Hej Sandy 7!
Idag har vi helgdag här i England och jag tar mig ordentlig tid att gå igenom alla forum och frågor som jag, liksom du, har såhär några veckor innan det är dax. Jag lovade dig att dela med mig av mina erfarenheter.
Precis som du led jag också av förlossningsdepression från det att min dotter vara två veckor ungeför, men förstod inte riktigt vad det var som hände, eftersom debatten då (1992) mest handlade om plötslig spädbarnsdöd och ryggläge och inte - det var mitt i en stor babyboom - depressioner. Lyckopillerdiskussionen hade inte heller kommit igång bland "vanligt folk" eftersom den startade med "Prozak - min generations tröst" av Elizabeth Wurzel som kom 1994.
Där befann jag mig alltså, med en gudomlig, välskapt liten baby, som åt enligt Standardmodellen, vägdes och växte enligt "rätt" kurva och kallades A-barn, samtidigt som jag, tyckte allt kändes fullständigt meningslöst.
En dag var en oändlig tid, för att inte tala om hur en vecka kändes, en månad, eller hela min tänkta mammaledighet på ett år!
Jag hade under hela mitt liv aldrig för ett ögonblick haft tråkigt, det var skola och fritid och idrott och sen universitet och jobb. Jag hade inte vad man skulle kalla ett överdrivet karriär-jobb, men ett rikt liv i största allmänhet. Så plötsligt... all denna tid i världen.
Jag sydde och bakade (bara en liten sats åt gången så att jag snart måste baka igen) och städade (länge och grundligt) och strök lakan (hade aldrig ens förekommit i min familj dessförinnan) - sånt jag trodde man gjorde när man var hemmafru. Jag gick till posten längst bort (1.5 timmes promenad från där vi bodde) för att köpa frimärken, jag gjorde alla inköp i olika affärer, när jag skulle någonstans som tog längre tid än 1.5 timmar att gå enkel väg (inom den radien gick jag alltid, oavsett väder), tog jag bussturen med flest byten. Min strategi var alltså att allt skulle ta så lång tid som möjligt. För att det snart skulle bli kväll/nästa vecka/nästa månad/nästa år....
Varför sökte jag inte hjälp, undrar du kanske nu. Jag gjorde det som jag trodde var bäst, och provade mig fram med mamma, svärmor och väninnor som hade jämnåriga barn. Jag frågade dem lite sådär i förbifarten om hur de kände, vad de gjorde hela dagarna osv. Snabbt kom jag fram till att ingen kände något som ens var i närheten av det jag var med om. Det var som att jag var den enda som såg konstiga och otäcka bilder hoppa upp mitt i en långfilm som alla andra älskade för att den var så underbar och vacker.
Jag vågade inte söka hjälp, av ren rädsla för vad som skulle kunna hända. Skulle mitt barn tas ifrån mig? Skulle jag skickas på psyket? Skulle mitt namn för alltid förknippas med att inte ha älskat mitt barn tillräckligt? För DET gjorde jag, och jag tog hand om mitt barn på allra bästa sätt och var aldrig någonsin arg på barnet för det som hände. Jag var missnöjd med mig själv, för att jag inte var som jag brukade, för att jag inte var som jag hade trott att jag skulle vara som mamma, för att jag inte var lycklig.
Men det gick över. Trots att jag hade ett par riktigt svarta stunder, då jag parkerade vagnen bakom en buske och sedan bara behövde gå rakt ut på motorvägen för att slippa alltihop. Jag visste att man hade 70% chans att dö om man blev påkörd av en bil i 70 km/tim, så en motorväg verkade ganska säkert...
Det känns fruktansvärt att tänka på det här nu. Det känns overkligt att jag ens tänkte tanken. För det gick över när jag började jobba igen - två månader tidigare än planerat. Tack och lov att jag hade spärren.
