Vardagen med lillebror 5v och syrran 22 manader

[mamaA]

Hej!

VAD gör skolan för att komma till bukt med problemet? Det borde ju vara i deras intresse att aktivera och avleda honom så att han inte hamnar i konflikter och utbrott. Tar ingen pedagog emot honom på morgonen? Det vore en bra sak som fröken kunde göra, att ta honom i handen och leda fram honom till ritbordet. Att berömma hans teckningar skulle också göra att han får positiv uppmärksamhet av henne.

Jag tror mycket på att förbereda inför alla aktiviteter. Prata om hur det ska gå till när han kommer till skolan så han har en trygg rutin. Här i svenska skolan har vi bildstöd på tavlan som beskriver vad som ska hända under skoldagen. De barn som behöver extra stöd har likadant på sin bänk. Samma sak när ni ska hämta storasyster, gå igenom i bilen innan vad som ska ske: Vi ska hämta storasyster, man säger hej och stannar hos mamma, storasyster kommer och vi säger hejdå och går ut till bilen ( fullt så smidigt och lätt brukar det dock inte vara ). Förhör honom efter du sagt det för att se om han vet, till sist nöts budskapet in .

Jacka måste man ha på på vintern, punkt men är man så stor som han så kan man få följa med till affären och välja jacka själv, det har funkat bra för oss. Jag handlar vissa kläder själv till storebror också men jag vet vad han accepterar och håller mig till det för jag vill att kläderna ska bli använda. En smidig jacka i softshell kan man ha länge på både höst och vår,brukar accepteras bättre än en tung vinterjacka. Vinterkläder har vi bara mellan december och mars, övrig tid brukar det funka med tunnare om man har fleece under(om det accepteras). Här funkar det om jag köper kläder i klara färger och undviker långärmade tröjor, så det har jag lärt mig efter många år av inköp av långärmade tröjor för att jag är frusen själv .

Jag införde tidigt här att gapar och skriker man så får man gå in på sitt rum ( läs, lyfts in om man inte går). Efter ett tag så gick storebror faktiskt själv in när han fick sina utbrott, sedan kommer jag och öppnar dörren, låtsas inte om att det skriks och frågar hurtigt om han är lugn nu så han kan komma ut. Oftast kan han då komma i famnen, få tröst och vi kan fortsätta med vad som gick fel. Nu får han inte mycket såna utbrott längre när han är fem men det kanske kan funka för er. Jag tror på tydliga och klara regler, mycket social delaktighet med beröm och instruktioner inför hur man beter sig i olika instruktioner ( affären, skolan, besök hos vänner).

Självklart påverkas barnen av er separation, de avläser instinktivt våra känslor och reagerar med att agera ut ännu mer och då måste man själv verkligen vara en stark och stadigt punkt i tillvaron som ger motstånd och kärlek.

Kram

[knyttet]

Hej och tack för ditt svar.

Tyvär finns det ingen som tar emot barnen pa morgonen och att kalla fröken för pedagog är nog en överdrift. Hon är inte alls skolad i pedagogiskt tänkande utan är en ren och skär ämnes-lärare för sma barn. Dom är alltsa 28 fyra-aringar pa en lärare sa jag fattar att det inte finns jätte mycket utrymme till att se individen, men det finns ända de lärare som är mindre straff/skam inriktade än andra. För de är sa de haller ordning pa barnen och ser till att de inte brakar, talar om med sträng röst att "sa där gör man inte" punkt och lyder inte barnen blir det skamvran. Men hur daligt jag än tycker att det är sa är det ju här vi bor och den skolan vi maste dras med. Ju mer skeptisk, ifragasättande och otrygg jag är med skolan desta svarare verkar det bli för barnen. Sa jag maste ända hitta ett ansvarsfullt sätt att förhalla mig till skolan som gör att det fungerar sa bra som möjligt för barnen. Med storasyster till ex gar det bra för hon vet att fröken inte alltid beter sig ok men att man far acceptera att det är reglerna i skolan. Hon har bra självkännsla och kan ganska lätt skaka av sig frökens tillfällig pahopp eftersom hon vet att det inte är fel pa henne utan pa fröken. Straff är för brottslingar som vi brukar säga hemma hos oss barn som gör tokigt haller man i handen, hjälper och visar hur man ska göra istället. "La punition" som är ett dagligt koncept i fransk barnuppfostran, vet storasyster att hon inte behöver underkasta sig rent mentalt.

