Tack, ordföranden
Tack, alla
När det lilla barnet "kommer" och vill hjälpa till - vill ta, röra, hålla, göra, vara med - hugger man ju tillfället utifrån barnets eget initiativ. Som kan förmärkas redan från den dagen lilla älsklingen kan rikta sin egen hand mot ett mål.
Det som händer lite senare, efter det initala upptäckarstadiet där man (barnet) bekantar sig med världen och dess funktioner (liksom med den egna förmågan och DESS funktioner i praktiken), är att lilla älsklingen vill lära sig hur saker går till, fungerar, ska hanteras. Och alltså söker undervisning i det: demonstrationer, handen-om-handen, "försöka själv", (och försöker verkligen själv) fram till detta magiska KAN. Nu (andra levnadshalvåret och framåt) har vi att göra med små arbetare, som kan bjudas att medverka med ett sådana enkla puffar som "KAN du? VET du? VAR är..." T ex ettåringen som "hittar" ens glasögon, som ligger mitt framför näsan på honom/henne men som man absolut inte själv vet var de är. (Man ser ju heller ingenting utan glasögon, så det är t o m logiskt
) Här tackar man kolossalt för hjälpen och räddar sålunda ettåringens självkänsla till nya oanade höjder den dagen.
Det är i dessa två stadier föräldrar lätt gör misstaget att i ord och/eller handling säga NEJ och förhindra - samt kröna eländet med den fatala inställningen att "det går fortare om jag gör det själv". (För att sedan stöna ögonen ur sig för att barnen, när de nått större format, vägrar ta ett handtag därhemma.)
I förtrotset och framförallt förstås i den "riktiga" trotsåldern (ca 2,5 - 3,5 för flickor, ca 3 - 4 för pojkar) protesterar och ifrågasätter små barn både det ena och det andra, för att inte säga allt. Men dessa ifrågasättanden, vare sig de sker med lilla ålens slingrande kylskåpstandborstning (haha
) eller med mer uttalad vägran, med eller utan stora bokstäver och offentliga sammanbrott, ska fortfarande ses som frågor. Barnet ifrågasätter inte bara sakernas ordning (jfr spisundersökaren i Barnaboken), sakernas ENDA (rätta) ordning, utan också skeendena i sig. Varför ska det här göras just nu? Varför ska det här göras just av mig? Varför ska det här göras alls? Varför ska jag göra som mamma säger? Varför ska inte mamma göra som jag säger i stället? Osv osv osv, i all oändlighet.
Det är då lätt hänt att man som du, Renée, hemfaller åt lek och underhållning: Å, det ska bli så ROOOOLIGT att plantera blommor
Fixt och färdigt att genast ifrågasättas. Varför skulle det vara rå roligt? Tänk om JAG inte alls tycker det är roligt? Varpå man som öm förälder naturligtvis blir både sur och besviken. Otacksamma unge! Det ÄR ju roligt att plantera blommor
Nähä, säger barnet i ord och/eller handling. Tycker jag inte alls. Varför skulle jag tycka det? För att någon annan säger det?
Om du läser på om trotsåldern i Barnaboken och tar dig en funderare inte bara på "teknikerna" utan faktiskt vad den går ut på, varför den finns, vad Gud har tänkt sig med den - så ser du bl a att barnet självt, trotsåldersbarnet alltså (som inte är så underbart lättlurat längre som t ex förtrotsbarnet) måste välja sina planteringsmödor. Själv. Måste tro på det nödvändiga i arbetet med plantorna, själv. (Jfr barnet som VÄLJER sin nalle.)
Frestande förväntansfullhet, humor, hjälplöshet och teater förslår därför inte långt i sällskap med trotsbarn, när de alltså trotsar. Det gäller att lära sig känna igen olika personligheters sätt att trotsa (se "Livet en kretsgång. Något om utvecklingen" i Barnaboken) så att man inte låter sig luras själv
Och när man väl lärt sig känna igen ett trots"utbrott" (hur blitt det än kan se ut på ytan), ser man också när det är i antågande. (Skojet med tandborsten och under-bordet hade ju t ex inte avsedd effekt; alltså krävs annat krut. Det var trots.) Och då ska man lägga allt "skoj" åt sidan. Att plantera är ett jobb som måste göras. (Jfr tvillingarna som målar väggen: "Väggen måste målas! Det är verkligen hög tid!" säger Attityden. Inte: "Nu ska vi måla väggen alltihop! Det blir väl jätteskoj?" (Varpå man inväntar barnets(barnens godkännande nickningar, helst också entusiasm - ett företag ganska dömt att misslyckas med trotsbarn
.)
