Den äldsta pojken på Adams dagis heter E och är hela sex år lite drygt. Han brukar ofta leka med Adam fast han bara är ett och ett halvt. Så idag när jag lämnade Adam såg E att han hade gjort illa sig i pannan. (Inte farligt alls, resultatet från en krock med en kant dagen innan och det gick inte hål.) När han såg det kom han dock framgalopperande till mig när jag var på väg att gå. "Adams mamma, Adams mamma", ropade han, "hur har Adam gjort sig illa?" Med sig hade han hela flocken av dom andra stora killarna, dom är väl en fem-sex stycken. Så jag fick förklara för E vad som hade hänt. "Oj, grät han då?" frågade han. Sen berättade han ett knep hur man kan få nån att bli glad igen om dom gråter. Man ska låtsas att själv slå sig så att man dör! Då blir det bra igen...
Det känns skönt i hjärtat när man ser hur snälla och fina dom här stora pojkarna är med dom små barnen, man ser inte ett spår av översittarfasoner eller något sådant. Jag är så glad att Adam får gå på ett dagis som lyckas att "få fram" så omtänksamma och underbara barn!
PS. Nu hade väl detta inte så mycket att göra med barnaboksbarn att göra då jag inte har någon aning om hur dessa fina pojkar är uppfostrade. Men jag är så otroligt nöjd med mitt dagis som jag tycker har en hel del barnaboksanda i sig. (Det är en liten föräldradriven Montessori-förskola) Så jag tyckte det platsade ändå!