Ta trotsbarn i bruk - omstart - HJÄLP!!

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
Renee
Inlägg: 409
Blev medlem: ons 24 nov 2004, 21:50
Ort: Skåne

Ta trotsbarn i bruk - omstart - HJÄLP!!

Inlägg av Renee »

Först vill jag bara varna känsliga läsare då jag just nu är alldeles för ur balans för att skriva öht, men jag måste få det ur mig NU. Annars är risken stor att jag ger upp alla försök att bli en bra AW-mamma och istället konverterar till vanliga konventionella stereotypen :wink:

Jag tror att jag behöver ta trotsande 3,5-åringen i bruk mer och gör vad jag kan även om det är oerhört svårt och tar alldeles för mkt av de krafter jag egentligen inte har (pga sömnbrist bla, men det är en annan sorglig historia). Men det kvittar hur jag bär mig åt för att få med mig honom, hur jag än entusiastiskt berättar om projektet som jag behöver hans hjälp att genomföra, hur viktigt det är att det blir gjort osv osv. Han bara "vill inte, vill inte". "Lilla ålen" förekommer också mkt.

Försökte idag gräva i landet för att plantera broccoliplantor och fick först försöka ordna så lillebror hade det bra på filt utan för mkt sol, utan kall vind på redan förkylda kroppen och med förhoppning om att inga myggor skulle hitta fram till honom under tiden. Efter lång stunds entusiastiskt prat om att vi skulle hjälpas åt att gräva och kasta ut hönsbajs :roll: fick jag med honom på detta. Han hann t.o.m gräva lite med sin spade innan han kom på att han skulle ha vatten. Man blir törstig av trädgårdsarbete, så hämta du vatten så fortsätter vi planteringen sedan. Men sen var det inte längre kul mer och hur jag än beklagade att de små plantorna skulle DÖ :shock: om vi inte planterade dom nu, så var det absolut inget som bet på hans känsla av att behövas för flockens överlevnad. Under tiden satt lillebror i sitt babyskydd (ja, filten funkade inte längre, nu hade ganska lång tid gått och han var flyttad) och väntade på mer action som uteblev eftersom jag deppade över plantornas snara död och Otto hittade på andra mer intressanta saker samtidigt som han gav blanka den i vårt planteringprojekt.... Lillebror var less, vilket var bara förnamnet på vad jag var :evil:

HUR i hela fridens namn ska jag få honom att förstå att jag klarar mig sämre utan honom??? De regelbundna småsysslorna (mata katt, hämta post, stoppa tvätt i maskin.... ja tyvärr är det kanske inte mkt mer än så som han gör VARJE dag) går fortf hyfsat gnisselfritt, men att göra nya saker är nästan omöjligt. Slår nästan knut på mig själv för att få med honom! Det tar så mkt kraft som jag egentl inte har just nu, men ffa hjälper det inte hur mkt jag än försöker!
Skåning, mamma till underbara Otto (030122) och Frans (060114)
Gäst

Inlägg av Gäst »

Bara ett kort svar nu för jag har en unge i duschen och en i ensamlek...

- Har du läst den klistrade tipstråden om social delaktighet? Tror du kan hitta en del bra tips på "hur man gör" där. Finns bla annat ett inlägg av moi om hur man övervinner det initiala motståndet. :lol:

- Det ÄR skitjobbigt att få till den sociala delaktigheten i början! Därför måste du se till att ha i övrigt gynnsamma omständigheter! Så mitt tips är att se till att dra igång projekt av den typen du beskriver när lillebror sover eller är med pappa.

/Pea
kokos
Inlägg: 1031
Blev medlem: ons 01 dec 2004, 08:48
Ort: Härnösand

Inlägg av kokos »

Är han med och tar hand om lillebror? För det är ju superbra social delaktighet.

Sen tror jag du får tänka lite "mindre". Det behöver inte vara så långa stunders delaktighet. Inte en massa tvång. Han var ju med och planterade en stund och sen var han väl klar och var tvungen och dricka vatten. Hade det varit jag hade jag berömt honom till max för det fantastiska jobb han hade utfört och sagt "jaaa nu måste du dricka vatten du som har jobbat så hårt. Mamma tar hand om sina plantor under tiden men vill du hjälpa till mer så går det bra.". Det lilla han gör måste få beröm och sen behöver han nog vila efter ganska korta stunder. Du ska se att han snart hjälper till lite längre. Man behöver inte bli helt klar med sysslan tillsammans, en del barn tycks tröttna snabbt och behöver vila en stund.

