Bebisar 2015

[Ylvispylvis]

Låter klokt tycker jag! :thumbsup:

Häääärligt att få se knodden!! Det kommer gå fint, tror jag!

Vi har varit på RUL för ett tag sedan och allt såg bra ut. Dock träffade jag idag en mamma som var stolt och lycklig mor till en 5 månaders som fötts med downs syndrom och ett nu åtgärdat hjärtfel. Hon HADE faktiskt gjort KUB och det hade inte visat något alls. Så man kan nog aldrig vara annat än tacksam för det barn man får... MEN med detta sagt är ju sannolikheten ändå störst att du får ett friskt och "normalt" barn!! Och jag också, för den delen.

Hur är illamåendet nu?

KRAM på dig!

[Jennie1993]

Åh men vad roligt! Längtar till RUL här med, men först är de inskrivning i början på nästa vecka som hägrar
Illamåendet kommer och går, mer hanterbart nu men äter fortfarande i princip två tabletter lergigan comp per dag... Längtar så efter att det ska gå över!

Hur är det med dig, några mer krämpor?

[Ylvispylvis]

Hej här också!!

Oj, jag har glömt den här tråden, sorry!

Nu är jag i 26+3 och mår väl eg. jättebra. Bara slutspurten kvar på jobbet (är kanske inte suuupermotiverad) innan sommarlovet kommer och med det snart lilla bebisen!! Känns fortfarande väldigt overkligt, jag hinner liksom inte tänka på det. Ännu känns sparkar och sånt väldigt långt ner men jag har inte gett upp hoppet än på länge att bebben ska lägga sig åt rätt håll i god tid före förlossningen!

Hur är det själv med magen?

/Ylva

[Jennie1993]

Jag är fortfarande såååå trött, äter fortfarande lergigan comp också så det bidrar ju massor tyvärr
Har börjat känna rörelser och nu är det "bara" en och en halv vecka kvar till RUL
Vi letar större boende och pysslar omkring hemma, försöker lösa saker till det bättre utan att jag ska behöva gå runt och vara sysslolös samtidigt som det inte får bli för dyrt innan M har fått något jobb... Svår balansgång!

[Jennie1993]

Allt såg fint ut på RUL, nu är vi dock flyttade till 15/9 istället för 20/9 som tidigare. Sen får vi väl se när lille herrn bestämmer sig för att kika ut! För ja, det blir en till liten pojke.
Och för att vara helt ärlig och brutalt sanningsenlig kan jag ju inte säga annat än att jag blev besviken, jag ville ju ha en tjej! M ville ju det också men han har inte lagt lika mycket värde i det som jag, vilket förmodligen inte är så konstigt (män är ju som de är och de knyter väl an lättare till pojkar?). Hur ska man egentligen hantera tankar man har när man önskar sig ett visst kön och sen inte får det? Hade det gått att släppa det och bara gå vidare så hade jag gjort det, men jag kommer ständigt på mig själv med att upprepa "hon trodde att det var en pojke för att hon tyckte sig se pungen". Men hon sa inte helt säkert, så det kanske ändå kan vara en tjej bara det att hon varit svullen? Känner ju hur dumt det hela låter och hur dumt det ens känns att bara skriva ner det men när tankarna bara snurrar och man inte har någonstans att yttra dem när man tycker att någon lyssnar och förstår eller kommer med något bra svar? Vad gör man?

[Ylvispylvis]

Hej!

Först och främst: Grattis till att allt såg bra ut!!! Det är ju det viktigaste, det vet jag att du tycker också! Men din fråga om hur man hanterar sin besvikelse när det gäller kön är en bra fråga... :-k många flickor aborteras ju tyvärr bara pga sitt kön så helt lätt är det ju uppenbarligen inte att hantera att man "vill" ha en viss sort. Här har vi ju också en kille redan och visst skulle jag bli jättelycklig om pyret i magen visar sig vara en flicka men jag tänker samtidigt att det är ju den individ det är och jag vill ju inte byta ut det här barnet jag bär på mot ett annat. Barnet HAR ju redan det kön det har, liksom...så försöker jag tänka men jag förstår att du känner dig lite ställd och att dina förhoppningar har grusats lite. Samtidigt ÄR det ju inte hundraprocentigt säkert så visst har du rätt att spekulera lite fortfarande...det är väl det som är lite kruxigt.

Jag upprepar mig bara: barn är en gåva. Jag har egentligen inget svar på frågan mer än uppmaningen att ta emot det barn du får i tacksamhet. Barnet kan inte byta kön i magen, det är redan bestämt och allt som hänt nu är att ni har fått en liten förhandstitt.

Men jag tror att din ärlighet kan göra det lättare att "komma över" så det är nog bra att du säger som det är!!

