Jag kommer eg ganska bra överens med mina föräldrar. Mitt problem ligger i att mina barns mormor och morfar inte riktigt inser värdet i att ha barnbarn. De gånger de själva har haft hand om barnen (läs Emil, Jonas har jag inte lämnat bort ännu) kan jag nästan räkna på en hand. Och de gånger är det för att jag har bett dem om hjälp inte för att de vill umgås med sina barnbarn...
Jag blir både lite ledsen för egen del och för barnens skull. Och när jag tänker ännu lite längre så blir jag lite ledsen för deras skull också... om de fortsätter så här kommer de ju att förlora kontakten med sina barnbarn. Jag inbillar mig att man bör vårda en relation mer än så här för att kunna behålla den...
Som det är nu så är det oftast vi som sitter och åker för att de ska få träffas, det ska väldigt mkt till innan de självmant sätter sig i bilen och tittar förbi här och då är det oftast för att de har ngt ärende...
Ska jag säga ngt eller bara knipa ihop och se till att de få träffas genom att åka dit själv
Lite gnälligt inlägg kanske men jag vet inte hur jag ska göra... ](*,)