Vad det gäller att förbereda är det nagot jag jobbar aktivt med. När vi kom till syrrans kompis hade jag noga förberett pa att vi ska bara hämta henne, vi kan inte springa in och leka, och man väntar lungt i hallen. Men den här gangen fungerade det inte...När vi väl kom in ville mamman smaprata och bjuda pa juice och da slank lillebror i väg och trappade sakta upp hyssen när han märkte att jag pratade. Det blev inte som jag hade sagt och därför gjorde han inte som vi bestämt.

Men det är sa bra att skriva här Efter att jag fatt ner allt detta igar hade vi en underbar eftermiddag där han fick sitta i knät och skoja hela parktiden utan att jag var irriterad pa att han var "klängig, gnällig och vägrar och leka med de andra" sen gick vi hem och han lagade nästan hela middagen själv! Helt otroligt vad han kan mycket nu! Till och med skala morötter, ordentligt helt själv! Vi gjorde aubergin gratäng och han: letade fram alla ingredienseri kylen, skalade morötter, skar vitlök, morötter och celleri i bitar, mixade, öppnade tomatsas burkar (helt själv ), hälllde olja, mixet och tomaterna i pannan, rörde, skivade mozzarella, varvade grillade auberginer, ost och tomatsas i en form, klippte upp riven parmesanost pase och hällde över gratängen. Gav katterna vatten, samlade allt skal och gav till maskarna i komposten, vattnade tomatplanterna, dukade, sorterade bestick fran diskstället, torkade upp spill pa golvet och var sen....tok nöjd Detta behöver han MINST fixa varje dag. Jag ser min egna ord och hoppas att jag kan fa in dom i min skalle VARJE dag. Resten är bara att genomlida tills det ebbar ut, eller hur? Blir jag arg far jag skrika, sla i soffkuddarna och säga "jag blir galen", men skuldbeläggningen maste portförbjudas, ingen kritik, ga i väg och lugna ner mig och tänk pa havet och rymden Okej nu kör jag mina egna fragor och svar här märker jag men om nagon har nagot mer tips (utmanande delaktighet som jag inte tänkt pa tex) är jag evigt tacksam.

Kläder far han välja själv och tack och lov är det varmare nu sa det är inte hela världen om han väljer lite "fel". Att ta pa sig byxor har varit det senaste problemet, han vill bara ha mjukisar och har inte sa manga eftersom det typ gar hal pa knäna efter 10 dars användning, jag stryker pa lappar med det haller inte sa länge. Men i förrgar gick jag i klädaffär med honom för första gangen och han fick själv välja ett par nya byxor Dock verkar klädgnäll snarare betyda "jag vill inte ga till skolan" vilket jag papekat för honom. "Det verkar som om kläderna blir obekväma de dagar vi ska till skolan, kan det vara sa att det inte är kläderna men att du inte har lust att ga till skolan?" "Mmm"

Storasyster hade sin omöjlighets fas mellan 3,5 och 4,5 ar och lillbror började precis vid 3,5 sa jag hoppas att han efter sommarlovet kan kliva in i en ny och lugnare fas med mer självkänsla och trygghet. Och tack för att ni finns kära forum

Kram

[mamaA]

Byxtips: OSSOAMI har jeans som är extra starka för att inte gå sönder på knäna, de har även en mjukisbyxa med förstärkta knän ( är som lösa mjukisjeans). Jag är jättenöjd med mina köp därifrån , då ett par nya jeans innan höll i ca tre veckor… #-o

Kolla in webshopen!

Kram

[Sarisparis]

Hej knyttet

Vive la France

Härligt att höra att ni fick en härlig eftermiddag tillsammans och du därmed fick bevisat också för dig själv att ni kan ha det superbra tillsammans. Det är lätt att glömma bort det när det stormar som värst, särskilt som nu när det är på så många fronter samtidigt. Precis som du säger gör det ofta underverk att ta sig tiden att faktiskt tänka igeonom hur saker och ting är, ofta extra effektivt när man skriver ner saker och ting och därmed tvingas formulera sig.

