Vi har precis fatt en liten bror i familjen och jag är för det mesta positivt överraskad över hur bra det gar att pyssla ihop dagen med lillen och storasyster och hur talmodig, nyfiken och hjälpsam hon är med lillebror. Men jag har ända ett par fragor:
Det börjar märkas rätt sa tydligt att hon behöver veta vad som gâller och även om hon inte är i trotsen ännu sa blir hon orolig när det inte är klara besked och gränser. I och med lillebrors ankomst har hon fatt vara lite mer med pappa än vanligt och han later henne gnälla sig till saker och lämnar at henne att bestämma en massa som hon egentligen inte alls vill bestämma utan behöver kunna luta sig tillbaka pa en vuxens omdömme. Kortfattat sa har det inte varit nagra problem sa länge jag är själv med bada, det verkar som om sa länge jag är superlugn och beter mig som att allt är under kontroll (även om det oftast känns som motsatsen) sa finner hon sig att vänta bade länge och väl pa att saker och ting ska fixas. Det som är viktigt verkar vara att veta att var sak har sin tid och om jag behöver göra nagot sa ifragasätter hon det inte eftersom hon vet att det bara är fragan om en liten stund och hon vet vad som händer sen.
Men jag tycker ända att det känns lite jobbigt att se hur hon far "vänta" sa mycket. Hon hjälper till med allt som gar med det är ända mycket tid till ammning osv da jag inte kan styra upp socialdelaktighet eller annan aktivitet. Hennes tva nya ord som hon använder hela tiden är "sen" och "igen". Det paminner mig om hur ofta jag säger ”nu har lillebror bajsat/vaknat/är hungrig- igen” eller ”ja vad bra det kan vi göra, sen”. Jag gör alltid vad jag säger att vi ska göra sen vilket resulterar i att hon inte blir särskilt upprörd över att de flesta av hennes intiativ far som svar ”sen”. Men hon är verkligen i en toppen alder och jobbar pa och hjälper till som sjutton, da känns det surt att inte kunna uppmuntra det mer. Särskilt da hon är toppen go da hon bara far en innhallsrik och utmanande vardag och raka motsatsen om allt blir en stor vänta. Vissa dagar blir totalt pankaka da ”sen” aldrig riktigt hinner uppfyllas. Konkret gör jag alltid vad jag lovat men att dagen ska innhalla lika mycket” vänta” och ”leka själv” som ”uppgifter tillsammans” blir vissa dagar inte uppfyllda och det resulterar i stor besvikelse och missnöje. Jag märker ocksa att hon blir mycket osäker och missnöjd da hon testar förbjudna saker som jag inte lyckas förhindra lika effektivt som innan lillebror fanns. Jag far känslan av att hon gör sant hon inte far för att fa mer uppmärksamhet och att det blir fel bade da hon far uppmärksamhet för att hon hittat pa hyss och om hon inte far det för att jag sitter fast med ammning. Ex tidigare sa brkade jag ingripa innan olyckan var framme med ett ”oj” och snabbt se till att det blev rätt. Nu händer det ganska ofta att jag inte kan ingripa för att jag ammar och därför blir alla felgörande genomförda till tjejens förskräckelse.
Fragor:
- hur hanterar jag när hon testar dumheter (som är resultat i att jag missbrukat hennes förtroende i man om talamod) nâr jag inte kan ingripa?
- jag märker att ju mer precisa rutinerna är desta nöjdare är hon, men hur hanterar jag att hon bryter ihop när en detalj inte är som den ska i ordningen? (ex när jag lägger henne brukar jag stryka henne över haret det sista jag gör innan jag gar ut vilket hon aldrig kommenterat, men sedan lillebrors ankomst sa har hon infört ”haret mammaa” jag stryker henne, ”kanin mamma” jag ger henne kanin ”näsan” jag pussar näsan. Men sen har jag ända strykit henne över haret en extra gang av ren reflex och det har kortsagt blivit lite olika ett par kvällar och härom kvällern vralade hon ”haret mamma, haret mamma” i 10 min när jag gatt ut för att jag bara hade strykit en gang och inte tva…
Ex 2 i morse sa sa jag nu byter vi blöjan pa lillebror, sen kan vi äta äpple och väcka pappa (äpple och pappa är det roliga pa morgonen da vi jobbat och statt i 1h30) och da kommer pappa ut ur sovrummet innan vi var färdiga med lillebror och hade skalat äpple och tjejen bryter ihop och vralar neeeej och försöker trycka tillbaka pappa i sovrummet och säger ”äpple”. Det blev fel ordning…
Jag är verkligen stolt över att hon fatt ett syskon och inte behöver vara ensambarn, och hon är världens bästa syrra. Allt som blivit lite upponed sedan lillebrors ankomst beror enbart pa mina tillkorto kommanden gämtemot henne och det är skönt att se hur stark sykonkärleken är. Men jag behöver lite tips pa hur jag ska räcka till och se till att organisationen av vardagen blir bra för bada.
Tack för super forumet!
Jag tänkte att det bättre att lära sig att det inte ALLTID blir samma och att det inte är sa farligt snarare än att försöka täcka upp sa att hennes värld blir exakt sa som hon vill/tror. Men här kommer vi in lite pa en annan fraga, jag är lite osäker pa vilken fas hon egentligen befinner sig i och vilken attityd jag ska inta. Det känns som om hon kommit över förtrotsen och varit en riktigt kompetent och nöjd dam nagra manader nu. Men nu börjar det testas en hel del, men hon är ju inte ens 2ar ännu sa det kan väl inte vara fraga om trotsen, eller?
Jag àterkommer ikväll.
) Tillslut tappade jag talamodet och fick lyfta henne i armen sista tva vaningarna. Da blir hon helt rasande och vralar "neeeej, ga själv" och jag förklarar att vi maste hem nu och att hon inte gar. Väl inne far hon ett samanbrott av rage, ligger framför ytterdörren och bankar och skriker och grater "ga upp själv" tills hon hulkar och hostar. Till slut vill hon ga och sova 
och ligger och myser lite med kanin och en bok tills hon ropar färdig och kommer ut.
), men när du känner att det är nog så markerar du det och tar henne under armen och bär henne dit ni ska. Det hon vill veta är att du tar ansvaret för att det blir som du har sagt, även om hon gapar och protesterar. 
