Vardagen med lillebror 5v och syrran 22 manader

[knyttet]

Tack för din fina svar

Jo men jag har nog kommit fram till det där ocksâ att dagis inte är dumt i vârt fall, jag blir för stressad när jag inte hinner nâgot och dessutom irriterad.

Men dessa situationer känns sâ trâkiga och onödiga. Han tycker ju dagis är spännande och roligt och är ok med att säga hej dâ till mig men inte under vilka förutsättningar som hellst. Som du säger sovningen är inga problem när det sker pa dagis vis, dvs de dagar da jag inte är där, det är separationen i kombination med sovningen som ställer till problem.

Jag ska alltsâ sta pâ mig och inte fortsätta med dessa upprivande scenerna framför sängkanten.

[Sarisparis]

Det låter som en bra plan, tycker jag!

[knyttet]

Hej pâ er igen,

Lillebrors dagis anpassning gâr framât. Det är lite en frâga om bristande personkemi med hans referens person har jag märkt. Men nu har han gâtt och lagt sig med annan personal och säger glatt hejdâ i lekrummet och följer med till vilan med dem även när jag är där. Hurra! Dock mâste jag säga att det är en otrolig skillnad pâ att vara 22 mânader och 2,5 när man börjar dagis. För storasyster var det bara jätte roligt och helt perfekt, hon var redo till 100 %, för lillebror är det bâde roligt och lite krävande och jobbigt. Om jag inte hade varit helt själv med allt nu här hemma och känt att jag inte räcker till sâ hade han fâtt vara hemma minst ett halv âr till...

Nu till storasyster som min frâga gäller idag Förskolan är ju lite av en särskild situation här i Frankrike gämför med Sverige där man har blandade âldrar och mindre grupper (eller fler fröknar). Dessutom finns det INGA individuella samtal under hela terminen. Jag vet alltsâ ingenting av vad som händer med just mitt barn i skolan. är det nâgot väldigt speciellt sâ berättar fröken det, men om hon anser att det inte har hänt nâgot anmärkningsvärt sâ fâr man inte reda pâ nâgonting (även om man frâgar). Utöver detta sâ har jag en ganska kass relation med fröken, jag tror att hon eventuellt känner pâ sig att jag har höga ambitioner med min dotter och att det stör henne. Jag har ändâ gjort mitt bästa för att vara väldigt passiv och observera och vänta pa att se hur hon vill kommunicera med oss föräldrar. Men alla smâ försök till att utbyta nâgot annat än "goddag" och "adjö" har blivit strängt avvisade (hon svarar sâ kort som möjligt och vänder bort huvudet)

Jag har nâgonstans accepterat att sâ här är det och alla andra föräldrar verkar tycka att detta är helt ok och att skolan är barnens "privat liv". Jag känner väl lite att en tre âring kanske inte riktigt behöver ett privatliv pâ det viset utan snarare är i behov av att en vuxen som bryr sig ser, hör och vet vad som händer runt om kring barnet för att man ska kunna vägleda det. Allt gâr bra sâ länge allt gâr bra sâ att säga, men sâ fort lill tjejen börjar antyda att allt inte är ok sâ känns det inte sâ kul att man inte vet nâgonting.

Tex imorse sâ stannade hon halvvägs till skolan och sa att hon absolut inte ville gâ dit, att hon redan jobbat sâ mycket och att hon var för trött. Hon har inte en enda gâng sagt att hon inte vill gâ till dagis när hon gick pa sitt superbradagis...
- kan en förskola vara bra fast barnet ibland har en utalad önskan om att inte gâ dit? Ska man ta det som en varningssignal elle ska man bara stötta och gâ vidare? Jag vill ju inte göra saken värre genom att antyda att skolan är dâlig för henne för att inte jag vet vad som händer...

Jag försöker fâ henne att berätta om dagen, men det är tvärstopp sâ fort jag blir lite för nyfiken. Hon berättar bara när jag inte frâgar. Men jag märker att hon verkar tycka det är pinsamt eller jobbigt att tala om situationer hon inte behärskat. Tex antydes frân en annan fröken och frân min flicka att det inte var helt lätt med den faddern som hon har. Jag fick känslan av att de stora barnen utnytjade sin makt över smâbarnen snarare än fungerade som ett stöd för dem och att min tjej upplevde obehaglig med dessa stora barn som skulle "ta hand om" dem. Men hon vill inte direkt prata om det.

