I juni 2000 slutade jag med p-piller. Eftersom vi skulle gifta oss i augusti tyckte min mamma att jag var lite djärv. Tänk om jag inte skulle komma i klänningen. DET var i alla fall inget bekymmer.
Efter att ha försökt bli gravid på högst naturlig väg i 9-10 månader, ringde jag till mödravårdcentralen på hemorten. De undrade vem jag trodde att jag var. Nä, vänta du till efter sommaren, minst ett år måste gå innan vi påbörjar någon utredning. Det ända vi ville, var att kolla så att inget var uppenbart fel; hittade man inget så skulle vi väl kunna fortsätta ”på vanligt sätt”. Men det var alltså inte aktuellt, så gjorde man inte.
Av någon anledning berättade jag för min frissa om våra funderingar och eftersom hon är en engagerad person och dessutom känner många så kontaktade hon en välkänd gynekolog och vi fick komma dit inom en månad. Men eftersom det snart var sommar och ledighet så beslutade vi tillsammans att inte starta utredning förrän i augusti 2001. Det blev ju ungefär samma tid ändå, men med ett helt annat bemötande.
Han startade utredning direkt. Kontrollerade mig med vaginalt ultraljud och tog flera blodprov och maken fick lämna spermaprov till labbet. Eftersom det var så lång väntetid för IVF (provrörsbefruktning) så skrev han remiss med en gång. Vi hann med utredning och en insemination, sedan blev vi kallade till Linköpings Universitetssjukhus. Nu är vi framme på vårvinter 2002. De hade helt plötsligt förkortat sina kötider från ett år till ca fyra månader. Allt såg bra ut och vi skulle kunna få köra igång processen redan vid nästa mens.
Då fick jag stora skälvan. Jag var inte alls redo för att gör ett sådant ingrepp. Käka (och spruta) hormoner så att jag skulle överproducera ägg, för att sedan plocka ut dem och få dem befruktade av makens utmärkta spermier. Nä, det fick vi nog fundera på.
Men vad skönt att få ta det beslutet själv – jag bestämde att jag ville vänta. Ingen kö som avgjorde. På hösten drog vi igång. Allt gick förvånansvärt bra. Inga större humörsvängningar (vad jag märkte i alla fall). Lite uppsvullen, men annars mådde jag bra. Utplockning och befruktning gick jättebra. 10 dugliga embryon.
Två dagar senare var det dags för återplantering. Två ägg – vi var med i en studie där vi antingen skulle få ett ägg två gånger eller två ägg en gång. Det gick också bra, men jag var nervös och maken också. Resultatet var negativt, efter tre veckor fanns inte tillstymmelse till +tecken. De andra små liven frös de ner – fantastiskt att de kan leva i flera år nedfrysta. Då fattar man att bakterier kan överleva i frysen också.
Försök nummer två gjordes i januari 2003. Ingen hormonbehandling den gången utan vi gick bara på min egna normala cykel. Samma resultat ändå, ingen bebis. Det verkade som om vi inte kunde få barn helt enkelt.
Nu hade vi bestämt att det fick vara nog och kontaktade kommunen för att få göra en prövning för adoption. Vi hade ganska tidigt börjat fundera på adoption och i alla fall bestämt oss för det om vi inte kunde få biologiska barn. Det skulle ta fyra månader innan vi skulle få påbörja en adoptionsutredning. Då funderade maken på vad vi hade att förlora på att faktiskt försöka en gång till – inget mer än pengar. Så mycket avslappnade åkte vi än en gång till Linköping och gjorde ett bonusförsök med frysåterföring. Jag hade fått order på att göra gravtest den 18 maj, men skulle på fest den 16, så jag tog det då. Jag tänkte mest att det var ju onödigt att dricka alkohol om risken fanns att jag var gravid. DET VAR JAG!
Oj vilken lycka.
Graviditeten gick bra och förlossningen var enkel.
Den 20 januari 2004 föddes vår Vera. Hon var en söt liten krabat. Oj vad vi är lyckliga att vi har fått henne. Denna lugna lilla tjej som vi har haft sådan tur med
Sedan gick det ju ett tag och vi började fundera på om vi skulle ha en till. Självklart trodde vi ju att det skulle gå av sig självt nu när vi hade fått till en. Det var ju inget fel på någon av oss, så det borde ju gå.
Jag slutade amma när Vera var 8 månader och mensen kom tillbaka i samband med det. Sedan dess har vi försökt mer eller mindre regelbundet. Efter ett år sa vi att vi kanske ska föröka få hjälp igen och i höstas gjorde vi en frysåterföring till. Samma omgång ägg som när Vera kom. Utan resultat.
Jag har varit lite trött och hängig under vintern, så därför ville jag inte göra en till, men nu under våren har det blivit bättre. Den 25 april bar det iväg igen. Hormonstimulerad denna gången med progynon och progesteron. Vi tyckte att alla faktorer stämde. Vi var lugna och avslappnade, men glada och förväntansfulla. Gravtestet skulle enligt läkaren ske den 16 maj (se ovan). Det är ju helt omöjligt att vänta i tre veckor, så redan efter två veckor gjorde jag första testet. Negativt
Det blev så definitivt. Nu är alla 10 ägg förbrukade. Det är en märklig känsla att sakna och längta efter något som inte finns. Självklart vill vi ha ett barn till, men det jag tycker är jobbigast är att inte få ge ett syskon till Vera.
Jag är 35 år, ingen ålder, men om 20 år är jag 55. Vill vi ha hemmaboende barn då? Skulle vi vilja gå igenom processen igen med äggproduktion och IVF? Just nu säger vi nej. Det är ett tufft beslut att ta och inte alls självklart. Men att fokusera på att skaffa barn tar kraft och energi, att varje månad gå och vänta i två veckor och sedan bli besviken - 12 gånger om året. Det är jobbigt. Vi bestämde också när Vera kom att adoption inte längre är aktuellt.
Skulle det bli ett litet barn av sig självt på naturlig väg så vore det underbart, men blir det inte så är vi nöjda ändå. Vi har en go tjej som vi älskar över allt annat
Jag unnar alla som kan och vill få två eller flera barn all lycka och jag har inte på något sätt svårt att ta att andra får barn. Jag vill helt enkelt bara dela med mig av hur det kan vara om det inte blir som man planerar.
/LO