Hej Lillith och alla andra!
Ville bara säga att jag fullständigt förstummad, rörd och med en liten klump i magen just läst hela tråden som jag missat. Rörd över din otroliga förmåga till klarhet i denna svåra situation, Lillith. Klumpen i magen för att jag (ytterligare en gång på detta forum) kommer tillbaka till själva grundförståelsen med att vara människa och förälder. Så lätt den kan tappas bort i vardagens hets, i storstadens effektiva och gränssättande föräldradjungel!
Detta är en tråd att komma tillbaka till.
Kram från mig,
Åsa
Vi behöver HJÄLP - syskonbråk
-
eliselinda
- Inlägg: 79
- Blev medlem: fre 15 sep 2006, 23:29
Hej igen alla forumister!
Härhemma funkar allting jättebra, storebror frodas av vårt nya förhållningssätt till honom och jag förvånas fortfarande varje dag över vilken fin kille vi har som samarbetar undantagslöst och vill vara med. Han är mycket snällare mot lillebror också, det händer fortfarande att han blir arg men det tillhör undantagen. På det stora hela är han en snäll storebror numera. Lillebror med sin grova motorik är ju inte så "snäll" mot storebror heller så som han oavsiktligt vevar, drar i håret, bankar och rivs i sina försök att undersöka omvärlden! Så jag måste även skydda storebror från lillebror ibland!
Men min egentliga fråga handlar om att storebror har blivit så gosig och kontaktsökande sedan alla vanmaktsutbrott slutade. Han vill hålla handen, bli buren, sitta i knät, kramas länge många gånger om dagen och i synnerhet innan han ska sova. Han får allt gos han vill ha, det går inte ut över några rutiner eller måsten så det är alltid någon vuxen som kan sitta med honom. Vi prioriterar kontakten med honom högt just nu. Men frågan är om det "räcker" att bara bemöta honom rätt och möta hans ökade gosbehov för att "reparera" det som åsamkats honom? Eller borde man göra något ytterligare? Han visar inga synliga tecken på obalans men kanske finns ändå något man bör tänka på när man försatt ett barn i vanmakt under så lång tid.
Tack igen!
lillith
Härhemma funkar allting jättebra, storebror frodas av vårt nya förhållningssätt till honom och jag förvånas fortfarande varje dag över vilken fin kille vi har som samarbetar undantagslöst och vill vara med. Han är mycket snällare mot lillebror också, det händer fortfarande att han blir arg men det tillhör undantagen. På det stora hela är han en snäll storebror numera. Lillebror med sin grova motorik är ju inte så "snäll" mot storebror heller så som han oavsiktligt vevar, drar i håret, bankar och rivs i sina försök att undersöka omvärlden! Så jag måste även skydda storebror från lillebror ibland!
Men min egentliga fråga handlar om att storebror har blivit så gosig och kontaktsökande sedan alla vanmaktsutbrott slutade. Han vill hålla handen, bli buren, sitta i knät, kramas länge många gånger om dagen och i synnerhet innan han ska sova. Han får allt gos han vill ha, det går inte ut över några rutiner eller måsten så det är alltid någon vuxen som kan sitta med honom. Vi prioriterar kontakten med honom högt just nu. Men frågan är om det "räcker" att bara bemöta honom rätt och möta hans ökade gosbehov för att "reparera" det som åsamkats honom? Eller borde man göra något ytterligare? Han visar inga synliga tecken på obalans men kanske finns ändå något man bör tänka på när man försatt ett barn i vanmakt under så lång tid.
Tack igen!
lillith
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.
Vad roligt lillith! Duktiga har ni varit! 
AW kan nog svara på det där med hans behov nu, men i mina ögon verkar det som om ni gör rätt. Möt honom och hans behov här och nu, se inte tillbaka för barn tillåter ju att man backar bandet och helt enkelt börjar göra rätt.
Ditt samvete talade om för dig att det var dags för förändring och du/ni lyssnade och åtgärdade. Så min tanke är att inte hänga kvar på det dåliga samvetet (ERT) och liksom förstora upp saker NU.
Duktiga har ni varit! AW kan nog svara på det där med hans behov nu, men i mina ögon verkar det som om ni gör rätt. Möt honom och hans behov här och nu, se inte tillbaka för barn tillåter ju att man backar bandet och helt enkelt börjar göra rätt.
Ditt samvete talade om för dig att det var dags för förändring och du/ni lyssnade och åtgärdade. Så min tanke är att inte hänga kvar på det dåliga samvetet (ERT) och liksom förstora upp saker NU.
Mamma till två Barnaboksbröder (d v s standardmodellade): födda 2004 och 2006.