Dessutom sâ fâr jag känslan av att hon inte alls uppskattas som individ pâ det sättet som hon förtjänar och är van vid. Jag märker att hennes entusiasm att berätta saker för fröken osv har minskat radikalt, hon har fattat att de inte direkt bryr sig eller lyssnar halvhjärtat pâ vad hon berättar.

Pâ em när jag hämtar är hon däremot alltid uppspelt och glad och verkar ha super kul med sina kompisar.

Vad ska man göra med allt detta? Kan man lâta en treâring ha sâ stort ansvar att man lâter henne berätta om nâgot är fel? Ska man agera? Eller lugna ner sig?

tack tack ni kloka,
kram

[Sarisparis]

Ja, l'école maternelle (skolan för barn mellan 3-6 år) upplevs ofta som väldigt stängd av föräldrar vars barn varit på dagis (crèche) innan. På dagis får man som förälder en detaljerad genomgång på allt från vad barnet ätit och hur mycket till vad barnet lekt med osv. Och i skolan får man på sin höjd ett "bonjour" och ett "au revoir". Jag tror inte att det helt beror på en ovilja att kommunicera från frökens sida, men också på att det inte är optimalt att inleda såna samtal vid lämning och hämtning. Det rör sig ju om ett ganska stort antal barn.

När vår storebror började skolan tyckte jag detta var jättejobbigt och visste inte riktigt hur jag skullle bära mig åt för att faktiskt få veta hur dagarna förlöpte. Sonen berättade inte mycket spontant, och sa han något kunde det han berättade om ha hänt flera veckor tidigare.
På vår förra skola (vi har precis flyttat så jag vet inte ännu hur det kommer att bli i den skola vi har nu) kallade fröken till enskilt möte för varje barn i februari varje år. Hon förklarade att det skulle vara svårt att göra det tidigare på året, för att hon faktiskt skulle ha något att säga om barnet (om det inte uppstått en situation som krävde insats, i såna fall kallades förälder till möte mer eller mindre direkt). Så i februari fick man ett möte på 10-15 minuter som mest bestod av att fröken berättade om hur hon uppfattade ens barn i skolsituationen, hon använda en sorts ram som stöd och täckte in olika områden i sin beskrivning.
För mig var det en lättnad, att veta att den tystnad som rått under första terminen inte varit annat än "no news, good news". Jag engagerade mig som föräldrarepresentant och det gav också en insyn i hur skolan fungerade inifrån. Inte minst var det kanon att lära känna personalen lite mer än vad som är möjligt just vid hämtning och lämning.

Dessutom sâ fâr jag känslan av att hon inte alls uppskattas som individ pâ det sättet som hon förtjänar och är van vid. Jag märker att hennes entusiasm att berätta saker för fröken osv har minskat radikalt, hon har fattat att de inte direkt bryr sig eller lyssnar halvhjärtat pâ vad hon berättar.

Detta är tråkigt, vet inte riktigt vad jag kan säga. Jag tror att du har rätt i din känsla att skolan inte ger din dotter samma uppmärksamhet som den hon fick på dagis, vilket ju är synd. Tyvärr tror jag inte att de statliga skolorna i allmänhet är superbra på att se barnen som individer. Däremot är de, enligt min ringa erfarenhet, bra på att lära barnen på ett bra sätt vad det innebär att vara elev och ingå i ett sammanhang. Det är tråkigt om du och din dotter känner att personalen inte bryr sig, så ska det inte vara. Jag har haft turen att känna förtroende för de fröknar mina barn råkat på hittills, och framför allt har jag lärt mig att inte döma fröknarna efter just de "bonjour" och "au revoir" man får i dörren morgon och eftermiddag. Jag minns särskilt en av fröknarna på förra skolan som hade rykte om sig att vara stel och kall. När jag gick på mitt första möte som föräldrarepresentant blev jag helt paff när samma fröken mer eller mindre skällde ut borgmästaren och i ett fantastiskt brandtal rodde hem budget till ett julfirande värt namnet för skolan. Hennes sätt att där och då tala om barnen och om sitt jobb var ljusår från det intryck hon gav oss föräldrar till vardags. Och när jag följde med på en utflykt till ett skogsreservat förvånades jag igen över hur finstämd och lyhörd hon var mot barnen. Jag försökte förklara för de andra föräldrarna vilken fantastisk tur vi hade att våra barn fick ha en så fantastisk fröken men de fattade aldrig riktigt vad jag menade.