Har nog inga bra svar på frågan, du KOMMER bli tvungen att släppa det och du kommer att släppa det om inte förr så när lillskrutten tittar ut! Det vet jag!

KRAM på dig Jennie!

/Y

[Jennie1993]

Ja men eller hur, att allting ser bra ut är ju det viktigaste och framför allt det som egentligen spelar någon roll! Det vet ju jag också, men när den nervositeten släpper blir man ju mer fokuserad på småsaker.
Sen såklart är ju inget spikat i sten, Hjalle trodde dom ju var en tjej på de två sista ultraljuden som kollades också framemot vecka 28-29... :^o
Var iväg till mvc psykologen igår, pratade igenom just det här och egentligen de föreställningar man har med just en dotter, att det blir en helt annan sak med kläder osv. Det kan ju lika gärna bli en kille som har ett stort klädintresse sen också! Det är ju också något som vore skitkul! Sen får man väl vara lite försiktig med vilka och vart man yttrar sådana här tankar, en del kommer ju förmodligen ta illa upp och en del kommer inte förstå alls... Tråkigt men så är det ju!
Och ja jag tror redan nu att jag nog har släppt det, vi får väl se men tror dessutom att det blir en liten Vilhelm som kikar ut förhoppningsvis i september Allt över v 30 är godkänt i min värld just nu!
Kram!

[mamaA]

Jag kände likadant, jag var helt övertygad om att båda mina pojkar var flickor och första gången hade jag svårt att förlika mig med att det var en pojke MEN naturligtvis glömde jag bort det totalt när han väl anlänt. Jag hade ett totalt sammanbrott en kväll och var superledsen men när jag väl lugnat ner mig så var klockan mycket och det var läggdags. Jag hade lite skuldkänslor mot bebisen så jag pratade lite med magen om att jag visst ville ha honom och att han kunde komma ut nu - 10 minuter senare gick vattnet och efter 8 timmar tittade vår storebror ut! Sen glömde jag totalt bort alla mina farhågor .

Visst känns det lite ibland att jag gärna skulle vilja ha en flicka också men nu är det barnstopp i denna familjen så nu är jag tydligen en pojkmamma . Som sagt så finns det pojkflickor och klädintresserade pojkar med så vi får nog utlopp för våra kläd och inredningsdrömmar ändå

[Ylvispylvis]

Skönt att du fått prata ur dig och att det känns lite bättre!!! Hormonerna gör det ju inte lättare heller, skulle jag misstänka.

Sen slog det mig: vi får inte glömma att möjligheterna finns kvar i form av t.ex. syskonbarn och varför inte BARNBARN i framtiden?!

Kram från en hormonstinn mamma som inte är så snäll mot sin lilla älskling alltid... som igår när han hällde vatten över halva köket och sedan fick en utskällning som tack för att han gick och hämtade trasor att torka med... Mer sömn behövs till mig!

/Y

[turfen]

Hello:)
Jag hoppar in här då jag har en liten beräknad till den 20 augusti.
Jag har en 5 åring hemma så detta blir vårt andra barn, så härligt. Råkade ut för ett sent missfall i vecka 18 i juli förra året så denna graviditet känns om något ännu mer som ett mirakel. Dock har jag svårare att förstå att det kommer en till efter att har fått två missfall på varann varav den ena när man trodde man var rätt säker.

Vi var helt säkra på att RUL skulle visa en liten snopp men det blir en till flicka för oss vilket vi är superglada för. Huvudsaken är ju att man får ett frisk barn men jag kan verkligen förstå att man kan längta efter att få en flicka om man har pojkar och vice versa. Den känslan försvinner nog snabbare än blixten när bebisen väl är ute då man är så glad att det var just den själen som valde att komma till en. Det är vad jag tror i varje fall men jag kan ju ha fel...

Hur har ni resonerat kring vagningsvagn? Använder ni samma som ni kör ute eller kommer ni köpa en specifikt för ändamålet? Hade nån tanke om vagga men det kanske bara är onödigt. Dottern sov i vagnen från 6 veckors ålder till 5 månader vilket funkade bäst för oss (och henne) då det var lättast att söva henne så.

Då detta blir vårt andra barn och vi har vi sedan vi outade att det kommer en till fått höra allt från att vi kommer få världens tvåbarns chock till att det finns en möjlighet att dottern kommer avsky bebisen.. Inte så superpeppande kommentarer. Försöker tänka att det inte blir så för alla och att det kanske blir enklare då dottern älskar bebisar samt är rätt självgående just nu eftersom hon är fem. Vi har ju inga struliga läggningar heller och sova får vi göra på nätterna också så vi kanske inte kommer gå under av trötthet som de flesta verkar mena på att man gör med andra barnet i början. Hur tänker ni, några erfarenheter att dela med er av? Känner mig sjukt less på att höra att bebisen kan liknas vid en älskarinna.... Har ju längtat så mycket efter denna bebis och vill inte behöva gå omkring och känna oro för än det ena än det andra innan man ens fött bebisen och kunnat pejla av läget själv.

