Deppig efter förlossning???

[Sandy_7]

Hej alla glada.

Jag har nu ca 7 veckor kvar till min förlossning och har i det senaste börjat blicka tillbaka på hur det var förra gången...att vara hemma med den lilla dvs.

Förra föräldraledigheten började jag pigg och glad. Efter kanske 2-3 månader satte gråtandet igång . Såg inget roligt med att vara hemma med barnet, var allmänt känslig och grinig, men det gick över efter ett par månader. Kände kärlek mot barnet, men ensamhetskänslan tog över.

När lillan var 6 månader gammal började jag jobba 4 timmar om dagen, blev mycket piggare och gladare. Blev roligare att komma hem till lillan. Drog ner på amningen rejält när hon var 8 mån gammal och då började depressionsfas nr 2. Inget gråtande, såg bara ingen mening med livet. Ville bara packa ihop och sticka iväg.

Till på köpet ger man sig själv skuldkänslor för detta. Jag är troligtvis en sämre mamma mitt i en depression då mycket av tiden går åt att fundera på vad det är för fel på mig.

Blev gravid snabbt igen när lillan var dryga 9 månader gammal. Detta satte igång tankarna och först ett par månader senare kände jag att det var roligt att leva igen.

Nu i slutet av graviditet nr 2 börjar paniken sätta igång. Jag är ju jätte-glad för det här barnet, längtar både efter förlossning och att träffa denna nya människa, men är livrädd för att bli så nedstämd igen. Läste en artikel i Aftonbladet (tror jag) att kvinnor som varit deprimerade efter förlossningen löper en större risk att bli det igen. Hela 30-50% råkar ut för det igen.

Finns det någon annan här som har råkat ut för något liknande eller som har tips på hur jag sporrar mig själv? Lyssnar på avund på min kollegas berättelse om hur hon svävade på små rosa moln i 1½ års tid som hon var hemma heltid med sin lille. 8-[ Jag har redan meddelat min chef att jag nog är tillbaka minst halvtid efter 6 månader hemma. Han suckar och undrar nog vad jag är för sorts mamma som inte vill vara hemma med sitt barn. Som tur är har jag en underbar man, som tycker om att vara hemma...

[K-ina]

Hej!

Känner igen bitar av det du beskriver. För mig var det förknippat med amningen och jag mådde bättre när jag hade slutat att amma...

Har du pratat med din Barnmorska om det här? Jag tror att det är bra om du för det första pratar igenom det med en som har erfarenhet för att få kloka råd, dessutom kan det vara bra att det finns i din journal! När man väl är där deppig och slut är det svårt att söka hjälp! Om du ber om hjälp i förebyggande syfte så kan man följa upp dig och ställa frågan "hur mår du egentligen" till dig.

Sen får du försöka att vara rädd om dig själv! Se till att du äter och sover bra och tar promenader OCH behåller vuxenkontakt! Försök att hitta några andra mammor som du trivs med så att ni kan ta de där promenaderna tillsammans!

Och PRATA om det! För du är inte ensam - inte alls!

[Sandy_7]

Hej K-ina.

Jo, jag var fick kontakt med en kurator via BVC under depressionen, som jag först orkade besöka när depressionen börjat avta. Jag tar upp det med barnmorskan på MVC, för som du säger: man orkar inte ta tag i det själv när man sitter i smeten.

Har haft lite svårt att tala med folk omkring mig då jag sett att de inte förstår mig. Jag har ju fått barn och då är man helt enkelt automatiskt lycklig enligt dem. Har även läst Brooke Shields bok "Down came the rain", men kände inte igen mig till fullo då min depression inte riktigt var utav den karaktären.

[Nian]

Hej Sandy 7,
Jag skrev precis ett jättelångt svar på ditt inlägg, eftersom jag varit med om samma sak, sen tryckte jag på nåt sätt på fel knapp när jag förhandsgranskade och nu kan jag inte hitta vad jag skrev. Grrrrrr.

Nu måste jag återgå till jobbet, men jag kommer tillbaka, för det här är viktigt och vi har mycket att prata om.
Kramar, vi hörs snart!

