Vi har redan pratats du och jag, men det var en sak till som jag kom att tänka på:
Någon gång, ytterst sällan, då jag har ansett att Hugo verkligen, verkligen, behöver en fem-minutare, har jag gjort följande:

jag tar trött grungg-i-ögon gosse i famnen och lägger mig på soffan med honom på magen...

den trötta gnugg-gossen försöker slingra sig och åla sig ur mitt grepp, och protesterar vilt, men jag håller honom kvar i famnen, och bemöter protesterna med:
Nej, inget att diskutera. Nu vilar vi.

Alt: Nu räcker det. Nu är det bra. Nu vilar vi.
När han är fullt övertygad om att jag menar detta, så slappnar han av, och tar emot sömnen... det kan ta både fem, tio och tjugo minuter, men i dessa lägen har jag varit
väldigt övertygad, om du förstår...
För dig med dina händer kan det förstås vara svårare att hålla Leia kvar i famnen på det viset - där skulle kanske solfjäder eller liknande funka bättre?
Detta alltså tankar om en "påtivngad" men nödvändig fem-minutare!
Eftersom andra också kan läsa detta i liknande sits, tar jag också med det andra jag sa till dig:
läsa bok, rusa i gåvagn, leka med klossar, spela gitarr och andra liknande lugnare (...) aktiviteter på morgonen för att sedan byta ut lugnet till en timmes eller 45-minuters utomhus vistlese, där Leia får rasa av sig, samtidigt som hon får massvis med frisk luft. Som avslutning en miiinimal slurk välling (20 ml) för att det är rogivande, och har sedan hon var mycket liten, signalerat för lilla hjärnan "dags att sova nu snart."
Hoppas att det reder ut sig...
