Jag här igen, denna gång kan jag inte peppa dig på samma sätt som förut, men jag vill ändå skriva några rader till dig.
Det gick ju fantastiskt bra för oss under två veckor då jag fick sova uppemot 8-9 h/natt ibland!!! Men det är historia numera. Sen sonen lärde sig att stå upp har vi nästan fallit tillbaka på noll. Jag och mannen har släppt vargarna lösa igen, eftersom vi varit så nojiga över att han ska slå sig då han inte lärt sig att ta ned sig igen på egen hand.
Vad jag vill ha sagt med denna text är att det finns andra än du/ni som "misslyckas". Det har absolut inte något att göra med barnet! Vi fick precis samma reaktioner som ni, läkaren skrev ut lugnande åt sonen och på BVC sa dem att vi skulle kontakta en barnpsykolog. Det var då vi beslöt oss för att genomföra kuren. (Jag kan erkänna att jag själv misstänkt att sonen lider av minst ADHD eller liknande flertal gånger).
Jag tror, som Anna säger, att ni är alldeles för utmattade för att kunna tänka klart. Ca 1 månad INNAN vi genomförde kuren, lät jag mormor och farmor sova med sonen, så att BÅDE jag och min man fick sova ut. Vi hade ett slags schema där jag tog 2-3 nätter/vecka, min man tog 1 natt/vecka coh mormor och farmor delade på resterande nätter. Så det räcker inte med en natts vila. Man måste få vila ut ordentligt i flera nätter under lång tid, när man är så slutkörd som vi var och ni är nu. Förvisso är vår son lite yngre än er dotter, men vi hade inte heller haft EN ENDA NATT MED MINDRE ÄN 3-4 UPPVAK (och då snackar vi tur-nätter!).
Hade vi inte fått uppleva dessa två underbara veckor av underbar, härlig, fantastisk sömn, då skulle jag tvivla på att vår son skulle kunna börja sova igen, men eftersom han har "avslöjat sig" själv och visat att han faktiskt kan sova, så stärker det bara tesen att det är VI VUXNA SOM ANSVARAR FÖR BARNETS SÖMN! Vi måste få dem att känna sig trygga så att de kan sova gott. Nu har ju jag och mannen förstört för oss själva och sonen med att tro att hans naturliga utveckling på nåt sätt skulle skada honom. Herregud, hur har alla andra föräldrar och barn gjort i alla tider när barnen lärt sig att stå upp? Nu ligger problemet i att jag återigen är dödstrött och inte riktigt orkar ta tag i kurandet på allvar igen. Så tills jag har kommit på en bra lösning, får jag finna mig i att gå upp ca 4-10 ggr/natt igen. Nu känns mormor och farmor som en lite för drastisk lösning, eftersom vi ändå befinner oss lite närmare mållinjen än vid start.
MEN GE INTE UPP!!! KUREN FUNGERAR!!! OM NI FUNGERAR, vilket ni inte gör just nu. Låt mormor vara nattvakt några nätter på sitt eget vis. Hon har ju uppfostrat dig, så hon gör det på sitt sätt, men under tiden hinner du samla dina krafter. Sen när du väl känner dig redo, då ska du ge dig in i kurandet till 100%!
Som en kompis till mig sa när jag beklagade mig över sonens dåliga sömnvanor: "Ett barn har aldrig lärt sig hur man ska leva. Det är vi föräldrar som ska lära barnet hur man ska göra. Hänger vi upp barnet i julgranen som dekoration varje kväll så kommer barnet tro att det är helt normalt"! Och det låter ju ganska vettigt. Därför måste vi vägleda de små liven så att de lär sig rätt saker! Samma sak gäller sömnen.
Lättare sagt än gjort, men vi måste peppa varandra så att vi orkar!!!
Kram,
Lotta
Ps. Det blev väl några fler rader än tänkt...
Har du tänkt på att även barnet får finna sig i det? Är det inte lite synd när ni har verktyg och allt? Barnet blir snuvat på den goda sömnkonfekten... Detta trots att ni har rätt förhållningssätt - vilket jag kan se på det lysande inlägget här 
!
Då spelar det ingen roll vilka redskap som står uppradade rakt framför näsan. Tyvärr.
Ni kan få den lille att sova, det vet du ju nu! Strunta i om han ramlar, det kan inte bli mer än ett par blåmärken. Eller skaffa en resesäng som ju är mycket mjukare att falla mot väggarna i. Nu låter jag ju jätteredig (vilket jag inte är). Jag tror att ni kommer klara det, om ni kan hyra in mor/farföräldrarna ett tag för vila. Jag håller mina tummar stenhårt för er och önskar att jag kunde stötta er så som du stöttat oss!!!
men ett litet, litet miniminiminigräl kan jag ändå inte avhålla mig ifrån 