Ha det fint så länge

[Ylvispylvis]

Hej och välkommen och Grattis!!!

Har inte många minuter nu men vill bara svara snabbt hur jag tänker.

1. Vi har många ärvda vagnar så vi kommer ha en innevagn att sova i för den första tiden. Köp en begagnad!!

2. Jag struntar i alla såna syskonkommentarer genom att tänka att "jaja, men de följer ju inte barnboken! AW skriver så fint om hur man gör för att få syskonkärlek så jag litar ppåatt det kommer gå bra!

Kram så länge!

Ylva

[Jennie1993]

Vi kommer köpa en ny syskonvagn eftersom det blir så tätt mellan våra, en donkey blir det och den kommer att användas både inne och ute. Frågan är hur vi ska göra med den vi har nu, en beemo duo premium, vi har nog inte riktigt bestämt hur vi gör än. Det beror lite på hur och vart vi bor också om vi har plats eller inte! Än så länge och om vi bor kvar där vi bor nu så åker den ut till försäljning isf....

Inne på akuten igår (eftersom förlossningen har gränsen 22+0 och jag var 21+2). Smärtsamma sammandragningar, inget blod, inga flytningar osv men det kändes bak i ryggen (varningsklockor ringer)... Allting ser bra ut och inget har påverkat, men såhär tidigt med Hjalle hade det inte det heller. Det var först dagen när värkarna blev riktigt, riktigt onda som det påverkade och då hade jag onda sammandragningar i över tre månader innan och ingen hittade något.
I övrigt, fick order om vila och inga ansträngande eller tunga arbeten - vad gör jag idag, jo jag bestämmer mig för att flytta på skrivbordet och gör det (dumt eller hur...). Har sedan dess också haft världens städryck, inte klart än dock men det blir renare i alla fall! Nyttan är på max idag, en tvättmaskin är körd och tvätten är upphängd, nu dags att tvätta mig också!

[turfen]

Hej igen och tack för snabbt svar:)

Då skippas jag vagga och letar vagningsvagn istället:).
Ikväll ska jag läsa i barnaboken istället och slå dövörat till till alla olyckskorpar därute.

Jobbigt med så mycket onda sammandragningar men skönt att höra att allt var bra:). Jag har en vän som hade mycket onda sammandragningar i flera månader och ändå kom bebisen tio dagar sent!!! Verkar vara så för vissa bara och det viktigaste är ju att bebisen stannar inne tills den är klar.

Angående babynest och andningslarm, funkar det tror ni eller blir det för mycket tyg i vägen för att larmet ska känna av bebisen? Tycker att det verkar så mysigt med ett babynest i början. Dottern började inte sova på mage förrän hon var 6 veckor. Känner mig inte helt bekväm med magläge trots att jag vet av egen erfarenhet att bebisar föredrar det och sover bättre. Man är ju så orolig i början...

Hoppas ni haft en fin helg:)

[Jennie1993]

Fortfarande mycket sammandragningar, förstår inte det riktigt... Tycker jag tar det lugnt och försöker tänka på att vila men det hjälper ju inte helt heller
Gör ju inte lika ont men det känns, dessutom börjat drömma mardrömmar om att vattnet går.. Nej usch nu får det gärna vända lite!

[PappaD]

Hej igen!

Jobbigt med mycket sammandragningar!! Oftast är det ju så att det som upptar ens tankeverkstad dagtid bearbetas på natten. Förstår att det känns läskigt med onda sammandragningar tidigt men det behöver ju inte betyda något!! Jag har också mycket sammandragningar (inte onda) och hade det med dottern också och det verkar vara rätt vanligt och då speciellt om man är omföderska. Har du testat att äta magnesium? Det funkar jätte bra för att få musklerna i kroppen att slappna av och är inte farligt att äta som gravid. Om du är intresserad kan jag kolla upp vilket preparat som är bäst på marknaden just nu. Jag är kinesolog och jobbar mycket med kosttillskott. Det är inte alla typer av magnesium som är bra för kroppen och det skiljer sig i kvalité mellan olika leverantörer. Sen är det viktigt att dricka MYCKET vatten, helst 2 dl i timmen under all vaken tid.

Hur mår ni andra? Jag är i vecka 28 nu vilket är en grymt bra tid i graviditeten. Är superpigg och inte för stor för aktiviteter än:). Dock är magen rejält mycket större denna gång och jag fattar inte hur jag ska kunna bli mycket större.

Hoppas ni mår bra