Det är tyst om min bok i media... Tänk vad alla dessa tyckare i media kunde prata för ett år sedan, och vad lite de har att säga nu
Som en läsare skrev:
*Jag hoppas, men vågar inte tro, att din bok kommer få så stor uppmärksamhet som den borde. Sanningen är aldrig lika intressant som lögnen. Rättelser hamnar aldrig på första sidan. Men jag hoppas. Innerligt.
Du har slagit hål på Felicias historia. Mer kan du inte göra. Folk kommer ha sina åsikter ändå. Många kommer strunta i din bok. Många kommer läsa din bok och fnysa åt uppenbara bevis för din oskuld. Därför att de VILL ha sin åsikt om dig. Oavsett om de ens vet själva varför de har den.
Du har gjort vad du kan. Och mer behöver du inte göra. Sanningen är framlagd av en människa som inte har något att förlora på sanningen. Av en människa som inte tjänar någonting på att förvränga sanningar eller fabricera ihop historier (eller stjäla andras upplevelser och sätta sig själv i dem). Folk kan bara välja att läsa och välja att ta till sig sanningen. Och gör de inte det så så säger det mer om dem än om dig.
Det viktiga är att du har fått berätta sanningen. Att du inte står utan försvar mot förtal.*
:-({|=
Visst är det ofattbart tyst i media, särskilt i jämförelse med allt som skrevs och tycktes för snart ett âr sen. Men jag kan ändâ inte helt hâlla med den läsare jag citerar ovan. Som jag tolkar detta inlägg sâ skulle det finnas "en sanning" i den här historien. Och en lögn. Jag tror att det är mycket mer komplicerat än sâ. Det enda som stâr fram som "sant" för mig i den här sorgliga historien är att djupa och viktiga relationer blivit söndertrasade, att en familj slagits sönder.
Att "Felicia försvann" (FF) innehâller en del "lögner" framstâr för mig som uppenbart, men jag tycker att det är onödigt och dumt om den diskussion som jag hoppas kommer att följa FF och SeK nöjer sig med att intressera sig för hur mânga flyttar det rörde sig om, för att bara ta ett av de exempel media tyckt om att gotta sig i.
En sanning jag tror pâ i FF är att Felicia lidit. Kanske lider hon fortfarande. Jag tror inte att hon skrev sin bok för att förgöra sin mamma. Jag tror att det finns andra drivkrafter och jag tror att även om hon idag stâr längst fram pâ scenen sâ var hon lângt ifrân ensam med detta projekt.
För mig är Felicia ocksâ ett offer i den här historien.
Ett annat offer är Anna. Inte bara har hon berövats sin dotter, hon har även tvingats se hur denna historia tärt pâ andra relationer i familjen. Detta är nog sorgligt och jag tror att det är omöjligt att sätta sig in i hur det ska kännas för en förälder. Utöver denna outsägliga förlust har hon dessutom förlorat sitt yrkesanseende.
Som författare döms hon ut, "det smutsigaste jag läst" skrev Âsa Linderborg i Aftonbladet. Lika ivriga som pressen var att suga varje droppa ur FF när den kom ut, lika tyst har det varit om SeK. Den handfull recensioner som kommit är ofta i stil med Linderborgs och verkar ha skrivits av personer som skadeglatt fortsatt att svartmâla Anna.
Som "barnuppfostransexpert" döms hon ut totalt. Inte bara pga FF, vilket jag personligen tycker är inte bara orättvist men ocksâ ologiskt (Barnaboken och Sova Hela Natten är väl precis lika innan som efter FF?), men framför allt pga medias totalt oacceptabla behandling av ämnet som sâdant. De artiklar som skrivits, de program (radio och tv) som gjorts är inte journalistik. Det är ett slags skadeglatt allmänt gottande i allas rörande överensamhet om att Anna Wahlgren nu minsann fâr vad hon förtjänar.
Som Eva Rusz i
Radio 1 som chockerande skadeglatt ondgör sig över Anna. Med som enda källa (vad det verkar),
Aftonbladets artikel som i sig är dâligt underbyggd (och dessutom osann - här i ordets rätta bemärkelse). Sâ här skrev jag i en kommentar till Eva Rusz:
"Jag ser detta lite sent, men ville ändå lämna en kommentar eftersom jag tycker att Eva Rusz dömer Anna Wahlgren mycket hårt, men på mycket svaga grunder. Man kan ju inte annat än att hålla med Rusz om det hon kommer fram till, att Wahlgren är en egocentrisk förälder som alltid sätter sig själv först, rentav skadlig, osv osv, efter de argument som radas upp.
Jag tycker att det är konstigt att Rusz tar upp detta ämne och på ett så bestämt och dömande sätt utan att ens ha tagit sig tid att läsa Sanning eller Konsekvens. Den källa hon bygger sitt brandtal mot Wahlgren på är en artikel i Aftonbladet. Aftonbladet i all ära, men det är ju en tidning som har tendens att förenkla och vinkla sina texter för att få dem så säljande som möjligt. Wahlgren är dessutom ett säkert kort där det är lätt att med enkla medel spinna vidare på en "sanning" som redan alla kan utantill.
Några punkter som jag vill kommentera, efter att ha hört Rusz inslag samt läst Felicia försvann, Sanning eller konsekvens och även Barnaboken och Internationella Sova Hela Natten.