Man måste alltså själv:
1. intala sig att detta arbete är absolut nödvändigt i kampen för tillvaron. Inte skojsig underhållning eller gulligt pyssel som man sysslar med på fritiden. Här handlar det om "flockens" överlevnad, och det är allvarliga saker. Sår man inte sin gröda (=plantorna) kan man titta i himlen efter mat på bordet och alla svälter ihjäl
;
2. överföra denna Attityd enligt ovan. Oavsett allt måste detta göras och göras NU. Enda chansen innan Vargen kommer! Ungefär;
3. om detta skulle framkalla protester, invändningar, "vägran", ser man detta som frågor från barnets sida. Menar man allvar? Är barnet viktigt, nödvändigt för flockens överlevnad, eller är det bara någon ny underhållning på gång som inte betyder någonting egentligen, annat än att man (lilla ungen) ska vara lycklig/tacksam/glad och uppföra sig så underbart som han eller hon inte alls har lust med för tillfället? Känslor inblandade, alltså; bort med dem
Kampen för tillvaron måste skötas, varje sig man älskar varandra glödande för tillfället eller faktiskt är lätt spyfärdig på varandras sällskap
;
4. tillgripa enklare våld, om så absolut erfordras: fånga in lilla ungen, hålla med ena handen/armen - och att hålla fast är INTE detsamma som att slå
- och med sin egen hand om barnets lilla hand genomföra det man nu har sagt ska göras. Och där kan man skala ner alltsammans till tumregeln: Har du en gång sagt åt barnet att göra något, ska du också genomföra det. Misstänker du att du inte kommer att orka genomföra det mot barnets protester och stönar vid blotta tanken, ska du hellre inte säga något alls. Utan jobba själv och utan att fixa skojig underhållning, "tröst" eller tidsfördriv åt lilla ungen under tiden. (Chansen är stor att vederbörande då alldeles frivilligt kommer och vill jobba med
!)
Däremot kan man ju alltid modifiera sina krav en aning, om och när de nu måste genomföras med en passiv, slingrig trixare som är hal som tvål och inte hjälper till ett dugg. Har man obetänksamt ambitiöst slängt ur sig sitt hurtiga: "Nu ska vi plantera alla blommorna, du och jag! ÅÅÅ vad roligt det ska bli!" och stöter på patrill efter vidpass en halv minut, dvs just vid gränsen där leken/underhållningen slutar och arbetet tar vid, insisterar man - i ord OCH handling (dvs haffar barnet) - på att åtminstone DET, inte allt men just det, ska göras. "De HÄR plantorna sätter DU. Sedan kan jag ta hand om DEM (andra). Vi måste hjälpas åt, förstår du. MAN HJÄLPS ÅT." Och så genomför man barnets jobb med de där arma plantorna, exakt så många som man visat/sagt. Sedan ska det tackas sakligt och vänligt för hjälpen, som om barnet verkligen hade gjort hela det svettiga och mödosamma handen-om-handen-arbetet själv . Berömmet ska vara på temat RÄTT: "Å, vad bra det blev! Det gjorde du snyggt! Nu blir blommorna glada!" i stället för personligt: "Vilken snäll och duktig liten pojke du är, nu blev mamma glad." Att man gemensamt ombesörjer existensen, den gemensamma, är en livsnödvändig sak, nyttig för det gemensamma bästa - inte en snäll eller gullig liten söt gest från barnets mer eller mindre ointresserade sida
Efter trotsåldern, och även under "pauser" i andra halvlek av den, är det så dags att delegera eget ansvar och egna uppgifter åt barnet. Som ska "inspekteras" och kommenteras nogsamt efteråt och förberedas lika nogsamt innan. Om detta har jag skrivit en hel del i Barnaboken (2004, sid 542f om fyraåringen, t ex).
fick jag med honom på detta. Han hann t.o.m gräva lite med sin spade innan han kom på att han skulle ha vatten. Man blir törstig av trädgårdsarbete, så hämta du vatten så fortsätter vi planteringen sedan. Men sen var det inte längre kul mer och hur jag än beklagade att de små plantorna skulle DÖ 
Sen att det blev jord överallt och en del stenar planterade det valde jag att inte se 8)
"Vill du komma nu 