Och så vill jag heja på dig lite för även om det känns lite motigt just nu så kommer du snart att märka att du faktiskt inte KAN klara dig utan honom. De sysslor du väljer att göra med honom blir verkligen bättre utförda med hans hjälp.

Belöning kommer - jag lovar dig. Vi planterade många fler blommor igår och i förrgår än vi hade gjort om inte sonen hade varit med. Fantastiskt att få hjälp av en liten hand med lecakulor, jord och plantering och framför allt vattnandet när allt är klart. Vi satte blommor på nolltid och det blev verkligen ett fantastiskt resultat: vi hade som sagt aldrig gjort det så omsorgsfullt och bra utan vår lille hjälpreda. :heart: Sen att det blev jord överallt och en del stenar planterade det valde jag att inte se 8)
Maria - mamma till underhållaren Adrian (juni -04) och professorn Edvin (juni -06). Förstfödde sonen kurad. Yngste sonen standardmodellbebis i Gastsjön -06 och grundaren till verktyget "skogspromenad".
Renee
Inlägg: 409
Blev medlem: ons 24 nov 2004, 21:50
Ort: Skåne

Inlägg av Renee »

Jag har läst stickyn tidigare och har nu läst den igen. För ett halvår sedan kunde det ha varit jag som skrev ett av de där idylliska inläggen där barnet glatt är med och gör allt möjligt som flocken behöver ha gjort, men nu är det som sagt inte lika lätt. Ska läsa dina tips på stickyn igen och igen Pea, för det är som sagt just själva "övertalnings-/motivationsbiten" som är problemet. Dessutom duger det ju inte att låta barnet "komma undan" med att vägra/inte ha tid/inte vilja osv, för då signalerar vi ju att vi klarar lika bra utan barnet. Och om jag förstår det hela rätt är det ju ganska viktigt att arbetet blir slutfört och inte bara som i beskrivningen av tvillingarna som målar (BB) som ju var ungefär som i mitt planteringsförsök.

Jag VILL ju ha med honom också för att det blir roligare! Jag minns ju hur det var på den gamla goda tiden om man säger så... *drömmer*

Andra sysslor han också gör (fast inte dagligen då) är: klippa gräset, tvätta bilen, handla mat med egen liten kundvagn, laga mat emellanåt, samt lägga ner besticken i lådan efter att de är klara i diskmaskinen.

Att hjälpa till med lillebror tycker jag är svårt, mkt svårare än jag trodde innan han var född. Men så fort jag ser en chans tar jag den. AD-dropparna är hans uppgift t.ex.
Skåning, mamma till underbara Otto (030122) och Frans (060114)
Renee
Inlägg: 409
Blev medlem: ons 24 nov 2004, 21:50
Ort: Skåne

Inlägg av Renee »

Apropå spela hjälplös och humor: jag har flera ggr bett om hjälp med att hitta besticken när jag försökt få med honom på dukning. Jag har förvirrat letat på konstiga stället som i kylen och under bordet osv. Detta hakar han nu på när jag kör med samma förvirring: "jaaa, mamma här LIGGER ju besticken (under bordet hittar han låtsasbesticken åt mig)! 8)

För att inte tala om när jag försökte komma på hur man tvättar händerna efter maten och bad honom visa mig. "Hur GÖR man nu??? Öpnnar man kylen och tvättar här??". Flera månader efter att jag en endaste gång försökt tvätta händerna i kylen kom han ihåg det och visade för mig hur man tvättar händerna där då jag behövde hjälp igen :lol:
Skåning, mamma till underbara Otto (030122) och Frans (060114)
kokos
Inlägg: 1031
Blev medlem: ons 01 dec 2004, 08:48
Ort: Härnösand

Inlägg av kokos »

