Kära du, ditt problem stavas överkoncentration, och du är tvungen att på ren svenska lugna ner dig. Förlåt att jag säger det
Minns att små barn är betjänta av enkelhet. I det konceptet ingår inga skockar av orosvargar.
Jag skickar dig sjutton andra bebisar som du måste ta hand om NU (också) och som verkligen inte har fått vad de behöver, vilket lilla Ingrid får hela tiden. Det är en konst att låta små barn vara i fred, men det både kan och bör och måste man göra - när de väl, som sagt, fått vad de behöver. Du är inte Guds enda välsignelse för ditt barn. Hon är, eller ska få vara, sin största välsignelse själv
Förstår du
Enkelt skulle man kunna säga att om ett barn bara får förutsättningarna för ett gott liv - mat, sömn, kläder på kroppen, tak ver huvudet och skydd undan vilda djur, samt trevligt, kärleksfullt och intresserat bemötande - så fixar hon resten själv och gör det med den äran. Och i det bör hon inte störas evinnerligen, utan respekteras
(Och smygstuderas, för ditt eget höga nöjes skull
)
Så det är inte "det" som "strular hela tiden", är jag rädd. Det är du som strular
Gör inte det. Gör inte det. Odla den lugna, tveklösa Attityden av Självklarhet. Det är den hon behöver allra mest från dig, förutom att hon får sina allmänmänskliga behov tillfredsställda (enligt ovan). Och de behoven är faktiskt inte så märkvärdiga. Se till dig själv så förstår du
1. Ja, du ska låta henne vara. Gå därifrån. Lägg dig inte i och "försök söva" om hon inte ber om det! Hon kan själv. Du har henne ju under uppsikt, eller rättare sagt hörsikt (stå inte och stirra på henne - det STÖR) och du vet hur man lyssnar av, så du hör om hon verkligen blir olycklig och ber om hjälp. Dessförinnan är hon ändå inte mottaglig. Mer förtroende för lilla barnet
2. Har du napp för att du tror att det "hjälper" mot PSD, ligger hon förmodligen på rygg också, och då rekommenderar jag andningslarm. Det finns inte ett enda fall av PSD dokumenterat där barnet sovit på mage med larm, men det finns 20-30 fall av PSD årligen i Sverige dokumenterade, där barnet sovit på rygg eller sida utan larm. Så du förstår kanske att ryggläget verkligen inte är någon garanti för att ingenting kan hända. Nappen är det ännu mindre. Om du inte har andningslarm blir jag riktigt arg på dig
Vill du befrämja sömnen, tar du bort nappen, vänder henne på mage och aktiverar larmet. Ryggsovare vaknar ofta efter 20-30 min dygnet om. Inte alla, men alldeles för många
3. Ska hon sova i sängen, måste ni naturligtvis öva in buffning, och det gör man inte på barnet utan på varandra (se Lathunden). Vill du hellre vagna, får du helt enkelt ha henne i vagnen. När sömnen sitter kan du övergå till spjälsäng, men du bör fortfarande veta hur man buffar rätt, skönt och effektivt, ifall det skulle uppstå stor kris någon gång (och då menar jag KRIS). Hon blir "bara förbannad" när du "försöker buffa henne nu" därför att det stör henne obeskrivligt att du inte vet vad du gör. Du "frågar" henne och skulle hemskt gärna vilja att hon nickade godkännande och bekräftade att du gjorde rätt. Men det går inte till så
Det är lilla barnet som ställer frågorna och du som ska ge svaren
4. Vad du än har för schema (och det är ingen bra idé att ändra det nu) måste du stå bakom det helt och fullt med din totala övertygelse om att du tillfredsställer hennes behov, förebyggande och förutsebart för er båda. Du kan inte hålla på och ifrågasätta saker och ting medan du försöker få henne att ta till sig det du inte är säker på själv - det orkar hon inte med, och det skulle du inte eller orka med om det gällde en arbetsplats, t ex, där folk vinglade hela tiden och du inte visste från den ena dagen till den andra vad som gällde.
Om du skulle vilja ta bort nappen
Du har ju redan återgått till den. Vad man än bestämmer sig för (och det är handlingen som visar det) måste man ju stå för det. Du kan varken lägga på barnet eller mannen att bestämma över nappen, bara för att du själv inte vet var du står.
Jag förstår om du tycker jag grälar och det gör jag, lite
För du har fått så fantastiskt klar och fin hjälp här; en massa forumister har engagerat sig och jag med, och nu ber du om mera hjälp och gör till och med en extra nödropstråd, men du tar inte till dig det vi skriver. Och det måste man ju inte göra. Men då får du också förstå att det känns lite meningslöst för oss som bryr oss att fortsätta med vårt engagemang, om du helt enkelt inte vill lyssna, om man säger
I handling. Under minst en vecka.
Sen är det en svår kombination att inte-vagna mer än vagna när hon tysnar snabbt av vagning, men skriker upp sig direkt jag går... Hur ska jag tänka 