Med detta menar jag inte att du ska strunta i din magkänsla. Det är mycket vanligt, här i mina trakter i alla fall, att föräldrarna tar initiativ till ett möte med skolan bara för att få höra hur det går. Jag tror också att personalen uppskattar engagerade föräldrar som faktiskt tar sig tid att träffas och ta del av hur barnet har det under dagen. Jag tippar att fröken inte är lika "snäsig" om du träffar henne under ordnade former där det finns tid och lugn för att faktiskt säga mer än "bonjour" och "au revoir". Håller alla tummar i alla fall.

Håller alla tummar för att lillebrors dagisanpassning går framåt också. Skulle det inte gå att ordna att den här andra personalen får vara lite mer närvarande med lillebror om personkemin inte funkar med hans ordinarie referensperson? Det är ju i dagis intresse också att barnen trivs.

Bon courage !

[knyttet]

Ah tack fina Sarisparis, det betyder sâ mycket att höra din erfarna och lugna âsikt. Du vet ju lixom vad det handlar om rent konkret

Jag försöker tänka som du säger att sâ länge hon är nöjd och verkar ha kul i skolan sâ fâr man väl tänka att det gâr bra även om hon inte blir sedd pâ det viset jag skulle önska. Men problemet tycker jag är vid tillfällen dâ det känns lite vingligt... Hon gâr ju inte i maternelle utan i en jardin d'enfant som ska var lite mer som bild och form, de har inte en lärare utan en "EJE" educatrice...ja typ dagispedagog, och har inte riktigt samma diciplinerade skolgâng som maternelle. Dom är 18 barn och all inlärning sker pâ individuell nivâ och genom lek, det finns ingen läroplan som ska följas utan de inspireras av montessori typ. Men vad jag har förstâtt sâ är dessa skolor, och tydligen än mer montessori skolor, ännu kassare än maternelle pâ att föra en dialog med föräldrar. Jag har föreslagit individuellt möte bâde med fröken och förestândaren efter rekomendationer av andra föräldrar, men fröken svarade mig att hon absolut inte har tid och förestânadaren sa ja men att hon skulle âterkomma till mig med tillfälle som passade henne. Jag har frâgat henne tvâ ggr efter det om hon har hunnit se efter när vi skulle kunna träffas och preciserat att det handlar om att träffas 5-10min för att höra hur det gâr för min tjej, bâda ggr var det nej och dessutom förtydligade hon att hon âterkommer till mig när hon hittat en lucka. Nu har det gâtt 3 mânader utan att hon "âterkommit" och jag träffar henne tvâ ggr om dagen...

Det mest bisarra är att idag, kors i taket, sâ kommer fröken fram till mig och pratar med mig, bara mig, om min tös, och hon har dessutom ögontakt, detta lilla samanträffande varade säkert hela lânga 30 sek och är verkligen extraordinärt, jag har inte fâtt sâ mkt info sen terminsstarten. Dessutom gör förestândaren samma sak, och läraren i fadderklassen ocksâ! Anledningen? Jo min lilla fröken hade vickat pâ stolen i matsalen och ....trillat. Alltsâ man hade kunnat tro att hon hade varit med om sitt livs olycka enligt deras reaktioner. Själv hade hon totalt glömt bort det och hade inte minsta lilla skrâma. Det kändes helt befängt att fâ sâ mkt info om en sân sak när ingen kan säga nâgonting om vad hon upplever varje dag, vad som verkligen betyder nâgot, vad hon tycker är kul eller vem hon leker med eller vad hon har svârt för och vad hon tycker är jobbigt. Att trilla av stolen när man är tre âr är väl ingenting, men att känna sig vilsen, ensam eller retad när man är tre âr är isf en mycket större sak.