Hmmm ja här har det ju aldrig spårat ur så jag är kanske inte nån expert på hur man kommer på spåret med trotsare. Är det verkligen så att allt och alla jobb måste slutföras? I så fall är det nog vi som behöver träna här hemma. Vi får hjälp med det mesta men det är långt ifrån allt som verkligen slutförs, det har jag aldrig sett som ett problem. Förrän nu. Men nu fick jag en funderare :lol: Ska läsa om tvillingarna i BB igen, det känns inte som jag minns den delen riktigt. Mycket blir slutfört: diska, hänga tvätt etc, men att dammsuga brukar han tröttna på innan hela huset är klart. Och att plantera alla blommor hade jag nog inte tvingat honom till om han inte själv hade envisats 8)
Maria - mamma till underhållaren Adrian (juni -04) och professorn Edvin (juni -06). Förstfödde sonen kurad. Yngste sonen standardmodellbebis i Gastsjön -06 och grundaren till verktyget "skogspromenad".
/LO
Inlägg: 5038
Blev medlem: ons 24 nov 2004, 22:13
Ort: Norrahammar
Kontakt:

Inlägg av /LO »

Hej
Jag är av annan uppfattning än Kokos.
Han ska hjälpa till tills jobbet är utfört. Du får helt enkelt hjälpa honom att hjälpa dig. Ta hans händer och plantera (eller vad det nu är). Beröm ordentligt när han (du) gjort det och låt honom forsätta själv, upprepa vid behov.
Detta är ingen lek som man kan komma och gå som man vill till, detta är jobb. Leka, eller dricka får man göra när jobbet är klart.

Han är en liten ål och försöker slingra sig. Det hjälper inte att trixa tillbaka i all evighet. Försöka går ju, men sedan måste du ta till konkret handling själv.

Jag skulle tolka varje idé om att han vill göra något annat som en fråga om han verkligen behövs. Och det gör han ju.
Sedan TAR allt lite längre tid än om man gjort det själv, men ställer du tydliga krav så kommer han att vara nöjdare och du får en enklare tillvaro.

/LO
Lotta, mamma till
:heart: Vera :heart: född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 :sleep:
:heart: Ivar :heart: född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
anna
Inlägg: 4623
Blev medlem: tor 25 nov 2004, 14:23
Ort: Ulricehamn
Kontakt:

Inlägg av anna »

Hej! :D

Jag har en liten ål, Ida, 3 år...Hon går omkring och drömmer, nynnar, och är allmänt tillfreds med livet. Några enstaka rejäla trots-anfall har hon haft senaste tiden, så vi är nog sent omsider på väg dithän. :?

Hon glider undan en hel del när vi ska jobba, men jag har kommit på en metod som funkar på henne. Kanske inte helt enligt boken, men det funkar på henne. :wink:

Barnen får duka av sin egen tallrik efter varje måltid, resten tar jag hand om. Men t.ex igår var det så MYCKET efter kvällsmaten. Då slängde jag ur mig "Ojoj, vad mycket grejer som mamma ska duka av...oj, hur ska detta gå :shock: så MYCKET, TITTA!!" :shock:
Snabbt som blixten kom hon kutande "-JAG kan hjälpa dig mamma!!" :D

Det hjälper också att sloka med axlarna, se lite ledsen ut och tycka synd om sig själv.
Åma sig lite om "HUR ska mamma kunna göra allt DETTA alldeles själv?"
Då kommer hon snabbt springande och är hjälpsam!
Gör hon det INTE (vilket är sällan när jag kör den stilen :wink: ) händer det även att jag bara sätter mig ner helt håglös, och mumlar om HUR i hela världen detta ska gå, "-Jaha, då får vi väl bara sitta här då..." och verkligen sitta still där, tills hon kommer.

Sen är det vissa saker jag är noggrann med att hon verkligen måste slutföra, som att tömma bestickslådan i diskmaskinen när den är ren.

kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Tack, ordföranden :wink: :lol: Tack, alla :D

:arrow: När det lilla barnet "kommer" och vill hjälpa till - vill ta, röra, hålla, göra, vara med - hugger man ju tillfället utifrån barnets eget initiativ. Som kan förmärkas redan från den dagen lilla älsklingen kan rikta sin egen hand mot ett mål.