[K-ina]

Bra Sandy_7! Låt dem hålla några tränade vakande ögon på dig. Jag tror mycket kan göras när någon fångar upp signalerna!

Dessutom har du varit med en gång förut och försök nu att lära av det! Försök att hålla litet distans till dig själv och känn efter om du märker eventuella tecken på att hamna i samma sits som du gjorde sist. Dra nytta av din erfarenhet! Själv lyckades jag faktiskt att på något sätt "se mig själv utifrån" efter min andra förlossning och vara litet självkritisk... Mina problem var främst kopplade till att jag inte mådde bra med amningen + att barnen inte sög bra eller alls... När jag betraktade mig själv såg jag en mamma som inte mådde bra + ett barn som behövde mat (inte nödvändigtvis från bröstet) och det ledde till att jag släppte amningen tidigare andra gången... Utan att känna nederlag! Istället var jag stolt över mig själv för att jag kunde fatta det beslut som jag visste var bäst för hela familjen!

Om jag vågar vara litet fräck så tror jag dessutom att du dömer andra mammor litet för snabbt! För visst är det så att många känner igen det du talar om! Men det krävs litet mod om att öppna sig för människor och våga stå för att allt inte är perfekt alltid! Tror du att det kan vara så att du TROR att de tycker att man automatiskt är lycklig när man blivit mamma? Eller har du haft litet otur i vilka du mött?

Avslutningsvis - för sen MÅSTE jag sova!!! Kan du förbereda din man också på att han "fångar upp" dig OM du börjar bli låg? Han är ju också mer erfaren denna gång. Erfaren far OCH erfaren äkta (?) hälft!

Må så gott och skriv mer!!!

[Sandy_7]

Nian - längtar efter ditt inlägg. Känns tryggt att höra att andra har varit med om detta och kanske har något tips.

K-ina - min amning har funderat toppen-bra, men att man kunde bli så ledsen över dessa hormonerna hade jag inte en tanke på.

Min tanke var i första hand inte på andra mammor (gällande att de inte har förståelse för min nedstämdhet). Naturligtvis kan man inte sätta sig ner med en nybildad bekantskap på öppna förskolan och tala om hur sorgsen man är. Jag har försökt tala med familjemedlemmar och vänner (varav få har barn), men de har inte riktigt verkat förstå vad jag talar om. Kommentarer som: "Du har ju allt, du borde vara glad, du kommer se att det snart går över" har inte riktigt fått mig tillbaka på banan, utan snarare gett mig skuldkänslor och gjort det hela värre Klart att det är svårt för dem att säga de rätta orden, när de aldrig varit i min situation.

Därför vill jag vara förberedd den här gången! Stort tack för era tips och kommentarer. Många kramar

[Linnan]

Jag måste få rekommendera ett tillskott på omega 3 och omega 6.
Efter mina tidigare graviditeter har jag kännt mig väldigt ledsen och deppig. Men denna gången läste jag en tidningsnotis om att förlossningsdepprition kan bero på brist på ovanstående fettsyror. Så ca två månader innan beräknad födelse började jag äta två linfröoljekapslar om dan. Och det gör jag nu med. Lillan är idag åtta dagar och jag ser allt i rosenrött ännu! Jag tror att et kan vara tillskottet som har hjälpt, iallafall kan det vara värt ett försök!
Lycka till!

[Nian]

Hej Sandy 7!
Idag har vi helgdag här i England och jag tar mig ordentlig tid att gå igenom alla forum och frågor som jag, liksom du, har såhär några veckor innan det är dax. Jag lovade dig att dela med mig av mina erfarenheter.

Precis som du led jag också av förlossningsdepression från det att min dotter vara två veckor ungeför, men förstod inte riktigt vad det var som hände, eftersom debatten då (1992) mest handlade om plötslig spädbarnsdöd och ryggläge och inte - det var mitt i en stor babyboom - depressioner. Lyckopillerdiskussionen hade inte heller kommit igång bland "vanligt folk" eftersom den startade med "Prozak - min generations tröst" av Elizabeth Wurzel som kom 1994.

Där befann jag mig alltså, med en gudomlig, välskapt liten baby, som åt enligt Standardmodellen, vägdes och växte enligt "rätt" kurva och kallades A-barn, samtidigt som jag, tyckte allt kändes fullständigt meningslöst.