Men rent konkret sâ undrar jag: borde jag bara vifta bort att lillan inte vill gâ genom att försäkra henne om att det kommer bli jätte bra och kul och att alla kompisar väntar pâ henne eller finns det nâgonting i grunden fel med att behöva gâ till skolan mot sin vilja när man är tre âr...? Jag har väl inte jätte mycket val egentligen sâ det lutar väl mot att jag fâr stötta och motivera henne bäst jag kan, men jag vädrar här ändâ för det känns ganska ruttet inerst inne....

kram

ps. Sarisparis jag har precis beställt bijetter till luciatâget pa sv kyrkan, om ni har tid och lust skulle det var toppen kul att ses där! Sâ trâkigt med vâr bil som krashade och att vâr date rann ut i sanden.

[Sarisparis]

knyttet, ett kort svar i all hast

Det hade varit superkul att ses på konserten, men i år kommer jag inte att kunna ta mig dit.

Nu när vi ändå dragit ut på tiden så här länge kan vi väl lika gärna planera in en vårdejt, så kanske ni fixat en bil och vi ett kök , Så kan jag få bjuda på något hembakat på terrassen.

Vi hörs vidare.

[knyttet]

Hej,

Nu är syrran lite gladare över att gâ till skolan. Jag insâg att vi mâste ha mer tid pâ morgonen och fast jag inte vet hur det är tänkt att man ska hinna med allt sâ har lugna mornar med tid för att prata och mysa förändrat hennes inställning till att gâ till skolan. Skolmornar har varit lite synonyma med total panik och hög grad av kvävd irritation frân min sida och det märks ju av. Sâ nu är det lite bättre.

Men lilla stora fröken har vandrat in i en ny utvecklingsfas och jag känner mig lite vilsen. Innan sâ har konflikter med mig eller lillebror oftast hanterats genom att vrâla. Nu har hon börjat med hot, hon tar en mycket lugn och bestämd ton "jaha jag fâr inte saken/göra x, ok. Dâ ska jag gâ ut i mörkret...själv" och sâ gâr hon ut i hallen och tar pâ sig alla ytterkläderna och ställer sig framför dörren (som hon inte kan öppna), känslomässig utpressing pâ högnivâ . Otroligt effektivt pa lillebror som undrar vart hon tog vägen och när han fattar att hon inte vill vara med för att han tog en sak hon ville ha sâ gâr han genast ut i hallen och lämnar tillbaka den. Men hoten tar ocksâ mer otrevliga proportioner "om jag inte fâr x sâ ska jag bita dig" dâ svarar jag att sâ säger inte jag till dig...osv"
Min tjej har aldrig slagits men sen skolstarten i höstas sâ har hon helt klart en annan relation till puttar, slag och nypningar. Dom är mânga barn i klassen och vissa är knappt 2 âr och en eller tvâ fröknar sâ det är en helt ny dimension av fysiskt vâld hela dagarna och det märks. Om en tvâ âring slâss sâ känns det mer naturlig att visa "hur man gör". När en snart 4aring gör det samma sâ har jag svârare att höra hennes frâga, dâ framförallt när hon slâr mig. I konflikter med lillebror kan det ju ibland hetta till och de ger sig hän ât brâket, men att hon slâr mig känns helt fel, jag slar ju inte henne. Dessutom slutar det alltid med att hon blir förvisad eftersom hon redan vet "hur man gör" och inte bryr sig om "ledningen"

Vad som är ok att säga känner jag mig ocksâ lite osäker pâ? Tex bröt fröken ihop idag för vi hade fâtt tvâ jätte fin hârblommor i julklapp förra âret, hon fick en röd och jag en lila, och idag bestämde hon att hon skulle bita pappa för att hon inte hade fâtt en lila. Jag försökte med att säga att vi säger inte sâ men om du tycker om lila sâ kan du istället berätta för pappa att du tycker väldigt mycket om lila och önska dig det detta âret. "Nej jag fick ingen lila, jag fick en röd, nu ska jag kasta den i soporna, och jag ska kasta alla leksaker i soporna sâ att det inte finns nâgot kvar och sen ska jag bita pappa och sen ska jag kasta hela huset i soporna" Jag känner lite att jag vill tala om för fröken att vi säger inte vissa saker "jag ska bita dig" osv, men samtidigt kändes det som om hon verkligen var ledsen och kände sig totalt missförstâdd. Hon har även börjat säga "skojar du eller??? det behöver jag inte alls göra" eller visar en mycket otrevlig attityd vad det gäller att fâ saker. Det händer ofta att när hon fâr nâgot sâ blir hon sur för att hon fâtt fel eller ville ha nâgot annat (tex blomman; Ett annat ex; hon fick välja en julblomma att ha i sitt rum, det slutade med att hon ville slänga den i soporna eftersom den hade papper runt omkring sig när vi hade köpt den)