Vi har haft tur med våra franska fröknar men jag känner absolut igen det du beskriver. Ibland kan ett (på förhand bokat) möte mellan föräldrar och fröken ge oväntade resultat. Om du känner att du kan prata med henne om er privata situation (förestående separation tänker jag på) så kanske hon kan bli lite mer empatisk med din pojke. Jag tycker mig märka att de gärna tar på sig sin frökenmask men att det oftare än man tror gömmer sig ett stort hjärta därunder.

Och på tal om slitstarka byxor så har Vert Baudets "genoux indestructibles" faktiskt klarat sig helskinnade i flera månader nu. [-o<

[knyttet]

Hej,

Tack för ditt svar.

Ja jag träffade fröken i mandags och det kändes lite bättre efter. Hon tyckte att han gjort massa framsteg sen efter jul och att det gar at rätt hall, att han inte är lika brakig längre. Hon hade inte noterat att han skulle vara utanför eller dra sig undan utan tycker han leker med de andra som vanligt under dagen. Dock sa hon att man inte ska tycka att det Är sa konstigt om barnen inte vill ga till skolan, ingen vuxen skulle orka med en dag som deras med 30 andra personer som pratade i munnen pa varandra och var in stängda i ett rum pa 30-40 m2 i 6h om dagen Jaha det later ju lugnande....Men vi far jobba vidare pa hemma plan.

Just nu tycker jag det är svart med gränsen mellan konsekvens och skuldbelägga. Finns det egentligen ngt syfte med konsekvens? Jag tÄnker att varje gang jag försöker mig pa en sa blir det skuld över det hela och daligt, daligt. Tex i morse, stress till skolan, lillen vaknar genom att morra, sen börjas det med jag vill inte ha det, vilket han inte ens kostar pa sig att säga utan bara morrar fram och slänger kläder omkring sig, slar till syrran, river ner lampgirlang i sin säng sa att den gar sönder. Jag har knappt vaknat och känner hur jag inte tycker detta var ett kul sätt att vakna pa alls. Dessutom tickar klockan. Jag börjar med 'jaha du kan inte ha lamporna dom far vi ta bort" och fortsÄtter med nästa konsekvens (hot) ta pa dig nu annars hinner vi inte i tid och du kommer fa ga upp själv i skolan (man far bara följa med till en viss tid). "jaha du kommer att fa ga upp själv i skolan". Jag kan ju i efterhand känna att jag bara borde hallit truten med dessa "konsekvenser", som om han inte redan visste.... Men när potaisen är het (kan man ens säga sa ) sa är det sa sablans svart att inte ryckas in i det hela och bli arg och orättvis. Jag borde ha satt mig ner och kramat honom och sagt "ingen rolig dag idag ser jag, kan jag hjälpa dig med ngt?" men "vän av ordning" vill sa gärna vara framme och sätta gränser, förbjuda, förvisa och skälla. Och andra sidan är han ju lite gränslös i sitt beteende, det finns vissa grejer man bara inte gör, fast man är arg, som han gör. Arrrh, maste hitta ett sätt att sätta gränser, vara orubblig, lugn, utan att utföra skuldbeläggande. Det är i tonen, inställningen det sitter, eller hur? Jag kan mycke väl konstatera att han inte kan ha lamporna om han inte är försiktig med dem men i en paktande-"ah vad trakigt för dig, kanske senare" ton och inte den triumferande "va vad det jag sa" tonen. Samma med skolan "kom här min vän, du vet, kommer vi för sent far jag inte följa med upp, vad säger du ska vi hjälpas at och bli färdiga sa jag kan komma med?" snarare än "är du inte klar, far ga utan mig. Näha det var du inte, skyll dig själv". Är detta rätt tänkt?


Tack för byxtips, ska genast kolla detta!

Kram

[Bluna]

Hmm snabbt svar angående ris och russin. Jag hade nog paktat lite, "tre riskorn till ok, men du äter upp resten om du vill ha mer." "Ok ett/tre russin till och sen får du mer i morgon." Ibland blir våra egna envisa idéer för mycket för de små. De vill kunna styra världen lite i varje fall. Det lägger sig.

[knyttet]

Hej,

...jag kanske är lite snurrig, men jag hängde inte alls med i liknelsen med ris och russin....