-
eliselinda
- Inlägg: 79
- Blev medlem: fre 15 sep 2006, 23:29
-
eliselinda
- Inlägg: 79
- Blev medlem: fre 15 sep 2006, 23:29
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
lillith skrev:Men frågan är om det "räcker" att bara bemöta honom rätt och möta hans ökade gosbehov för att "reparera" det som åsamkats honom?
Ja, det räcker. Och blir över, höll jag på att säga. Helt rörande att läsa. Han backar bandet. Han har reagerat så starkt och häftigt och olyckligt och frurstrerat och vanmäktigt på - ja, sin oförstådda ensamhet. Nu är han så innerligen lycklig över att känna sig älskad, nej, VETA sig älskad ska jag säga - och förstådd. Nu blir han liten igen. Ibland. Och utan plåga. Bara för att det känns så underbart skönt.
Rätt från början...
Måste medge att det rinner en liten glädjetår här. Pris och beröm
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Det har runnit MÅNGA här också. Jag skulle kunna sitta men honom i famnen i veckor i sträck känns det som. Men han får styra, min skuld och sorg får jag ta hand om själv!
TACK.
lillith
TACK.
lillith
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.
-
Fjällfolket
Hej igen alla forumister
Jag var tvungen att skriva lite till på denna tråd efter senaste tidens utveckling!
När jag senast skrev hade det blivit så bra att storebror lät bli lillebror för det mesta, och det var ju ett enormt framsteg i sig. Samtidigt kände jag en djup sorg inombords över tanken att de kanske aldrig skulle gilla varandra, att de kanske aldrig skulle ha kul tillsammans, utan att samvaron dem emellan skulle stanna vid ett slags "vapenstillestånd". De hade ju aldrig haft särskilt stort utbyte av varandra. Jag tyckte att det scenariot kändes nästan outhärdligt sorgset men på något sätt resonerade jag med mig själv att det fick bli så isåfall - det var ju inte ovanligt i andra familjer att syskon inte gillade varandra.
Men under de senaste veckorna har något ändrats mellan grabbarna, helt utan vår inverkan, och jag känner mig så otroligt lycklig. De har börjat leka tillsammans och ha så roligt!
- Vid måltiderna sätter de igång och gladtjoar en besynnerlig konversation dem emellan fram och tillbaka - öronbedövande högt, pappan och jag får inte en syl i vädret! Iiiiieeeeeeee! Iiiiiiiiiieeeeee! Iiiiiiiiiieeeeeeeeee! Iiiiieeeee! (Kan någon erfaren förälder tolka kanske?!)
- Storebror vill ha med lillebror överallt, ropar på honom (Bebbi! Bebbi! Bebbi!) och hämtar leksaker till honom.
- Storebror kramar ofta lillebror spontant, pussar honom någonstans på kinden eller foten, ibland tippar han honom bakåt i famnen och ger honom en riktig fransk kyss på munnen! (Hm?!)
- De leker Följa John krypandes eftersom lillebror inte kan gå ännu, runt runt i lägenheten. Först leder den ene, sedan den andre! Glada tjut och tjo och tjim hörs under tiden!
- Det är party party i badkaret numera istället för tjyvnyp och tristesser - bara en massa glada tjut och bus från båda. Ikväll tog storebror självmant tvålen och tvålade in lillebror.
- Bus i resesängen - de trycker händer och fötter mot varandra genom nätet när den ene ligger däri - tjoandes och tjimmandes hela tiden.
- Ikväll läste storebror högt ur en bok om lastbilar för lillebror.
- Han vill mata lillebror... jag får inte ens göra det längre. Jag saknar ord för att beskriva röran efteråt, men det får det vara värt. Storebror sympatigapar STORT när lillebror ska gapa!
- Jag gjorde en fuskkoja av en tvättställning och en filt, och det är nog det roligaste grabbarna har haft. De kryper in och ut ur den, ropar på varandra så att båda är därinne, leker tittut med varandra... och här går mamma lillith emot bättre vetande och ger sig in i leken... lyfter på filten från olika vinklar och tittar in eller stoppar in Stora Kittelhanden som fumlar runt efter kittliga fotsulor... tyvärr, det är så roligt så jag bara inte kan låta bli! Vi skrattar så vi kiknar alla tre!
Vi har faktiskt bara kvar en enda konfliktsituation som jag ska ta tag i, när storebror helt plötsligt vill ha samma leksak som lillebror. Då kan det blixtra till igen. Men alla annan tid är det numera som jag beskriver ovan - och DET värmer ett modershjärta, det vill jag lova!