Del tvâ handlar om tiden. Allt är stress, det är inge kul för nâgon. Men hur gör man för att fâ i hop det?? Jag skulle behöva hjälp med ett mirakel schema. Vi har i prncip ingen tid till social delaktighet, iallafall inte i den kvantitet som skulle behövas när barnen krânglar.

Skoldag,
jag gar upp 06.30 och fixar iordninga allting
07 väcker barnen och klär dem (här skulle vi kunna vara mycket mer effektiva om fröken snart 4ar klädde sig själv men känner mig klyven inför att börja morgonen med klädbrâket)
07.30 vi äter frukost (barnen hjälper till att mäta upp gröt, plocka fram ur kylen osv men det är en tvâ ârings nivâ pâ uppgiftena, ingen utmaning för syrran precis)
08 i bästa fall ger vi oss iväg
8.30 stora tjejen lämnas i skolan
8.30-9.30 parkhäng med lillebror (enda stunden pa dagen som inte tar slut innan den har börjat, fullt med död tid och sitta och glo pa pinnar och träd och fâglar, mysigt de dagar inte lillebror gnäller att han vill gâ till dagis i en timmas forcerad utetid)
10 lillebror lämnas pa dagis
16.15 storasyster slutar skolan sen gar vi en kort promenad till dagis
16.30 hämtar lillebror och detta tar sällan mindre än 30min (man fâr inte hämta innan 16.30)
17-18 vi gâr hem pâ de mest olikartade sätt beroende pa barnens humör, men trots att vägen inte borde ta mer än 20 min sâ är vi sällan hemma innan 18. Ibland handlar vi, detta sköter de perfekt i team work, lillebror drar matkorgen och syrran letar, och plockar i, varor
18 dusch
18.15 middag (som givetvis mâste ta mindre än 10 min att laga eller vara färdig absolut ingen tid för ordentlig social delaktighet vid middags bestyret)
18.30 lillebror i säng (ibästa fall, men oftare fram emot 19
19 stora syster i säng (i bästa fall men oftas framemot 19.30)

Helg
7.30-8 vaknar med barnen
8.30 äter frukost
9 jag dukar av, kokar kaffe, borstar tÄnder osv barnen leker (lillebror hjälper till med smâsaker som att koka kaffe, ställa in i kylen, ta fram, sortera besticken osv, men ingen tid att pa börja en mer omfattande uppgift som skulle passa syrran)
9.30 börjar klä pâ oss, kissa, röja bort saker osv osv
10-12 ute
12 lunch (som vâr hustomte förberett men oftast jag och dâ blir det försenad lunch, barnen är hungriga och trötta och inte alls samarbetsvilliga sâ jag stressar ihop lunch och har svârt att fâ till "sammarbets tid" i detta skede)
runt 13.30 vila till 15
15-15.30 pappa fixar mellis
15.30-17 ute med pappa
17.30 hemma, bad
18 middag
18.30 lillebror i säng
19 stora syster i säng

Allt känns som stress stress stress. Vi hinner ju inte ens laga middag ihop och barnen knappt komma i säng när de behöver, när sjutton ska man hinna hitta pa saker? Jag tänker socialdelaktighet och det görs mycket smâ saker hela tiden, men jag känner ändâ att det inte är en femtedel av vad vi gjorde när storasyster var hemma och lillebror bebis. Allt som har med städning, diskning, tvätt och kattlâda att göra har jag inte tid att sköta när barnen är med eftersom de alltid ska äta, sova eller ut. Barnen är inte ute med skola och dagis varje dag här sâ det känns som om de inte har ordentlig ute vistelse heller och jag kan definitivt inte dra ner pâ den pâ helgerna till förmân för matlagning eller städning (eller?) Jag vet inte vad jag ska prioritera bort, sömn? utevistelse? socialdelaktighet?

