Natt 1 och 2 på kuren gick fantastiskt bra, vi var förbluffade, det var som trolleri. Sonen, som snart blir 11 månader, hade tidigare vägrat sova nån annanstans än i våran säng. Nu somnade han lugnt på två minuter med solfjäder och ramsa. Natt tre däremot blir det katastrof. Efter vad vi läst måste vi nu vidare, vi får inte fastna med solfjädern, vi måste ut.
Resultatet blir att han står upp i spjälsängen och skriker. Han blir inte det minsta lugn av ramsan, han lägger sig inte ner. När han skrikit och gnällt i 2,5 timmar ramlar han av trötthet, slår i huvudet och blir riktigt hysterisk. Nu går pappa in och ramsar och solfjädrar tills han somnar.
Resten av natten vaknar han flera gånger och vi går in direkt och ramsar och solfjädrar. Han har nu svårare att somna om och vaknar vid minsta lilla ljud. Det känns som att vi nu har förstört tryggheten han börjat känna i spjälsängen.
Jag kan inte säga att han låtit jätteledsen hela tiden vi hållit oss ute och bara ramsat vid dörren. Det har varit skrik, gnäll, gnöl, små rop, tyst korta stunder, skriker upp sig igen efter att ha hört ramsan. Vi la tillrätta några gånger också men han ställde sig fort som attan och skrek än värre. Hur som helst så kändes det som tortyr till slut, det kändes som
5-minutersmetoden, vi stod inte ut.
Men även om vi skulle vara hårda och envisa och j-r inte ge oss, inte gå in förrän han blir tyst, så skulle ju hela nästa dag bli helt rubbat om ungen nästan inte sovit på hela natten. Allt skulle ju bli upp och ner. Denna natt fick han ca 6 timmars söm. När han sov med oss så sov han ca 11 timmar.
Problemet var inte att han vaknade på nätterna utan att 1. Han klättrar och ramlar ur sängen och vi var trötta på att ha dammsamlande kuddar och trädgårdsmöbelsdynor nedanför sängen. 2. Vi vill ha lite privatliv. 3. Syskon är på väg (trots brist på privatliv).
Vi har sedan gjort som natt 1 under några nätter med den tanken att kanske kan vanan ta över, att han sover gott större delen av natten, eller att ramsan liksom går in i hans undermedvetna så att den kan ta över. Han vaknar ca 4-5 gånger per natt, somnar oftast om efter 5-10 minuter men har haft ett långt skrikpass på ca 1 timme under alla tre nätter.
Vi är alla trötta på dagarna och börjar känna oss uppgivna. Det känns lockande att låta honom sova hos oss igen så vi får nåt vettigt gjort på dagarna. Men samtidigt, vi vill ju att han ska vara trygg och somna själv och det måste ordnas innan syskon kommer i januari.
Vi fattar inte riktigt hur det är meningen att man ska göra, tycker det finns motsägelser i hur metoden beskrivs. Man ska inskränka trafiken, ut, inte störa, inte komma in med vargen svansandes mellan bena, låta barnet sköta sina livskriser själv, lyssna, inte ha för bråttom o.s.v. men samtidigt ska barnet inte skrika, det är jag som ska lugna, inte överlåta det på barnet. Frågan är HUR???
Hur ska man få barnet att ta ramsan, att bli lugnad av ramsan?
I alla exempel vi läst om barn som kuras så har ingen skrikit så länge utan de verkar ta ramsan på några minuter, hur går det till?
(Här störtade goda forumister till undsättning.)
Tack så mycket för svaren Åsa B och susanneethel. Allt har vänt för oss nu och det funkar kanonbra. Redan efter att ha skrivit inlägget började jag fundera och inse att vi försökte ta något slags genväg, att vi inte hade tagit metoden till oss fullt ut. Först när jag formulerade och satte ord på hur vi gjort och hur vi känt så insåg jag det. Det var nog också till stor del tröttheten som gjorde att vi kände oss så förvirrade och uppgivna. Vi insåg nu att vi måste följa kuren till punkt och pricka och verkligen, verkligen, verkligen tro att det skulle fungera. Vi har inget annat val tänkte vi. Vi kan inte kasta bort det vi uppnått hittills, vi SKA genomföra detta.
Det som hjälpte oss allra mest var att läsa inläggen i detta forum och bli stärkt och peppad av alla kloka människor. Vi är inte ensamma i det här, massvis av andra fixar det, metoden fungerar. Så inföll sig till slut Attityden, vi förstod vad den innebär och omfattade den till fullo. Och nu funkar det!
Vi går inte in längre utan ramsar vid dörren. Första natten sedan vi började om tog det 2h för honom att fatta galoppen och somna, sedan vaknade han ynka tre ggr under natten och somnade om direkt på ramsan. Ungefär samma visa var det igår natt. Ikväll somnade han efter 20 minuter och sover gott sedan dess.
Det känns otroligt bra. Inte bara det att vi och sonen kommer att sova gott hädanefter, utan jag känner det på nåt sätt som att jag fått en aha-upplevelse. Att jag verkligen har krisat ihop och varit nära att ge upp och känt mig jättemisslyckad, men har rest mig ur det och verkligen lärt mig något nytt. Saker som jag trott mig veta och kunna, men som jag inte omfattat fullt ut.
Framför allt tror jag det handlar om detta att ha tilltro till min son, att först när jag verkligen tror att han klarar det – då gör han det. Att det i så hög grad handlar om en själv och hur ens egen oro eller säkerhet smittar av sig.
Det har varit en omtumlande upplevelse faktiskt, att se hur han svarar direkt på Sova hela natten-kuren. Plötsligt känns det som att efter detta så finns inga hinder längre. Herregud, nu fattar jag hur man gör när man tar hand om och fostrar barn.
du är en fantastisk klok människa och alldeles säkert den bästa av de bästa mammorna 
) och sen möjligen gnölar lite för att hon inte somnar på en gång kan tänkas. Sen sover hon tills det är morgon och vi tar upp henne vid 7. Tror nog hon vaknar till innan ibland, ofta har hon bajsat, men hon skriker inte utan ligger kvar och pratar lite och mornar sig. Fantastiskt! Någon gång har vi ramsat vid 6.30-tiden och då nöjer hon sig med det och somnar om eller blir tyst i alla fall.
.