Övergrepp i hemmet
Jag vill på intet vis förringa dessa övergrepp, det är fruktansvärt att detta skett, i hemmet dessutom. Men jag tycker att Wahlgren döms för hårt.
Dottern i fråga berättade först nästan två år senare om vad som hade hänt. Övergreppen skedde 1984, för nästan trettio år sedan. Idag beräknas en skrämmande stor proportion av sexualbrott som oanmälda (80% 2011, enligt Brås undersökning som publicerades i nov 2012 ). En förstärkande faktor till att brott som sexualbrott inte anmäls anses vara om förövaren och offret känner varandra. I Brås undersökning ser man att proportionen av anmälda sexualbrott ökat sedan 2005. Jag gissar nu, men jag tror att proportionen av oanmälda brott var ännu större i början av åttiotalet. Jag spekulerar vidare att en anmälan antagligen blir ännu mer sällsynt om själva brottet uppdagas först en lång tid efteråt, som i detta fall då dottern i fråga inte sade något alls förrän nästan två år senare.
Jag gissar att Wahlgren helt enkelt inte trodde att en anmälan skulle göra någon skillnad. Jag hoppas att hon har fel, att det hade gjort skillnad, men jag tror att hon agerade i samklang med den tidsanda som rådde. Att #vågaprataomdet och #vågaanmäl fått så stort genomslag (2012!) tyder jag som att detta är ett problem som fortfarande är brinnande aktuellt. Jag menar som sagt inte att på något vis förringa de övergrepp som skedde. Inte heller tycker jag att Wahlgren gjorde rätt i att inte anmäla, men jag vet inte hur jag skulle ha agerat i hennes sits i början av 1980-talet. Oavsett, så tycker jag att det är orättvist att döma henne som Rusz gör. Särskilt efter att bara ha läst Aftonbladets artikel.
Wahlgren gick på Cafe Opera efter att ha tillämpat sin egen SHN-kur och lämnade barnen hemma.
Vid denna tid var de äldsta barnen tonåringar och fullt kapabla att ta hand om sina småsyskon om något skulle hända. De äldsta visste alltid hur de skulle nå sin mamma om det skulle behövas (vilket det för övrigt aldrig gjorde, antagligen eftersom Wahlgren inte gick ut om något av barnen inte var i form). Inget av Wahlgrens barn har heller kurats, kuren uppkom som hjälp till andra (som bad henne om hjälp, kan läsas mer i Sanning eller Konsekvens s 334).
Rusz säger också att Wahlgren rör sig med "triumfatorisk statistik", att hon förringar Felicias upplevelse: "haha, det var inte 19 flyttar, det var 16". Det triumfatoriska tycker jag passar bättre in på Aftonbladet, och på Rusz själv ("haha" skriver inte ens Aftonbladet, det är Rusz personliga - triumfatoriska - tolkning).
För mig är detta ännu ett (dubbelt) exempel (Eva Rusz och Aftonbladet) på denna sorgliga och orättvisa vana att tolka allting Wahlgren med skandallystenhet och illvilja. Det finns mycket att kritisera Wahlgren för (vilket hon gör ganska så grundligt själv, både i Mommo och i Sanning eller konsekvens), men att behandla henne som hon görs i media är orättvist, osant och riktigt dålig journalistik. Jag får känslan att många verkar vilja tro att Wahlgren helt enkelt vill illa. Att hon skapat SHN-kuren, ensamlek, planerade sovstunder osv osv endast för att få undan barnen så att hon skulle kunna leva sitt eget egoistiska liv. Det är detta som gör mig så upprörd eftersom jag läser hennes böcker totalt annorlunda. Jag har dessutom, med mina egna barn och i samtal med många andra familjer, kunnat konstatera hur vardagen blir trevligare och lättare (är det negativt att det inte behöver vara jobbigt att ha barn?) när man har rutiner som fungerar, utarbetade efter allas behov."
Att hela den här historien är lika grym och sorglig som den är orättvis och onödig är det enda jag kan hâlla för "sant". Och just vad som är "sant" och inte är inte det jag tycker är viktigast att diskutera. Ingenstans i de recensioner och diskussioner jag läst i ämnet har frâgor som jag bedömer som lângt mer viktiga tagits upp:
Felicias pappas roll i det hela
förläggaren Svante Weylers ansvar i det hela
Jag delar âsikt med den "vän och vapendragare" som Anna citerar tidigare i den här trâden:
Uppriktigt sagt hade jag trott att fler än recensenter skulle läsa den. Samhällsdebattörer - vad har de för uppgift om inte att debattera viktiga saker i samhället? Här kommer svar i bokform på en av årets mest omtalade böcker, och så rycker man på axlarna??
Men hur kan det förvåna mig? Värden vill ju bedras, det jag jag alltid fått höra. Och alltid undrat över, för så kan det väl inte vara? Vem vill bedras, liksom?
Och Anna, jag önskar uppriktigt att du inte skulle behöva tänka pâ dina vänner som vapendragare. Att ditt livsverk som bygger pâ helt andra värderingar än strid och kraft ska behöva lägga dina sinande krafter pâ att försvara dig. Och att när du gör det, med SeK, blir recenserad och dömd av människor som utan en sekunds reflektion surfar vidare pâ den mediala vâg som redan nästintill dränkt ditt yrkesliv och som i likhet med Felicia inte verkar ta in de konsekvenser deras akter fâr.
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 
Överlevnad. Samarbete. Kamp för tillvaron, gemensam. Det gjorde dem till bra människor.