Jag håller med om att man ska bekämpa våld med kärlek, och förmedla i ord och handling att det inte är ok att slåss. Kramas efteråt osv.
Det jag ställer mej totalt frågande till är när det blir extrema situationer och man ska hota med att själv ta till våld (sid 734-735). Det står att man på det sättet visar för barnet att man själv har våldsimpulser, men att man står emot dem. Det låter ju bra, men jag förstår ändå inte hur man uppnår detta genom att hota med våld?
Ta exemplet om lille Martin. "Om du inte uppför dej som folk tänker jag strypa dej lille vän". Hur kan det vara att visa att man avstår från att handla utifrån sina våldsimpulser? Barnet tror ju på det man säger, dvs att om du inte ändrar ditt beteende så kommer jag att bruka våld mot dej" ("Martin insåg att jag menade allvar, i alla fall trodde han det"). Borde inte det kunna medföra att om barnet kommer i konflikt med ett annat barn använder sej av samma metod - att hota om våld. Men i det läget är det ju inte säkert att det andra barnet bryter sitt felaktiga beteende. Och så kanske barnet gör verkligehet av sina hotelser.
Jag inser ju att det inte menas att man SKA göra verklighet av hotelserna. Men eftersom barnet TROR det, så tycker jag det känns som om man förmedlar att det faktiskt kan vara okej att bekämpa våld med våld?
Vill gärna höra hur ni andra reagerat på detta! Vidga gärna min tolkning!
Storebror född -02
Den här situationen med lilla Martin får inte tas ur sitt sammanhang. Där talas alltså om ett barn som inte är mitt eget men som var direkt livsfarlig för mina egna små och som måste hejdas.
