Lite pepp att hämta här, kanske
Från Barnaboken ("Skuldens förbannelse", femte delen):
*Under alla mina år som mor och inte minst under åren som ensam förälder har jag försökt undvika att skuldbelasta barnen. Jag går så långt att jag ser det som
det allra viktigaste inte bara mellan barn och föräldrar utan också mellan människor överhuvudtaget. Skulden förlamar, omöjliggör friheten.
”Varför är du ledsen?” undrade ett av barnen. Jag svarade som det var: ”Jag känner mig så ensam.” - ”Du har ju oss!” sa barnet. Trösten var öm, men det fanns en oro i barnets röst. Den sa inte bara: ”Räcker inte det?” utan också: ”Är det vi som har gjort dig ledsen?”
Jag försökte förklara att man kan känna sig ensam även om man har underbara ungar omkring sig, att man kan känna sig ensam själv, som vuxen, om man inte har någon annan vuxen vid sin sida som älskar en och delar ens liv. Men jag såg att det inte gick bra. Barnet förstod mig inte.
Senare lärde jag mig att det är först i tolvårsåldern barnet kan börja urskilja människan, individen, bakom föräldern/ledaren/beskyddaren, och det dröjer ytterligare många år därefter innan barnet - självt vuxet - kan se sin mor eller far helt och fullt som individ.
Mitt lilla barns oroliga tröst – ”Du har ju oss” – förde med sig att jag i fortsättningen försökte skilja på mitt ”privatliv” och mitt ”modersliv”. Jag blev sakligare. Jag undvek att slänga ur mig sådant som: ”Jag orkar inte – ni är hopplösa – varför kan ni inte hjälpa till någon gång – jag står inte ut.”
I stället försökte jag tänka konkret, som de. Vad var det jag ville? Att de skulle vara tysta, kanske. Att huset skulle se ut så att det gick att komma fram. Att jag skulle få vara i fred en viss tid.
Jag begärde ju inte att de skulle göra mig lycklig, ingjuta livsmod i mig, ge mig nya krafter. Det var orimligt. Alltså fick jag försöka se till det rimliga och begära just det och ingenting annat. Och sedan – när de väl uppfyllt mina fordringar – också vara nöjd inför dem, med dem, och behålla mina egna våndor för mig själv.
Jag tog alltså ansvaret själv för mitt eget välbefinnande respektive icke välbefinnande, och jag ansåg det tvunget eftersom barnen tydligen mer eller mindre tog på sig skulden för mitt bristande välbefinnande.*
O:)
O:)
O:)