:arrow: Det som händer lite senare, efter det initala upptäckarstadiet där man (barnet) bekantar sig med världen och dess funktioner (liksom med den egna förmågan och DESS funktioner i praktiken), är att lilla älsklingen vill lära sig hur saker går till, fungerar, ska hanteras. Och alltså söker undervisning i det: demonstrationer, handen-om-handen, "försöka själv", (och försöker verkligen själv) fram till detta magiska KAN. Nu (andra levnadshalvåret och framåt) har vi att göra med små arbetare, som kan bjudas att medverka med ett sådana enkla puffar som "KAN du? VET du? VAR är..." T ex ettåringen som "hittar" ens glasögon, som ligger mitt framför näsan på honom/henne men som man absolut inte själv vet var de är. (Man ser ju heller ingenting utan glasögon, så det är t o m logiskt :lol: ) Här tackar man kolossalt för hjälpen och räddar sålunda ettåringens självkänsla till nya oanade höjder den dagen.

:arrow: Det är i dessa två stadier föräldrar lätt gör misstaget att i ord och/eller handling säga NEJ och förhindra - samt kröna eländet med den fatala inställningen att "det går fortare om jag gör det själv". (För att sedan stöna ögonen ur sig för att barnen, när de nått större format, vägrar ta ett handtag därhemma.)

:arrow: I förtrotset och framförallt förstås i den "riktiga" trotsåldern (ca 2,5 - 3,5 för flickor, ca 3 - 4 för pojkar) protesterar och ifrågasätter små barn både det ena och det andra, för att inte säga allt. Men dessa ifrågasättanden, vare sig de sker med lilla ålens slingrande kylskåpstandborstning (haha :lol: ) eller med mer uttalad vägran, med eller utan stora bokstäver och offentliga sammanbrott, ska fortfarande ses som frågor. Barnet ifrågasätter inte bara sakernas ordning (jfr spisundersökaren i Barnaboken), sakernas ENDA (rätta) ordning, utan också skeendena i sig. Varför ska det här göras just nu? Varför ska det här göras just av mig? Varför ska det här göras alls? Varför ska jag göra som mamma säger? Varför ska inte mamma göra som jag säger i stället? Osv osv osv, i all oändlighet.

:arrow: Det är då lätt hänt att man som du, Renée, hemfaller åt lek och underhållning: Å, det ska bli så ROOOOLIGT att plantera blommor :lol: Fixt och färdigt att genast ifrågasättas. Varför skulle det vara rå roligt? Tänk om JAG inte alls tycker det är roligt? Varpå man som öm förälder naturligtvis blir både sur och besviken. Otacksamma unge! Det ÄR ju roligt att plantera blommor :!: Nähä, säger barnet i ord och/eller handling. Tycker jag inte alls. Varför skulle jag tycka det? För att någon annan säger det?

Om du läser på om trotsåldern i Barnaboken och tar dig en funderare inte bara på "teknikerna" utan faktiskt vad den går ut på, varför den finns, vad Gud har tänkt sig med den - så ser du bl a att barnet självt, trotsåldersbarnet alltså (som inte är så underbart lättlurat längre som t ex förtrotsbarnet) måste välja sina planteringsmödor. Själv. Måste tro på det nödvändiga i arbetet med plantorna, själv. (Jfr barnet som VÄLJER sin nalle.)

:arrow: Frestande förväntansfullhet, humor, hjälplöshet och teater förslår därför inte långt i sällskap med trotsbarn, när de alltså trotsar. Det gäller att lära sig känna igen olika personligheters sätt att trotsa (se "Livet en kretsgång. Något om utvecklingen" i Barnaboken) så att man inte låter sig luras själv :idea: :lol: Och när man väl lärt sig känna igen ett trots"utbrott" (hur blitt det än kan se ut på ytan), ser man också när det är i antågande. (Skojet med tandborsten och under-bordet hade ju t ex inte avsedd effekt; alltså krävs annat krut. Det var trots.) Och då ska man lägga allt "skoj" åt sidan. Att plantera är ett jobb som måste göras. (Jfr tvillingarna som målar väggen: "Väggen måste målas! Det är verkligen hög tid!" säger Attityden. Inte: "Nu ska vi måla väggen alltihop! Det blir väl jätteskoj?" (Varpå man inväntar barnets(barnens godkännande nickningar, helst också entusiasm - ett företag ganska dömt att misslyckas med trotsbarn :shock: .)