[TorsMamma]

Hej,

När man har en känslig sort (som även jag har) är det lätt att man som förälder och barn jagar upp varandra så stämningen blir olidlig till slut.
Har du barnaboken? läs delen om gå i pakt med barnet! Typ i stil men, "jag förstår att du inte vill till skolan idag, jag vill inte till jobbet, men ibland måste vi göra saker vi inte vill, tyvärr. Vi får se till att göra något mysigt när vi kommer hem istället"
Samma där med att gå med upp till skolan, VÄND på det hela. "Om vi skyndar oss hinner jag gå med dig upp till skolan, det är ju så roligt tycker jag"!
Ang. lampan där på morgonen, du behöver inte konsekvensa det utan där kan man faktiskt göra det jag kallar för "Nolla" betendet. Ge INGEN reaktion, han VET att det han gör är fel. Så man kan bara lugnt antingen inget säga, ta slingan och kasta Eller mera ett "OJDÅ"! Och bara ta bort den. HAN VET! Ingen reaktion nödvändig.
Morgonen är ju svår, för då vet de flesta att vi är lite extra sårbara och stressade, vill extra att allt skall fungera.
Vad kan du förbereda kvällen innan? Lägga fram morgondagens kläder? bestämma jacka, skor osv.... Frukost?
Nu är ju min son lite äldre, men jag tror på att behandlar man alla barn lite som om de har en NPF diagnos så blir lixom allt lite extra ÖVERTYDLIGT!
Så gör en lapp med kanske bilder där han själv kan titta vad han skall göra och vilken ordning och du behöver inte tjata. Våran lapp sitter på garderoben precis nedanför trappan. Typ, klä på dig, borsta håret, borsta tänder, gå på toa, ät frukost i rätt ordning. Har de frågor kan man svara, "vart på listan är du?"
Vill du läsa en superblogg (visserligen för NPF barn) som har massa förenklingstips så kan jag varmt rekommendera denna.
https://prestationsprinsen.wordpress.com/
Ang. konsekvenser, för mig är de mera som ett "konstaterande" typ, OJDÅ, nu är vi tyvärr för sena (när man är framme) och jag kan inte följa med dig upp. Vi får försöka vara snabbare i morgon så jag hinner. (eller bryter han ihop av det?) så får man förbereda i bilen när man sätter sig med samma sak.
Samma har vi med IPAD, tyvärr så blir våran morgon kaos om sonen har en IPAD, så tyvärr så ingen IPAD på morgonen, men en stund när han kommer hem istället. Lite ris, lite ros.
Uppmuntran, om vi gör detta, hinner detta, får till detta, DÅ kan vi.....

Vad tror du om det? Titta runt lite i andra trådar också om 5-6 åringar, vi har en del!

[knyttet]

Hej,

Tack TorsMamma. Känns helt rätt. Jag tycker du har en tydlig poäng i att använda sig av metoder för barn med diagnoser även pa de utan, när de visar uppenbara tecken pa att inte kunna hantera situationen och när saker och ting ballar ur. Jag har fatt jätte mycket hjälp med bra tänk genom Ross W Greens The Explosive Child som jag blivit rekomenderad här pa forumet. Sa länge barnet VET vad som är fel och ända gör det sa fugerar inte tillrättavisning eller konsekvens. Tack för länken, ska genast läsa! Det känns som det enda rätta är att utga ifran att barnet gör pa det sätt som det kan. Far ilska och frustration olidliga konsekvensker är det inte för att barnet maste sluta "vilja" förstöra, utan för att det behöver andra förutsättningar och verktyg för att kunna bete sig annorlunda.

Tack igen.
Kram

[TorsMamma]

Japp strålande bok! Kram!

[knyttet]

Hej,

Nu var det länge sedan...men det stormar för lillebror (6 ar om 1 1/2 manad) igen och jag behöver all hjälp jag kan fa.

Förra skolaret gick bra för lillebror, han som var sa liten och omogen aret innan (mest arg och frusterad över skolgang), fick fatt i manga nya färdigheter som gjorde honom stolt och lugnare i sig själv. Han lyckades fa fatt i en helt annan, mer delaktig, plats i gruppen, fler kompisar, bättre ordförrad och möjlighet att uttrycka sig. Uppskattad av fröken och gillar helt plötsligt att ga till skolan.