Jag har ägnat många timmar åt att läsa om liknande fall och funderat på vad det var som hände. Jag har också varit väldigt öppen om det i efterhand - när jag väl kommit ut på andra sidan och var "i säkerhet" igen. Jag har försökt hjälpa så gott jag kunnat, när väninnor och kollegor väntat barn, så jag jag på ett fint sätt försökt säga att "det blev inte riktigt som jag trodde, och om du känner så, kan du gärna prata med mig om det". Man vill inte grumla någons babylycka med domedagskommentarer - för det finns det så mycket av ändå.
Utan att bli än mer långrandig, är min analys att jag var understimulerad. En lång föräldraledighet passar inte alla. Jag var nog skapt för ha spädbarn samtidigt som jag drev ett storhushåll med fyra-fem barn, boskap, skog, spannmål som skulle skördas och drängar och pigor och en massa arbete att dirigera. Eller åtminstone litegrann mer än jag hade. Något som barnet kunde vara med i och behövas till, eller som jag behövde göra, för min och familjens överlevnad, och barnet hade glatt fått följa med!
Du har säkert läst "Vad rätt var tänkt, det blev så fel" i Barnaboken. Det här är precis vad jag menar. Att bara vara ledig för att sitta och älska mitt barn passade inte mig. Jag älskade barnet men inte den konstlade tillvaron, det var så enkelt.
Jag bor nu i England, och under de 14 år som gått har jag haft möjlighet att prata om det här med kollegor från andra länder. På något sätt VERKAR sambandet vara "Ju kortare ledighet, desto nöjdare mamma". Observera att jag säger VERKAR, väl medveten om att jag kan bli anklagad för att komma med osanna och ofullständiga teorier. Det här är bara min bild, baserad på mina erfarenheter med mina kolleger, i en mycket begränsad värld. Kanske är vi liknande personlighetstyper så det har med det att göra, kanske är det något annat.
Vågar jag sticka ut hakan och påstå att det kanske är samma fenomen som att ha eller inte ha lång semester? Mina kolleger i kulturer med kortare semester som har varit lediga en vecka eller två med sin familj, kommer tillbaka till jobbet glada och utvilade. Mina svenska kolleger - liksom jag själv - brukade komma tillbaka till jobbet utschasade efter fyra veckors kringflackande hos släkt och vänner, i stugor och tält, och med barn som varken åt eller sov ordenligt i flera veckor efteråt.
Jag kommer ifrån ämnet, jag vet. Vi ska zooma tillbaka.
Liksom du, skall jag få barn igen - vilket jag aldrig trodde var möjligt efter vad jag gick igenom. Jag hade tom bett några väninnor att slå något hårt i huvudet på mig om jag skulle nämna att jag funderade på det. PILUTTA mig, där fick jag!

Kärlek vill ha barn säger Anna, och jag har nu större tillit till mig själv, till min man (han fick hela storyn berättad långt innan jag blev gravid) och förstås det lilla barnet som kommer att leda mig rätt. Mitt stora barn, som utan att ha bett om det i allra högsta grad deltog i den tidigare dramatiken säger lugnt 8) : "gör bara som du gjorde med mig, så blir allt jättebra, mamma".
Ovanpå min nyfunna trygghet i mig själv och mina närmaste har jag bara 8 veckors föräldraledighet med lön (sedan tar hemmaarbetande pappa vid) och så finns ju denna underbara hemsida, där jag säkert kan tråka ut er alla med inlägg, idéer och frågor, ifall jag skulle få det trist

. Jag ska i alla fall inte spendera dessa dyrbara bejbisveckor med att stryka, städa/baka/leka hemmafru och gå omvägen till posten! Min man jobbar hemma, så jag tror det kan bli lite som en lång smekmånad för oss alla tre.
Känner du för att ta hjälp, så ska du göra det. Tabut är lyft, och det är inte fult och skamligt att sånt här händer. Jag är säker på att förlossningsdepressioner funnits i alla tider i alla kulturer, och av olika orsaker, och skulle personligen som du förstår vilja se statistiken av förekomst i korrelationen till längd på ledighet. Men det är en helt annan historia.
Du har varit med om det, du vet hur det känns, och du har tagit dig ur det. Just därför tror jag inte det kommer att hända dig (eller mig) igen, och om det ändå gör det, är du förberedd.
Jag tror att jag är det.
Kramar från Nian