Jag tycker generellt att föräldrar är så förbannat dåliga på att komma ihåg att när man förhandlar med barn gör man det enligt principen "det jag vill eller inget", inte "det du vill eller det jag vill", som om det var likvärdiga förslag och att man måste försöka kompromissa efter det. Allt detta kompromissande med barnet gör mig tokig, låt barnet slippa välja hela tiden. Barn kan inte tillmätas förmågan att fatta beslut som om de vore vuxna, eftersom de inte har förmågan att se konsekvenserna. Punkt.
Att låta barnet uttrycka sig vilt genom sin klädstil är ju exakt samma sak som att låta barnet smälta in i märkeshets- eller mjukbyxeträsk. Ska det inte i så ung ålder handla om personen, inte kläderna? Är det viktigt att ett litet barn får uttrycka sig genom sin klädsel?
Det här med att vara "good enough" och att "välja sina strider" har blivit så jäkla snett. Good enough betyder numera att barnet får nöja sig (med skräp), och att "välja sina strider" betyder att föräldern egentligen inte tänker ta några strider, bara dom som direkt gynnar föräldern eller typ "skenstrider" som att man inte får ha mössa vid matbordet eller att man inte får svära. Såna enkla, konkreta regler. För att få barnet att hälsa på folk eller att lyssna på tillsägelser eller inte avbryta när andra pratar, det är så mycket svårare så då tar man några såna hittapåstrider så är stridskvoten fylld sen. Peeerfekt. Så kan man säga till alla att man ju minsann "väljer sina strider".
Eller föräldrar som lägger sig i när barnen leker, och ska visa sig som duktiga föräldrar. "Nu får du plocka upp klossarna för det var du som hällde ut dom, jo, plocka upp dom nu, seså, nu får du plocka upp" och sen slutar det med att dom själva rafsar ihop klossarna. Eller lägger sig i barnens lek och ska försöka med nån "varannan"-princip, "nu är det din tur, sen är det NNs tur" och när NN (som då kan vara mitt barn) ställer sig och hoppar (eller nåt) tusen gånger i rad, så får deras barn stå och vänta och vänta, och där föll hela varannanprincipen bara för att inte jag är beredd att ställa mig och hålla i och släppa fram barnen för att det ska bli rättvist. Ska man lägga sig i barns lek får man nog göra det fullt ut, så att det verkligen blir så som man vill att världen ska vara för ens eget barn. Man kan inte uppfostra sitt eget och säga att det ska vara varannan, och sen låta andra köra över den regeln. Då kunde man lika gärna från början låta bli att lägga sig i, så skulle barnen löst det utmärkt själva.
Nä, inför skoluniform tycker jag. Och smisk till föräldrarna. Och ge mig en stuga i skogen.
Ursäkta trådkapningen,
hälsar Cony (på asdåligt humör idag, tur att Bobo är lika munter som vanligt...
)
) hon far mig att växa ocksa, (tror jag, hoppas jag, eller är jag bara en fegis som inte orkar ta komandot..?)
Men jag trivs med mina barn, klagar aldrig över dom och låter ingen annan göra det heller. Dom sover gott och har sina sysslor, vi jobbar tillsammans och vi känner varandra på riktigt (kvantitetstid, yeah!) =D>
(nobody asked you to dear) Min tös kände direkt att damen i frâga inte visade respekt för henne och stressade henne och kände sig inte bekväm med att dra av sig kläderna, vilket hon visade pa en 4 arings vis. Genom att blavägra och säga blä. Efter lite lirkande frân min sida, att jag förstod att hon kände sig blyg att ta av sig kläderna framför ngn hon inte kände osv gick det tillslut bra. Men när undersökningen var klar och läkaren satt och skrev vid sitt skrivbord satte sig min tös mitt emot och började rita. Med klar och tydlig stämma berättade hon: "Jag ritar en flicka, hon är sâ glad och snäll. Här brevid ritar jag en riktigt arg och elak tant, hon är sâ elak och arg och har bara en arm" säger flickan med häxröst och mâlar över hela "häxatantens" ansikte i svart....