Kramar,
lillith
Jag var tvungen att skriva lite till på denna tråd efter senaste tidens utveckling!
När jag senast skrev hade det blivit så bra att storebror lät bli lillebror för det mesta, och det var ju ett enormt framsteg i sig. Samtidigt kände jag en djup sorg inombords över tanken att de kanske aldrig skulle gilla varandra, att de kanske aldrig skulle ha kul tillsammans, utan att samvaron dem emellan skulle stanna vid ett slags "vapenstillestånd". De hade ju aldrig haft särskilt stort utbyte av varandra. Jag tyckte att det scenariot kändes nästan outhärdligt sorgset men på något sätt resonerade jag med mig själv att det fick bli så isåfall - det var ju inte ovanligt i andra familjer att syskon inte gillade varandra.
Men under de senaste veckorna har något ändrats mellan grabbarna, helt utan vår inverkan, och jag känner mig så otroligt lycklig. De har börjat leka tillsammans och ha så roligt!
- Vid måltiderna sätter de igång och gladtjoar en besynnerlig konversation dem emellan fram och tillbaka - öronbedövande högt, pappan och jag får inte en syl i vädret! Iiiiieeeeeeee! Iiiiiiiiiieeeeee! Iiiiiiiiiieeeeeeeeee! Iiiiieeeee! (Kan någon erfaren förälder tolka kanske?!)
- Storebror vill ha med lillebror överallt, ropar på honom (Bebbi! Bebbi! Bebbi!) och hämtar leksaker till honom.
- Storebror kramar ofta lillebror spontant, pussar honom någonstans på kinden eller foten, ibland tippar han honom bakåt i famnen och ger honom en riktig fransk kyss på munnen! (Hm?!)
- De leker Följa John krypandes eftersom lillebror inte kan gå ännu, runt runt i lägenheten. Först leder den ene, sedan den andre! Glada tjut och tjo och tjim hörs under tiden!
- Det är party party i badkaret numera istället för tjyvnyp och tristesser - bara en massa glada tjut och bus från båda. Ikväll tog storebror självmant tvålen och tvålade in lillebror.
- Bus i resesängen - de trycker händer och fötter mot varandra genom nätet när den ene ligger däri - tjoandes och tjimmandes hela tiden.
- Ikväll läste storebror högt ur en bok om lastbilar för lillebror.
- Han vill mata lillebror... jag får inte ens göra det längre. Jag saknar ord för att beskriva röran efteråt, men det får det vara värt. Storebror sympatigapar STORT när lillebror ska gapa!
- Jag gjorde en fuskkoja av en tvättställning och en filt, och det är nog det roligaste grabbarna har haft. De kryper in och ut ur den, ropar på varandra så att båda är därinne, leker tittut med varandra... och här går mamma lillith emot bättre vetande och ger sig in i leken... lyfter på filten från olika vinklar och tittar in eller stoppar in Stora Kittelhanden som fumlar runt efter kittliga fotsulor... tyvärr, det är så roligt så jag bara inte kan låta bli! Vi skrattar så vi kiknar alla tre!
Vi har faktiskt bara kvar en enda konfliktsituation som jag ska ta tag i, när storebror helt plötsligt vill ha samma leksak som lillebror. Då kan det blixtra till igen. Men alla annan tid är det numera som jag beskriver ovan - och DET värmer ett modershjärta, det vill jag lova!
Kramar,
lillith
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
lillith skrev: Men under de senaste veckorna har något ändrats mellan grabbarna, helt utan vår inverkan, och jag känner mig så otroligt lycklig. De har börjat leka tillsammans och ha så roligt!
Vilken underbar berättelse. Vilka vackra bilder du förmedlar. Vilken - just - syskonglädje Och det enda jag vill invända mot är ditt ohemula påstående ovan: "helt utan vår inverkan".
Det är i högsta grad er inverkan, stämningen i huset, kärleksfullheten och respekten, njutandet och lyssnandet - ja, man kan kalla det Attityden
- som varit och är det avgörande här.Jag är så oerhört glad för de små älsklingarnas skull.
Och för allas er skull
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
-
Solstrålen
- Inlägg: 20
- Blev medlem: mån 06 nov 2006, 22:05
- Ort: Kolsebro
Tack!
Jag har precis registrerat mig bara för att få skriva det här. Mina pojkar är två och ett halvt och ett halvår och jag har samma problematik som du skriver om. Sitter här och grinar och känner mig otillräcklig. Men samtidigt uppfylld av hopp för att jag känner att nu måste jag, som vuxen, se till att hjälpa min store son. Nu sover de som två änglar men imorgon ska jag börja!
/Solstrålen
/Solstrålen