En dag var en oändlig tid, för att inte tala om hur en vecka kändes, en månad, eller hela min tänkta mammaledighet på ett år!
Jag hade under hela mitt liv aldrig för ett ögonblick haft tråkigt, det var skola och fritid och idrott och sen universitet och jobb. Jag hade inte vad man skulle kalla ett överdrivet karriär-jobb, men ett rikt liv i största allmänhet. Så plötsligt... all denna tid i världen.

Jag sydde och bakade (bara en liten sats åt gången så att jag snart måste baka igen) och städade (länge och grundligt) och strök lakan (hade aldrig ens förekommit i min familj dessförinnan) - sånt jag trodde man gjorde när man var hemmafru. Jag gick till posten längst bort (1.5 timmes promenad från där vi bodde) för att köpa frimärken, jag gjorde alla inköp i olika affärer, när jag skulle någonstans som tog längre tid än 1.5 timmar att gå enkel väg (inom den radien gick jag alltid, oavsett väder), tog jag bussturen med flest byten. Min strategi var alltså att allt skulle ta så lång tid som möjligt. För att det snart skulle bli kväll/nästa vecka/nästa månad/nästa år....

Varför sökte jag inte hjälp, undrar du kanske nu. Jag gjorde det som jag trodde var bäst, och provade mig fram med mamma, svärmor och väninnor som hade jämnåriga barn. Jag frågade dem lite sådär i förbifarten om hur de kände, vad de gjorde hela dagarna osv. Snabbt kom jag fram till att ingen kände något som ens var i närheten av det jag var med om. Det var som att jag var den enda som såg konstiga och otäcka bilder hoppa upp mitt i en långfilm som alla andra älskade för att den var så underbar och vacker.
Jag vågade inte söka hjälp, av ren rädsla för vad som skulle kunna hända. Skulle mitt barn tas ifrån mig? Skulle jag skickas på psyket? Skulle mitt namn för alltid förknippas med att inte ha älskat mitt barn tillräckligt? För DET gjorde jag, och jag tog hand om mitt barn på allra bästa sätt och var aldrig någonsin arg på barnet för det som hände. Jag var missnöjd med mig själv, för att jag inte var som jag brukade, för att jag inte var som jag hade trott att jag skulle vara som mamma, för att jag inte var lycklig.

Men det gick över. Trots att jag hade ett par riktigt svarta stunder, då jag parkerade vagnen bakom en buske och sedan bara behövde gå rakt ut på motorvägen för att slippa alltihop. Jag visste att man hade 70% chans att dö om man blev påkörd av en bil i 70 km/tim, så en motorväg verkade ganska säkert...

Det känns fruktansvärt att tänka på det här nu. Det känns overkligt att jag ens tänkte tanken. För det gick över när jag började jobba igen - två månader tidigare än planerat. Tack och lov att jag hade spärren.

Jag har ägnat många timmar åt att läsa om liknande fall och funderat på vad det var som hände. Jag har också varit väldigt öppen om det i efterhand - när jag väl kommit ut på andra sidan och var "i säkerhet" igen. Jag har försökt hjälpa så gott jag kunnat, när väninnor och kollegor väntat barn, så jag jag på ett fint sätt försökt säga att "det blev inte riktigt som jag trodde, och om du känner så, kan du gärna prata med mig om det". Man vill inte grumla någons babylycka med domedagskommentarer - för det finns det så mycket av ändå.

Utan att bli än mer långrandig, är min analys att jag var understimulerad. En lång föräldraledighet passar inte alla. Jag var nog skapt för ha spädbarn samtidigt som jag drev ett storhushåll med fyra-fem barn, boskap, skog, spannmål som skulle skördas och drängar och pigor och en massa arbete att dirigera. Eller åtminstone litegrann mer än jag hade. Något som barnet kunde vara med i och behövas till, eller som jag behövde göra, för min och familjens överlevnad, och barnet hade glatt fått följa med!

Du har säkert läst "Vad rätt var tänkt, det blev så fel" i Barnaboken. Det här är precis vad jag menar. Att bara vara ledig för att sitta och älska mitt barn passade inte mig. Jag älskade barnet men inte den konstlade tillvaron, det var så enkelt.