Jag och pappan har separerat och pappan flyttade i mars.

Mina problem med lillebror rör ett extremt agressivt och valdsamt beteende fran hans sida och jag har svart att reda ut vad som är vad och hur jag ska hjälpa honom ur detta. Skolan gar fortfarande bra och i Frankrike har dom betyg i uppförande ( ) och han befinner sig alltid pa topp, har bra resultat och fröken tycker han "dynamiserar gruppen" och är initiativfull och nyfiken. Pa skolgarden och i parken kan lekar med andra pojkar ibland bli lite valdsamma, men det är inget som är värre än hos hans kamrater och vi har inte fatt ngn info ang ett alarmerande beteende fran skolan. Hos pappan uppför han sig tydligen exemplariskt.

Hos mig är det dock total misär... 10 gng om dagen eller sa fort han ser mig bryter han samman och blir helt tokarg. Han är da helt okontaktbar och gränslös. Skräckskrik (med ett hotfullt inslag snarare än gratskrik) och slag, sparkar, kastandes saker...

Jag befinner mig i en slags förvirring kring 1. Pappans mycket aktoritära sätt att fostra (som även innebär örfilar eller hot om dessa) och dennas inverkan pa min sons i mina ögon extremt frusterade tillstand och valdsimmiterande beteende mot mig. och 2. faktum att sonen verkar fungera överallt utan med mig och min eventuella bristfällighet vad det gäller att "sätta gränser" (som man pratar mycket om i detta härlig land).

Jag har pratat med min psykolog om detta (fransk psykoanalytiker ) och hon menar att lillebrors beteende i absolut största majoritet beror pa separationen och min ilska mot hans far samt min brist i att separera barn och vuxna, dvs en vuxen som slar/hotar ett barn (i fostrande syfte) är ok men inte tvärt om, de vuxna maste ta ansvaret=bestämma. Jag haller med henne om att lillebror sänder ut manga signaler till mig om hur jobbigt han tycker att det är att han som pojke identifierar sig mer och mer med sin far och hur jag pa alla sätt visar hur jag inte tal mycket att det som kommer fran pappan (nonchalans, agressivitet, snubbighet osv) och hur lillebror lider av att vi inte har en fungerande föräldrarrelation (jag vill helst undvika all kontakt och talar ofta om för barnen vad jag tycker om pappans sätt att hota barn för att dom ska lyda osv...) Dock sa har jag mycket svart att acceptera att pappans valdsamma och aktoritära sätt inte skulle ha en inverkan pa hur min son mar...psykologen menar att det är sa det ser ut i Frankrike för de flesta barn och det viktigaste i det här fallet är att tala om för sonen att pappan älskar honom och att jag har en försonande inställning till pappans beteende för att sonen ska vara trygg...

How to say, jag har svart att inte bli arg och tycka att det är orättvist att pappan hotar och straffar till sig ett "exemplariskt" uppförande och att jag sen far sta ut med fenomenala utbrott och blicken pa en mor "som later sin son bete sig hur som helst"...

Vardagen ser ut som sa att barnen sover hos pappan 2 dagar i veckan (sön-man), han har dem även ons 11h30-17h och lör 14-18. Han hämtar dom även de andra dagarna i skolan 16h30 och har dom en timme tills jag hämtar i parken. De träffas därmed varje dag även om tiden hemma hos honom kring vardagsrutiner som middag, laxor, duschning och läggning är begränsad.

Mellan utbrotten har jag en mycket bra relation till sonen som är extremt kompetent, reflekterande, omtänksam, generös och mkt kännslig. Han beskriver själv utbrotten som nagot som han inte kan hjälpa och som bara tar över honom och är ofta ledsen efterat. Om jag 9 av 10 ggr möter honom lagaffektivt, avvaktande, stöttande, hal i tiden osv osv sa blir det tillslut omöjligt att inte tappa det....jag vet inte om jag direkt gör ngt fel mer än att visa honom att jag har tappat det och absolut inte vill hjälpa honom längre, da blir han som han säger "stressad" och ännu mer provocerad.

Tips...?

