Jag har länge försökt att inte ge mig in i kampen kring och om olika föräldraskap. Jag tycker inte att man nödvändigtvis behöver märkas med någon stämpel utan att man bara ska få vara förälder och göra det man anser är rätt för ens familj.Det känns tungt i hjärtat att läsa alla diverse teorier om att jag rent av skadar mitt barn för att han inte sover med mig. Jag skulle mest av allt i hela världen vilja ha honom bredvid mig dygnet runt...snusa på hans goa' doft hela natten och att han ska söka sig till mammas trygga famn även på natten. Jag tror inte att det finns en förälder som inte vill detta.
Vår son sov i vår säng tills han va' två månader och då märkte jag att han vaknade av att vi vände och vred på oss...han fick egen säng i vårt sovrum och sov bra ett par veckor...för att sedan börja böka och jobba hela nätter långa...öva olika tekniker, snurra runt och vakna gång på gång pga av ljud från vår säng (inte sådana ljud
...och vi vaknade hela tiden för han stånkade och pustade hela natten lång..mitt lilla hjärta 
Som resultat av detta hade vi en trött bebis, en trött mamma som ska ta hand om bebisen även på dagen och en trött pappa som ska till jobbet.
Sonen fick eget rum och sover nu hela natten...han kan gråta ibland precis som han kunde då han sov med oss...jag har mycket mer energi och pappan orkar stiga upp då klockan ringer. Vi är en mycket gladare familj som orkar busa och hålla igång även efter en lång arbetsdag.
Jag vet inte vart jag vill komma. Jag vet bara att om jag skulle ha sett att sonen mår tip-top av att sova med oss och vi är utvilade efter natten är slut så skulle jag inte ens i min vildaste fantasi flytta ut honom bara för den sakens skull.
Andra kulturer dyrkas pga samsovning, newsflash
dom samsover endast pga utrymmesbrist....trust me jag kommer från en sådan familj..det fanns inga teorier och psykologer med i bilden vi sov tillsammans för att vi inte hade rum, inte för att det va kul att mysa med pappas (fö håriga) rygg 
. Det tog mig många år att bli trygg och självsäker person...att samsova eller vilken annan metod som helst ger inte per automatik trygga barn. Jag ammades i 2 månader...min äldsta syster ammades i princip så länge som hon ville och hon är mycket mer osäker och otrygg än vad jag är....vi va burna och runtkånkade för att mamma va tvungen att ta med oss överallt för att hon inte hade annat val...vi va med på alla hennes jobb även om det va varmt och opraktiskt för oss...inte en gnutta trygghet härstammar från den här tiden heller.
Det är så typiskt att försköna fattigdomen och eländet...tygblöjor va' ett rent helvete att tvätta och man använde dom endast för att annat inte fanns eller va' för dyrt....blöjorna kokades i stora kastruller och för hand för att tvättmaskiner hörde inte till vardagen.
Det är orättivst att använda sig av andra kulturer som parameter i hur vi tar hand om våra barn här i välfärds-Sverige...mycket av det som här kallas naturligt och biologiskt här är pain in the ass för just de kulturer som beskrivs som ultimata barnuppfostrare.
..oh...måste sluta nu blir riktigt
om jag fortsätter att fundera på detta!Peace, Love och GOSSEN MIN
a enkelt att skriva så! Och genast blir dessa "praktmorsor", som går med världens icakassar under ögonen, jättelyckliga, för de har ju haft rätt HELA tiden 