Dessutom är det mycket gnäll och "jag är trött mamma" "jag orkar inte" frân stora tjejen. Hon kan inte vara trött, hennes kompisar gâr för sjutton och lägger sig kl 22 och ser piggare ut. Det mâste vara att hon behöver utmaningar, men när???

Oj nu blev det sâ där lângt igen men om ni bara visste vilken skillnad det gör att fâ bolla här pâ forumet. Att bara skriva ner allt och läsa igenom vad man hâller pâ med ger nya perspektiv och era tankar är ett ovärderligt stöd när man är vilsen.

[inger]

Spontan reaktion utan att känna till Frankrike och efter att skumläst tråden.
Storasyster kan visst vara trött. Jämför inte med jämnåriga.

Du skriver själv om stress. Om du känner dig stressad så gör säkert barnen det också.

Båda barnen har långa dagar. Jämför nu med mina jag pluggade och när jag kunde styra själv hade de 9-14 på förskola. 9 för att förskolan ville att de skulle vara med på samlingen. Jag valde att hämta efter vilan(de var 2 och 4 år ca). De var redan då trötta efter dagens intryck.

Vi gjorde en del saker tillsammans hemma men de hade behövde en lång stund återhämtning. Mellanmål lugn lek och sen drog vi igång med middagen.
Barn behöver leka av sig det de varit med om.

Spontant tycker jag att storasyster verkar vara en person som behöver tydliga och tuffa svar. Hon söker gränser.
Hon mår inte dåligt a v att få dem.

Utmanande social dealaktighet orkar hon med på helgen och fundera då ut något rejält.
Verkar vara en bestämd dam som behöver utamningar.

[inger]

Alltså jag skulle dra in en utevistelse på helgen till förmån för den sociala delaktigheten men den ska vara genomtänkt.

Jag känner när jag läser tråden att storasyster är jättetrött på vardagarna.
Jag tycker inte att du ska fråga henne så mycket om hur hon har det.
Hon orkar inte berätta. Jämför med dig själv efter en dags arbete full med intryck.
Du vill ha tom tid när du kommer hem sitta och glo i väggen vad som helst.

[knyttet]

Tack, tack, tack än en gâng för bästa svaren

Det du skriver känner jag verkligen, ungarna är sâ in i bänken trötta (lillebror än mer fast pâ ett annat sätt), tyvärr sâ har man inte direkt nâgot alternativ, man fâr inte hämta tidigare, det stör rytmen för de andra barnen om det kommer föräldrar indroppandes hela dagen säger dom....Men jag undrar ju lixom lite hur de andra barnen orkar när dom sover flera timmar mindre än mina, dom är ju gjorda av samma sak...

Jag tar med lillebror mer i socialdelaktighet för hans nivâ är lättare att tillfredställa men ocksâ som du säger för att storasyster verkar mycket mer intresserad av att leka, vara själv, pyssla lungt osv när hon kommer hem. I gâr hoppade vi över duschen och spelade memory alla tre när vi kom hem, det var jätte mysigt!!
Lillebror talar dessutom om att han behöver jobba pâ ett mer direkt vis, han stâr och hoppar vid mina fötter i köket och drar fram pallen till bänken osv. Men med syrran har jag lite dâligt samvete att jag inte drar igâng henne när hon är tvärtemot, om hon inte frâgar själv.

Men vi stryker det under skoldagar helt enkelt och gör en insats pâ helgen!

Kram

[inger]

Det låter bra.

Jag tycker att det är intressant att läsa hur det fungerar i Frankrike.

