Jag är lângt frân den mamma jag vill vara och som jag vet att jag kan vara, vilket gör mig lika frustrerad som irriterad. Dâlig kombo i samvaro med barn!Jag förklarar detta förfall med en lâng period av stress dâ den genomtänkta sociala delaktigheten föll sönder mer och mer. Jag hade alldeles för mycket att göra hela vâren och pâ toppen av detta berg av mâsten sâ lâg vâr lägenhet ute till försäljning i cirka ett halvâr. Pâ franskt vis skedde visningarna med ibland ner till en kvarts förvarning. Sâ jag hade som motto att det skulle vara skinande rent i alla hörn, hela tiden. =P~
I en kortsiktig effektivitetsanda resulterade det i att jag tog över barnens jobb (badrumsstäd, dammsugning, mm), vilket de vande sig vid fort och lätt.
Nu är sommaren slut (imorgon börjar skolan här) och vi har flyttat till vârt hus. Jag ska inte dra den lânga historien, men vi kommer att i en period bo väldigt trângt (renovering) vilket gör att de mesta av vâra tidigare rutiner inte riktigt har samma förutsättningar som förut. Vi är ute sâ mycket vi kan (älskar att bo i Frankrike, här är det fortfarande varmt och skönt - vi äter ute nästan alla mâltider
) och i nuläget är jag den enda som lagar mat och städar här, vilket har varit kärnan i den sociala delaktigheten med barnen. Detta passar mig ganska bra (sâ effektiv som jag blivit #-o ), eftersom min man verkligen har det han gör med själva huset (och gärna blir hjälpt av vâra grabbar) och jag dâ kan jobba ostört i vâr spartanska lilla etta. 
Sâ, i nuläget kan (vill) jag inte dra igâng nâgot fint schema pâ hur vi ska ta hand om hemmet. Tror att barnen känner sig behövda ändâ dock, i viss mân i alla fall; nedfallna äpplen ska ju tas om hand, pappa behöver hjälp med byggandet, terrassen (som är större än vâr etta
) ska sopas, osv osv.
Vad jag i nuläget ser som mitt största problem är att jag kommit in i ett sorts slentrianmässigt gnällande och tjatande. Jag är riktigt otrevlig! Noll tâlamod, noll tolerans för skrik och brâk (pâ vilket det händer att jag reagerar med skrik och brâk tillbaka ). Jag är konstant pâ dâligt humör här hemma. Samtidigt vet jag ju att mitt humör är själva utgângspunkten för hur det fungerar med barnen. Den glada och konstruktiva mamma jag var hade för det mesta glada och konstruktiva barn. Och den gnälliga mamma jag blivit har gnälliga barn. :^o Mitt mâl är alltsâ att bli gladare. Fake it till you make it. Men hur GÖR man? Hittills har jag klarat mig igenom frukosten, sen brakar det ihop igen. Jag är ingen lysande skâdis, är jag irriterad innerst inne har jag svârt att hâlla masken. Som tur är vet jag ju hur vi kan ha det, jag vet hur roligt det kan vara att vara hemma med de smâ, jag har ju gjort det förr. Sâ det ska nog bli bra det här, men lite pepp pâ vägen skulle uppskattas. Bara det att formulera det hela i skrift gör ju att man faktiskt gör nâgot ât det hela. O:) Länge leve forumet
=D> Humörtips, nâgon? Andra tankar?
, men jag blev faktiskt mest arg för att hon förutsatte att det skulle vara superjobbigt. Hon pratade vidare om att pojkar verkligen är vilda osv (hon hade själv en av varje och sâg tydlig skillnad i temperament). Jag har alltid tänkt att barns karaktär mest handlar om personlighet, men det verkar ju vara en allmänt vedertagen sanning att pojkar är vilda och flickor är lugna. Jag har inte velat tänka sâ, jag vill verkligen inte fostra nâgra machomän, men jag kan inte förneka att de har rätt vilda lekar och att de dagar vi inte varit ute (minst en timme i sträck) sâ klättrar de pâ väggarna hemma. Detta - hög aktivitet och tillhörande hög röstvolym - är nâgot som triggar min irritation och som gör det svârt för mig att behâlla lugnet själv. Det skulle vara intressant om nâgon annan har tankar om just detta - skillnad i att fostra flickor och pojkar.
med äkta Ilska. Så att de inte får slag, men nästan 
OCH DU 
