Tack, hjhelena
Karate skrev:
... bits när han inte får som han vill. Om jag stoppar honom från något biter han
Tänk efter - "inte får som han vill"
Vad är det han skulle vilja, menar du
Varför skulle denna vilja stå i strid med din
Små barn gör som vi lär dem. De är här för att lära. Du har ett väldigt ansvar där. Du är hans ledare och guide. Du är vägvisaren. Du är överlevnadsgaranten. Han har fullt förtroende för dig, för du VET hur man gör här i världen för att överleva - och helst också leva, så bra som möjligt, för att en dag alldeles själv kunna ta sig fram på egen hand, utan mamma, så bra som möjligt. Din främsta uppgift som förälder är att på bästa sätt förbereda ditt barn för ett liv utan dig.
Och det gör du inte genom att avvisa, "stoppa" honom. Jag vet att det är inne nu bland diverse barnspykologer att tipsa om ilskna NEJ - om avvisanden i både ord och handling. Då brukar barnet reagera med vackra leenden eller glada skratt (beroende på ålder). Vilket förvånar föräldrarna som följer experternas råd. Men det är inte konstigt alls. De små barnen kan inte för sitt liv ta på allvar att mamma/pappa verkligen skulle avvisa dem, visa bort dem, underkänna dem. För då vore det ute med dem. Ytterst handlar det om överlevnad.
Skrinlägg alla ambitioner om "uppfostran" (som i praktiken ju oftast innebär motstånd och just NEJ, gränser mm) tills barnet ber om det - och det gör små barn i trotsåldern först.
Dessförinnan bör man inte hindra små barn om inte livsfara hotar.
Regeln är: flytta saken, inte barnet.