Tack ni fina,

[Tin]

Hej,
jag maste saga att jag blir alldeles skakad av att lyssna pa vad psykologen har att saga. Vad i hela friden.....? Det ar ju helt oacceptabelt att hota/sla och du lar inte barnen nagonting forutom att det ar ok att hota och sla. Byt psykolog direkt! Det ar ALDRIG ok att i maktposition (som foraldrar ar i) utnyttja det med hot/slag eller fortryck. Och man skall alltid som vuxen och som barn ha sunda, goda varderingar och vara en god manniska mot allt och alla runt omkring en. Nej bort med den dar tok prykologen omedelbart och hitta nagon som kan stotta.

Ursakta att jag blir sa upprord, men har pa Nya Zeeland hor jag ofta liknande tokigheter, i ibland kanns det som om det bara ar jag som tycker annorlunda. Om alla omkring en har en annorlunda asikt an en sjav, sa ar det latt att ifraga satta sin egen asikt ibland.

Men jag sager till dig som jag upprepar har om och om igen har, bara for att detta land (och tydligen Frankrike) inte har kommit langre sa betyder inte det att det ar ratt. A i ditt fall maste du nastan vara en annu starkare moralisk kompass pa grund av att ni bor i Frankrike. Mitt rad ar att (precis om jag valt att gora har pa Nya Zeeland) och som det later som om du redan gor, att vara annu tydligare att slass det gor man aldrig, och att de vuxna som gor det har fel. Och manga och langa samtal om varderingar och vikten att vara snall. Och att man faktiskt har ett val om hur man beter sig, bade vuxna och barn.

6 ar ar en stormig tid for de flesta, mycket utbrott, har du last i barnaboken om 6 aringen? Vi har haft rejala duster i vart hus med var nu 7 aring, mycket skrik odyl och det som funkar for oss ar - precis som du sager - lagaffektivt bemotande med mycket empati. OCH massor med sociala aktiviteter, svara saker, handla sjalv, anvanda vassa kniven, klattra upp pa stegen, bygga nat. Riktigt hog ribba, de skall kanna sig ovardeliga och utmanade pa samma gang.

Det later kanon att det gar sa bra i skolan. Att han agerar ut hos dig tolkar jag som att han ar riktigt trygg hos dig och vagar agera ut. Och hur svart det an ar att sta rakryggad i sin egna varderingar nar det storma ar det precis vad han behover fran dig. Harda ut, gor vad du kan, va en trygg plats/famn som han kan lita pa och aldrig behover vara radd, rid ut stormen och njut av den relation mellan er det kommer bringa. Det kommer inte vara sa har for alltid, vi hade storm i vart hus med i samband med 6 ars krisen och vi ar inte separerade, sa det hander anda.

stor varm kram pa dig, Tin

[knyttet]

Hej,

Tack för ditt svar. Vad skönt att fa lite tankar fran nagon med erfarenhet fran kulturkrock när det gäller barnuppfostran.

Jag haller helt med dig, men det är banne mig inte lätt att behalla lugnet när i princip alla runt omkring en tycker att det är jag som är störd som inte "sätter gränser" och straffar valdsamt beteende fran sonen.

Dock tänker jag att hur fel jag än tycker fransk barnuppfostran är, sa gör jag mina barn en otjänst om jag underkänner alla andra vuxnas beteende och tycker att samhället, skolan osv osv är pest. Jag maste nog ända pa nagot vis acceptera kontexten de befinner sig i och hjälpa dom i den...men helst utan att ga under själv genom att bli en soptunna för all frustration de samlar pa sig andra relationer.

Alltsa konkret valdshantering (för det kan bli ganska hög niva), lillebror kastar nagot i ansiktet pa mig eller syrran, jag tycker att sa där är inte ok att bete sig, (att stänga in i ett rum provocerar honom bara till att bli argare och ha sönder saker osv) han blir bedd att ga ut i storarummet och vara arg pa soffan (som är mycket stor, man kan breda ut sig, sparka, sla och kasta kuddar), han vill inte, jag bär dit honom, han springer efter mig, jag bär tillbaka och säger att här sitter du om du är arg, du far inte kasta saker pa folk, han springer efter mig, jag bär tillbaka och säger att här sitter du om du är arg och sitter kvar hos honom för att han inte ska lämmna soffan, han börjar sparka mig, jag haller bort hans fötter, han slar mig med knytnävar, jag haller bort dom, han skriker att jag ska släppa, jag säger att jag släpper men da far han sluta sla mig och om han vill vara i fred sa stannar han i soffan själv sa länge han är arg.