Kulturskillnader. Svensk standardtid på förskola är 9-15. Men jag valde att hämta innan mellis på den tiden. Mellis bestod av chokladpudding och andra onyttigheter.
Senare vanor i Frankrike tänker jag.
Intressant med kulturskillnader. kram

[knyttet]

Ja det är lite skillnad här, fransmännen tycker att de är sâââ moderna och jämnställda som har dagis till alla ungar och eftersom det är inkomstbaserad avgift med stooora skillnader (pâ vârt dagis betalar en familj 70 euro/mânaden och den som betalar mest 1200 euro/mân för tvâ barn eller 900 euro för ett barn) Det betyder att även ensamstâende mammor kan slängas ut i förvärvsarbetet och ha râd med dagisplats. MEN här är de vanliga dagis tiderna (frân 3 mânader pâ vanliga dagis och 6 mânader pâ vârat dagis) 9-18, finns även de barn som har längre dagar (dagis är öppet 8.30-19).

I fransmännens ögon har mina barn jätte korta dagar, dessutom är de hemma pâ onsdagar. När de fâr höra att lillebror lägger sig 18.30 tror dom att jag skämtar, dâ har mânga knappt gâtt frân jobbet. Vâr rytm hade inte gâtt att kombinera med särskillt mânga yrken i detta land. Tur att jag pluggar och kan fâ loss lite tid till mina fina ungar

Vad det gäller mellis sâ är det samma tradition här pâ dagis, mycket kakor och bullar osv. Pâ skolan fâr ungarna snällt vänta pâ mellis tills vi kommer och hämtar 16.15-16.30. Mânga äter ju inte middag för än fram emot 19 sâ de passar med mellis dâ. Men jag tar ofta med en morot eller en avokado för vi ska ju äta middag strax efter haha fransmännen tycker nog min tös är lite lustig när hon springer runt och knaprar morot

kram

[Sarisparis]

Ja, inte gör de franska tiderna det lättare att få rutinerna hemma att flyta.

Jag tänker hellre lite än inget i vardagen för mina skolbarn, vilket innebär att de assisterar (inte alltid alla tre, men alltid någon) vid matlagning samt att de dukar bordet till middagen.

Kanske har du sett min tråd inne på Kackel, om att sköta allt hemma utan stress? Jag har kommit fram till att för de stora barnen så lägger jag krutet på social delaktighet till onsdagarna, då vi är hemma alla fyra, och till helgerna, då vi är hemma alla fem. I vardagen finns inte tid till riktigt jobb för deras del, särskilt inte sen Storebror började i CP (motsvarande första klass) och numera har läxa varje dag också. Här slutar skolan 16.30, så det är inte mycket tid att spela på (vi kör som fransmännen med mellanmål och sen middag vid 19).

Jag håller helt med om att dagarna är absurt långa, men ser samtidigt hur mycket mina ungar gillar skolan. Läxorna sköts utan gnäll och de små är avundsjuka på allt han har att göra. Kanske har jag bara haft tur med skolorna, men jag tycker att de verkar fungera kanon. Barnen trivs, de lär sig massor och får leka av sig ordentligt på raster, uteaktiviteter osv.

Vi får se hur det blir nästa år, när dagarna kortas (det ryktas om 15.30 ) och det istället blir skola onsdag förmiddag! Spännande. 8)

[knyttet]

Jo men absolut, du gör ju helt rätt. Det trakiga är ju när man känner att ens unge inte tycker att det är sa kul och att nagot fattas eller inte känns bra. Men jag tror att jag har kommit pa att tösen min ville nog bara ha en gladare och mindre stressad mamma. Det var liksom ingen idé att späcka schemat mer eller försöka ge mer av min kreativitet eller tid, schemat var problemet. Jätte kul att jobba ihop, men hur kul att jobba med en mamma som gnisslar tänder av stress och irritation. Din trad pa kackel är allt som saknas, den är verkligen toppen, jag behövde verkligen se över organisationen och släppa taget lite.

Massa kramar till er

[Sarisparis]

Ja, det är verkligen en konst att hitta rätt nivå på allt.

Men jag tror att jag har kommit pa att tösen min ville nog bara ha en gladare och mindre stressad mamma.

En mycket viktig ingrediens tror jag med! Den får du inte förhandla bort. [-X

Din trad pa kackel är allt som saknas, den är verkligen toppen, jag behövde verkligen se över organisationen och släppa taget lite.

Ja, den har verkligen varit till stor hjälp här hemma. Jag toknjuter av att ha middagarna och disken helt under kontroll.

Kram tebax