Släkten är värst

[liw]

Hej på er... läste Marinettes inlägg tidigare idag och kom då på att vända mig hit med mitt lilla släktproblem också...
Jag kommer eg ganska bra överens med mina föräldrar. Mitt problem ligger i att mina barns mormor och morfar inte riktigt inser värdet i att ha barnbarn. De gånger de själva har haft hand om barnen (läs Emil, Jonas har jag inte lämnat bort ännu) kan jag nästan räkna på en hand. Och de gånger är det för att jag har bett dem om hjälp inte för att de vill umgås med sina barnbarn... De ser sig alltså alltid som barnvakter när de har dem...

Jag blir både lite ledsen för egen del och för barnens skull. Och när jag tänker ännu lite längre så blir jag lite ledsen för deras skull också... om de fortsätter så här kommer de ju att förlora kontakten med sina barnbarn. Jag inbillar mig att man bör vårda en relation mer än så här för att kunna behålla den...

Som det är nu så är det oftast vi som sitter och åker för att de ska få träffas, det ska väldigt mkt till innan de självmant sätter sig i bilen och tittar förbi här och då är det oftast för att de har ngt ärende...

Ska jag säga ngt eller bara knipa ihop och se till att de få träffas genom att åka dit själv

Lite gnälligt inlägg kanske men jag vet inte hur jag ska göra... ](*,)

[Louise]

Jag funderar lite på om du kan lägga upp ett snack med dina föräldrar med utgångspunkt från hur det var när du var barn. Kanske hade du god kontakt med mor- eller farföräldrar och kan berätta för dina föräldrar hur viktigt det var för dig och hur glad du är för det?
Eller alternativt tvärtom om du inte hade kontakt med mor- eller farföräldrar hur du saknade det och hur innerligt du önskar detta för dina barn.
Mina barn har tur: hängivna både far- och morföräldrar. En pensionerad farfar som hämtar fyraåringen på dagis varje tisdag och fyraåringen som önskar att det vore tisdag varje dag!
Och mormor och morfar som bor längre bort som undrar om de inte kan få låna fyraåringen några dagar för att julpyssla och gå på restaurang och äta julbord!
Jag tycker absolut du ska ge uttryck för dina tankar och känslor kring dina föräldrars kontakt med barnen. Men också respektera deras respons.
Louise

[liw]

Kloka ord Louise men jag är lite för feg för att ta upp det på det sättet. Och det för att jag vet vad det kommer att ställa till. Pappa kommer att gå i taket och kommer att bli trotsig och reagera med "duger inte det vi redan gör då kan det vara", mamma kommer att blir sååå sårad och gråta en skvätt och om några dagar så lådsas hon som om inget har hänt... Låter som ganska hopplösa fall va! Mycket möjligt att jag har förutfattade meningar men så har min uppväxt sett ut litegrann... så lite befogad är oron...

Men visst har du rätt det är klrt att det är så jag borde göra.

[sigrid]

Hei
Jeg synes det er bra at du engasjerer deg og vil hjelpe til med å øke samværet mellom dine barn og deres besteforeldre, selv om det ikke synes lett
På en måte tenker jeg at det er vel ikke du som alene skal sørge for at det er en kontakt og et samvær mellom besteforeldre og barnebarn. Noe som kan skje når du stadig må være den som bringer dem sammen. Ellers er vel besteforeldrene og barnebarna sammen alene, jeg mener uten dere foreldrene til stede? Bedre med noe alenetid på egne premisser enn med samvær hvor foreldrene er til stede

Er besteforeldrene litt forsiktige kanskje, litt usikre på om de takler samværet med barnebarna
En dame jeg kjenner fikk barn, men damens mor er nesten aldri sammen med barnet, selv om mammaen unner henne dette samværet. Grunnen til det er at bestemoren er svært engstelig og redd for at noe skal hende barnebarnet når det er hennes ansvar (Barnets mor var selv mye syk som liten og det var ikke lett for foreldrene).
Jeg sier ikke at dine foreldre er usikre på den måten, men kanskje hadde mye vært vunnet ved at du rett og slett forsøker å snakke med dine foreldre og forteller hvor bra du synes det er at besteforeldrene er der for barnebarna. Kanskje de rett og slett ikke har tenkt så mye på det, men at de begynner å tenke på det hvis de hører at noen forteller dem det

Jeg klarer ikke å tro at besteforeldrene egentlig vil gå glipp av samvær med barnebarna- innerst inne.

[sigrid]

oj, jeg så ditt svar nå, Liw. Det kom opp mens jeg skrev mitt innlegg.
Det ser ikke ut til å være så lett å snakke med besteforeldrene
Samtidig er det jo også en lei sannhet at man jo ikke kan påtvinge dem samvær med barnebarna, hvis de har en oppfatning av at de gjør sitt beste

[Susanne*]

Hej Linda
Så sant som det är sagt, släkten är värst...och bäst.

Vi har här hela registret. En hängiven mormor med en enastående kontakt med barnen. En traditionell gammaldags morfar som är glad i dem men inte alltid riktigt vågar. Och en farmor och farfar där det är svårare...känner ofta att vi inte är viktiga då annat alltid prioriteras.