Detta är en mycket trakig situation där jag känner att mitt beteende provocerar honom och där jag har alldeles för mycket fysisk kontakt. Men jag blir arg pa beteendet och vill "fostra" honom till att fatta att "här gar gränsen".

En annan situation: Lillebror vaknar pa morgonen, fragar -när är grannens födelsedagskalas, jag svarar att det är om tva veckor. han blir rasande, börjar kasta alla sina gosedjur pa mig och illvrala sa att det maste höras genom hela huset (inte gratskrik utan skräckskrik med arg och mkt hög ton), jag känner mest för att dräpa honom da jag tycker att det är HELT orimmligt att behöva vara med om detta 10ggr om dagen och dessutom det första som händer pa morgonen innan man knappt vaknat. MEN, trots panikstresses pa skolmornar, släpper jag allt, sätter mig ner och säger kom vill du ha en kram? Han sitter i mitt knä en lang stund och det slutar med att vi skrattar och det har gatt över.

Dessa tva situationer för att fundera om jag alls behöver tänka, tillrättavisning vid oacceptabelt beteende för att förhindra att man skapar en ung man som tror det är ok att slass och bara jobba enligt principen han VET att man inte far slass det är ingen mening att tjata om det men att bara försöka hjälpa till i frustrationen vilka fruktansvärda tokigheter han än kan ta sig för?

Och i övrigt var det en stor befrielse att läsa om 6-aringen i BB Det var länge sedan jag läste och kapitlet gav mig hopp om tillvaron. Vad det gäller sysslor är han väldigt kompetent och orädd (gar gärna och handlar själv, älskar att laga mat och sköter bade vassa kninvar och diskning helt självständigt, mellan utbrotten verkar han ha en ganska bra självkänsla och klara mycket)

Tack och kram

[knyttet]

..och psykologen har jag nu fimpat

[Tin]

Hej igen,
ja jag tanker mer att inte underkanna och saga "de har fel" dvs att ga in i konflikt for de leder ingenvart. Men snarare uttrycka att DU har gjort andra val och varfor och att det ar OK att sta trygg i sina egna asikter utan att fordomma andras. Malet maste ju vara att de kanner att de kan valja sin egen vag i framtiden, att skydda de svaga, att sta upp for sig sjalv och att ha formaga att "unlearn".

Men annu viktigare att de kan lita pa dig i vatt och torrt, att hos dig kan man vara sig sjalv, kan beratta om vad som helst som hander dem och veta att det till 100% ar en varm famn som moter en. Det vet ju inte det hos pappa som det ar nu.

Men jag tror vi tanker helt lika har.

Visst ar det trist att hela tiden behova satta granser och ha dessa konflikter som du beskriver, men jag tanker nastan att det ar som nar man lar de sova som sma. Det ar deras jobb att stalla fragor, och varat jobb att svara konsekvent.
I den lilla varlden fragar de med skrik vid sovdax och vi ramsar betryggande.
I den stora varlden staller de storre fragor (och lillebror har har ju manga fragor eftersom varlden just nu inte ar konsekvent) med brak, och ditt jobb - hur jobbigt det an ar - ar att svara konsekvent, med granser och karlek.
Han kommer fortsatta "fraga" sa lange han behover, sa lange varlden darrar for honom, och du kommer svara, ibland med svetten lackande. Men du gor det!

Heja dig, kram Tin

PS! Har pa nz ar det inte sa mycket barnaga (aven om det ocksa finns har och dar) utan rasism och sexism, och jag har tva dottrar, sa de skall banne mig uppfostras till att veta sitt varde i en jamlik varld aven om jag ar den som far bryta ner gamla monster. Jag far ofta sta upp och ifragasatta familij, skola, vanner osv i all mojliga sammanhang dar mina barn hor kommentarer osv som enligt mig ar helt oacceptabla. Valdigt jobbigt i borjan, for man alltid tar en konflikt liksom, men nu har jag vant mig Jag kor bara, mina barn ar viktigare an an min bekvamlighet.