:arrow: Man måste alltså själv:

1. intala sig att detta arbete är absolut nödvändigt i kampen för tillvaron. Inte skojsig underhållning eller gulligt pyssel som man sysslar med på fritiden. Här handlar det om "flockens" överlevnad, och det är allvarliga saker. Sår man inte sin gröda (=plantorna) kan man titta i himlen efter mat på bordet och alla svälter ihjäl :!: ;

2. överföra denna Attityd enligt ovan. Oavsett allt måste detta göras och göras NU. Enda chansen innan Vargen kommer! Ungefär;

3. om detta skulle framkalla protester, invändningar, "vägran", ser man detta som frågor från barnets sida. Menar man allvar? Är barnet viktigt, nödvändigt för flockens överlevnad, eller är det bara någon ny underhållning på gång som inte betyder någonting egentligen, annat än att man (lilla ungen) ska vara lycklig/tacksam/glad och uppföra sig så underbart som han eller hon inte alls har lust med för tillfället? Känslor inblandade, alltså; bort med dem :!: Kampen för tillvaron måste skötas, varje sig man älskar varandra glödande för tillfället eller faktiskt är lätt spyfärdig på varandras sällskap :idea: ;

4. tillgripa enklare våld, om så absolut erfordras: fånga in lilla ungen, hålla med ena handen/armen - och att hålla fast är INTE detsamma som att slå :!: - och med sin egen hand om barnets lilla hand genomföra det man nu har sagt ska göras. Och där kan man skala ner alltsammans till tumregeln: Har du en gång sagt åt barnet att göra något, ska du också genomföra det. Misstänker du att du inte kommer att orka genomföra det mot barnets protester och stönar vid blotta tanken, ska du hellre inte säga något alls. Utan jobba själv och utan att fixa skojig underhållning, "tröst" eller tidsfördriv åt lilla ungen under tiden. (Chansen är stor att vederbörande då alldeles frivilligt kommer och vill jobba med :wink: !)

Däremot kan man ju alltid modifiera sina krav en aning, om och när de nu måste genomföras med en passiv, slingrig trixare som är hal som tvål och inte hjälper till ett dugg. Har man obetänksamt ambitiöst slängt ur sig sitt hurtiga: "Nu ska vi plantera alla blommorna, du och jag! ÅÅÅ vad roligt det ska bli!" och stöter på patrill efter vidpass en halv minut, dvs just vid gränsen där leken/underhållningen slutar och arbetet tar vid, insisterar man - i ord OCH handling (dvs haffar barnet) - på att åtminstone DET, inte allt men just det, ska göras. "De HÄR plantorna sätter DU. Sedan kan jag ta hand om DEM (andra). Vi måste hjälpas åt, förstår du. MAN HJÄLPS ÅT." Och så genomför man barnets jobb med de där arma plantorna, exakt så många som man visat/sagt. Sedan ska det tackas sakligt och vänligt för hjälpen, som om barnet verkligen hade gjort hela det svettiga och mödosamma handen-om-handen-arbetet själv . Berömmet ska vara på temat RÄTT: "Å, vad bra det blev! Det gjorde du snyggt! Nu blir blommorna glada!" i stället för personligt: "Vilken snäll och duktig liten pojke du är, nu blev mamma glad." Att man gemensamt ombesörjer existensen, den gemensamma, är en livsnödvändig sak, nyttig för det gemensamma bästa - inte en snäll eller gullig liten söt gest från barnets mer eller mindre ointresserade sida :!:

:arrow: Efter trotsåldern, och även under "pauser" i andra halvlek av den, är det så dags att delegera eget ansvar och egna uppgifter åt barnet. Som ska "inspekteras" och kommenteras nogsamt efteråt och förberedas lika nogsamt innan. Om detta har jag skrivit en hel del i Barnaboken (2004, sid 542f om fyraåringen, t ex).
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Renee
Inlägg: 409
Blev medlem: ons 24 nov 2004, 21:50
Ort: Skåne

Inlägg av Renee »

TACK alla! :D
annawahlgren skrev: :arrow: Frestande förväntansfullhet, humor, hjälplöshet och teater förslår därför inte långt i sällskap med trotsbarn, när de alltså trotsar.