Jag bor nu i England, och under de 14 år som gått har jag haft möjlighet att prata om det här med kollegor från andra länder. På något sätt VERKAR sambandet vara "Ju kortare ledighet, desto nöjdare mamma". Observera att jag säger VERKAR, väl medveten om att jag kan bli anklagad för att komma med osanna och ofullständiga teorier. Det här är bara min bild, baserad på mina erfarenheter med mina kolleger, i en mycket begränsad värld. Kanske är vi liknande personlighetstyper så det har med det att göra, kanske är det något annat.

Vågar jag sticka ut hakan och påstå att det kanske är samma fenomen som att ha eller inte ha lång semester? Mina kolleger i kulturer med kortare semester som har varit lediga en vecka eller två med sin familj, kommer tillbaka till jobbet glada och utvilade. Mina svenska kolleger - liksom jag själv - brukade komma tillbaka till jobbet utschasade efter fyra veckors kringflackande hos släkt och vänner, i stugor och tält, och med barn som varken åt eller sov ordenligt i flera veckor efteråt.

Jag kommer ifrån ämnet, jag vet. Vi ska zooma tillbaka.

Liksom du, skall jag få barn igen - vilket jag aldrig trodde var möjligt efter vad jag gick igenom. Jag hade tom bett några väninnor att slå något hårt i huvudet på mig om jag skulle nämna att jag funderade på det. PILUTTA mig, där fick jag!
Kärlek vill ha barn säger Anna, och jag har nu större tillit till mig själv, till min man (han fick hela storyn berättad långt innan jag blev gravid) och förstås det lilla barnet som kommer att leda mig rätt. Mitt stora barn, som utan att ha bett om det i allra högsta grad deltog i den tidigare dramatiken säger lugnt 8) : "gör bara som du gjorde med mig, så blir allt jättebra, mamma".

Ovanpå min nyfunna trygghet i mig själv och mina närmaste har jag bara 8 veckors föräldraledighet med lön (sedan tar hemmaarbetande pappa vid) och så finns ju denna underbara hemsida, där jag säkert kan tråka ut er alla med inlägg, idéer och frågor, ifall jag skulle få det trist . Jag ska i alla fall inte spendera dessa dyrbara bejbisveckor med att stryka, städa/baka/leka hemmafru och gå omvägen till posten! Min man jobbar hemma, så jag tror det kan bli lite som en lång smekmånad för oss alla tre.

Känner du för att ta hjälp, så ska du göra det. Tabut är lyft, och det är inte fult och skamligt att sånt här händer. Jag är säker på att förlossningsdepressioner funnits i alla tider i alla kulturer, och av olika orsaker, och skulle personligen som du förstår vilja se statistiken av förekomst i korrelationen till längd på ledighet. Men det är en helt annan historia.

Du har varit med om det, du vet hur det känns, och du har tagit dig ur det. Just därför tror jag inte det kommer att hända dig (eller mig) igen, och om det ändå gör det, är du förberedd.

Jag tror att jag är det.

Kramar från Nian

[Nian]

PS: din man är din edsvurne, huvudsaken är att ert team är överens om och nöjda med hur ni ska sköta saker och ting i er familj.
PS2: din chef missar en massa, ifall han ser det såhär, men det är hans problem.
PS3: låt dig aldrig slås ner av vad alla andra tycker, speciellt inte de rosa-moln-skimrande systrarna. de kommer aldrig att förstå i alla fall.

[Sandy_7]

Hej Nian.

Tack för ditt fina inslag. Detta är nog väldigt likt det jag har känt under min frånvaro från vardagslivet. Jag var/är - liksom du - mycket aktiv med arbete, vänner, fritidspolitik etc. Nog tycker jag att jag gjorde mycket för att hålla igång denna aktivitet, men mitt i alltihopa kände jag bara att jag själv försvann.

Som tur är blir det ju barn tätt, husbygge, flytt och annat den här gången som kommer hålla mig aktiv, men rädslan finns ju där. Nu förstår jag nog lite bättre varför min nedstämdhet utlöstes, och stort tack för det

Håller tummarna för oss båda att det går bra denna gången