Men, som Anna skrev i Marinettes inlägg, så försöker jag skapa en god kontakt för dem alla. Känns viktigt och min skyldighet. Har inte alltid varit så lätt dock och sårad har jag dragit mig undan...men nu är jag vuxen.

Kanske kan du försöka skapa en positiv trend där de känner sig viktiga samt gör något kul med barnen. Behandla dem lite som våra trotsiga barn 8). Ställ frågor om "hur skulle ni har gjort", gör dem delaktiga och spela lite osäker (vet att det tar emot ). Säg, jag hinner inte ta med honom på bio...han har längtat så efter att gå med er på bio...

Kort sagt - ge dem en kur

Vi vill alla vara behövda och ofta tror jag att de tycker vi är så duktiga på egen hand så de inte vågar lägga sig i. Nu känner jag ju inte alls din familj. Så bara lite tankar.

Ha en skön kväll

[liw]

TACK för era svar både Sigrid och Susanne!

Sigrid, du har helt rätt i det du skriver. Visst skulle jag försöka prata med dem. Och precis som med barnen... inte anklaga utan visa (förklara) hur det "ska" vara Tänk man blir inte bara en bra mamma här inne utan en bra medmänniska också Talar jag med dem om hur viktigt jag tycker att det är att de finns där för mina barn liksom i en ton att det självklart är så det är kanske de får sig en tankeställare... vem vet

Susanne, en kur för mormor och morfar att jag inte har tänkt på det Jag ska genast skicka iväg dem på lite saker. Kanske ska de få ta med sig Emil och åka och bada, det skulle han älska!

Med mamma så vet jag att hon inte är det minsta osäker... däremot kanske lite rädd att lägga sig i för mkt eftersom hennes svärmor gjorde det när jag var liten. Pappa däremot engagerade sig väldigt lite i mig och min bror när vi var små så han känner sig nog lite obekväm i vissa sittuatuíoner. Kan riktigt se hur han skruvar på sig när Emil kommer och vill att han ska läsa saga... Däremot är han riktigt duktig på att ta med sig Emil ut på gården och göra grabbsaker som meka bil och klyva ved när vi är där och hälsar på Det är jättehärligt att se eftersom han (som sagt) inte gjorde så mkt med mig och min bror när vi var små... så han har faktiskt stigit lite i graderna hos mig sedan han blev morfar Så HELT hopplösa är de inte...

[sigrid]

Linda, jeg tror du er en veldig klok person som "ser" hvordan besteforeldrene er som personer og på hvilken måte de bidrar positivt til sine barnebarn. Og du skal vite at dine foreldre ikke er "enestående" for å si det slik. Jeg er ikke ukjent med bestemødre (i flere familier) som ikke vil legge seg oppi- og det er ikke av vond vilje, men av misforstått tilbakeholdenhet overfor foreldrene. Og bestefar er tydeligvis avslappet og i sitt rette element utendørs med bil og ved o.l., det er slik han er. Det fine er at de tar med seg barnebarna på det som er viktig for dem selv og som de liker å gjøre selv. Jeg husker selv hvor moro det var å være hjemme hos mine besteforeldre og se og være med på det DE gjorde- og visse supre ting kunne bare DE gjøre og ingen annen (i mine øyne)- bestemor serverte nydelig eggerøre med gressløk på grønne og gule tallerkener (uslettelig minne) og bestefar hadde en utrolig innholdsrik liten skuff med allverdens redskap, merkelige limtuber (!) og ting jeg ikke visste hva var (spennende), som jeg undersøkte. Besteforeldrene gir en helt egen personlig unik dimensjon til sine barnebarns liv som ikke er heller kan være lik den foreldrene gir sine barn.

Kloke mamma, du gjør ditt beste iallefall, det er jeg sikker på

[liw]

Tack för fina ord!

[marinette]

Hej Liw och alla andra med samma funderingar!
Jag tror att vi ibland får hjälpa till med dessa relationerna.
Jag har till exempel "hjälp till" när det gäller min pappas relation med mina barn genom att påpeka att "Calle vill så gärna ha en morfars-dag!"
Så jag tar initiativet (efter att ha fått klart för mej att Calle är sugen på en morfarsdag, vilket han ALLTID är! )
Och då är det BARA morfar och Calle / Alexander som hittar på något!
Ibland går de på bio, ut o fiskar och nästa gång har Calle beställt Bowling!!!
Jag tror att jag ska prova samma sak med farmor och farfar...
(Men de är alltid så stressade )
Jag har talat om för pappa hur många fina minnen jag har från min barndom med min farmor. Dessa stunder av bakning, lek och sagoläsning har gett mej så mycket...
Det ska barnen ha med sig i sina liv
(sen är jag kluven då det gäller en relation som inte fungerar... 8-[ men det är ju en annan situation än den du beskriver - tycker jag...

Hoppas du fått något tips som du kan ha nytta av!
Återkom och berätta om det har gett något resultat
Kram

[liw]

Tack Marinette! Det var också en bra ide!
Jag lovar att höra av mig och tala om hur det går (det blir en liten sporre för mig att verkligen ta upp det med mina föräldrar också ).