Precis... jag har verkligen testat ALLT ovan (och lite till) och fram tills nu har allt funkat på ena el andra sättet, men nu är det stopp. Så TACK TACK Anna för ditt fantastisk långa och ingående svar! Ska skriva ut det och läsa i lugn och ro och sedan läsa i BB (igen) och hoppas att det sjunker in så att jag kan hantera detta på ett mer fruktsamt sätt.
Skåning, mamma till underbara Otto (030122) och Frans (060114)
/LO
Inlägg: 5038
Blev medlem: ons 24 nov 2004, 22:13
Ort: Norrahammar
Kontakt:

Inlägg av /LO »

Hej igen.
En viktig sak är ju att faktiskt välja och bestämma när det är allvar och när det är hobby.
Är det nödvändigt för flocken att sätta blommor eller vore det trevligt om han hjälpte till?
Bestäm innan och låt honom veta vad som gäller. VIlken syssla ni än ska ta er för.

/LO
Lotta, mamma till
:heart: Vera :heart: född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 :sleep:
:heart: Ivar :heart: född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
lill
Inlägg: 43
Blev medlem: fre 10 dec 2004, 21:43

Inlägg av lill »

Måste bara fråga en sak, kära ms. Wahlgren, om mitt eget trotsbarn! (Tack för svaret här förresten, känner att vi är i samma situation här med oerhört stort och smart, helt plötsligt, trotsbarn, inte lättlurad alls längre..). När min tjej trotsar och hon känner att jag kommer komma och hjälpa med enklare våld (min hand på barnets hand) så sätter hon händerna på huvudet och håller fingrarna hårt om sitt hår! Vad gör jag då? Händerna sitter ju fast i håret, ordentligt håller hon också.. Hon kan stå där och glo på mig med typisk trotsbarnsblick, med händerna krampaktigt hållande i håret. Man blir ju full i skratt... oftast.. Jag brukar lirka ur fingrarna men lätt är det inte, hon håller hårt.. Känner att jag inte riktigt har koll på situationen just då..
bor i USA
liten skrutta juni 2003
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Stay cool :wink: Konstatera tilltaget med ett lätt höjt (engelskt) ögonbryn och säg, t ec: "Kom när du är färdig, älskling! Jag gör det och det så länge." Upprepas så länge hon upprepar och en gång till. Men det du sa från början ska genomföras :shock: :!: Om det så tar halva dagen.

Och kommer hon inte har hon i vilket fall tagit ner händerna, och då kan du ju konstatera att hon är färdig... Eller :?: "Vill du komma nu :?: " Icke-händer i huvudet betyder medgivande. Händer igen i huvudet betyder repris. "Då gör jag DET så länge..." Osv.

Vadå tålamod :?: :!: :lol:

Nåja, har budskapet en gång gått in, att du kan framhärda lika länge som hon och en gång till, att du inte ger dig utan står för vad du sagt och genomför det du sagt ska genomföras, så har hon fått besked om DET. (Och kan övergå till nästa "fråga" = trotshobby... :lol: )
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
lill
Inlägg: 43
Blev medlem: fre 10 dec 2004, 21:43

Inlägg av lill »

Tack så mycket! Det är klart, att det är bra mycket bättre att coolt invänta att små händerna kommer ner och fortsätta med vad som behövs göras. Då känns det ju att det går mycket lugnare till, och att jag har mer koll på situationen. Och att framhärda hur lång tid det än tar att svara på ”frågan” en sista gång.. Tack!
bor i USA
liten skrutta juni 2003
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Väl bekomme :oops: :lol:

Den stora konsten heter egentligen "bara" TID. Med ty åtföljande tålamod :idea:

Ett litet "OJ DÅ :!:" ... lagom intresserat och nyfiket och begrundande... ger en själv respit, om så bara på tio sekunder. Man hinner tänka efter en smula. Före :wink:

Man måste inte vara Vän av Ordning som Genast Vet Allting :!: (Utom i rutinerna, där det inte ska vara något snack om saken, om man säger.)

Och man ska inte glömma (vilket man lätt gör) att faktiskt fråga barnet till råds, som om man inte hade en aaaning - och det har man ju inte heller :shock: : "OJ DÅ! (paus) Och vad tycker du att vi ska göra åt DET, då :?: " Som om man verkligen, uppriktigt, inte hade en aning 8)

Det kan bli mycket intressanta svar :lol:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"