*"Skulle du ha kunnat skriva en hatbok om din mamma?" Den frågan fick jag av min ungdomsväninna Ulla Ginsburg när Felicia Feldt blev intervjuad överallt. "Kanske det", sa jag. På sätt och vis gjorde jag väl det. Även om jag tog ut min ilska i romanform (tre romaner i början av 80-talet) kan ingen som kände min mamma ha undgått vem vreden riktade sig mot. Hon dog 1986. Vad gjorde min mamma för fel? Något måste det ha varit, men förtjänade hon mitt hat? Nej. Hon var snarare en mönstermamma. På den tiden var mammahatet nästan ett mode. Jag vill inte skylla ifrån mig på tidsandan, men unga feminister var ofta gruvligt kritiska mot sina mödrar. Inte bli som mamma, det var ett mantra. I dag uppfattar jag unga kvinnor som mycket klokare och mer generösa mot sina mödrar. Kan det vara sant, det som står i Felicia Feldts bok om hennes kända mamma, Barnabokens författare Anna Wahlgren? En månad innan boken kom ut blev jag uppringd av en journalistkollega som visste att jag känner Anna. Vi träffades första gången i mitten av 80-talet när vi deltog i samma tv-debatt, jag vill minnas att den handlade om pornografi. Anna hade rest från Jämtland, jag från Västerdalarna. Vi fann varandra i samtal om snöskottning och tillvaron i glesbygden. Det var ingen självklarhet eftersom jag tidigare uppfattat henne som rent anti¬feministisk i sin kritik av daghem för barn under tre år. En varm vänskap uppstod. Jag kom också att uppskatta henne som författare och samhällskritiker och skrev om det i tidskriften Arena (nummer 3/99). (Se krönikan "En landsförrädares upprättelse", min anm.) Hade vi inte fått ännu längre geografiska avstånd mellan oss för tio år sedan hade vi fortsatt umgås som vi gjorde på 80- och 90-talen. Jag vill inte läsa boken, men jag har läst alla intervjuer jag stött på med Felicia Feldt. De har inte direkt varit få eller små. Ett återkommande tema har väckt min undran. Felicia är genomgående så glad att hon har återfunnit sin pappa, de har nu verkligen ett bra förhållande, sedan de hittade tillbaka till varandra för några år sedan. Vem kunde den pappan vara? Att jag aldrig hörde talas om honom betyder ju inte att han inte fanns, men jag vet inte vem han är. Vad känner han nu? Varför ställer inte medierna en enda fråga om hans roll? Att barn ofta hatar sin närvarande mamma och idealiserar sin frånvarande pappa är ett välkänt faktum – men en bokförläggare? Och hela medievärlden? Anser alla att en pappa är ursäktad bara för att han inte var närvarande? När Jan Myrdal skrev om sin barndom verkade recensenterna överens om att det var bra litteratur, men kanske inte ”sanningen” om hans mamma. Alva Myrdal lär ha blivit förkrossad. Hennes döttrar berättade om helt andra barndomar i samma familj. En kollega som jag hade på Aftonbladet förstod ingenting: hon hade som ung umgåtts mycket med en av systrarna och i hennes ögon hade Alva Myrdal varit en fantastisk mamma. Alva Myrdal reagerade utåt som Anna Wahlgren, hon drog sig undan offentligheten. Dessa båda mödrar har det gemensamt att de som hatobjekt blir extra spännande genom sina expertroller i ämnet barnuppfostran och sina kontroversiella åsikter i olika samhällsfrågor. Men genklangen i hela samhället beror på att mammahat finns överallt. Ibland kan det vara berättigat, ibland, som i mitt fall, inte. Felicia Feldt har formulerat sitt i en bok som får sin kraft genom hennes mammas ställning som mycket kunnig i barnfrågor. Borde vi inte då ställa några enkla frågor som 1: Hur skulle jag uppfatta detta om det inte alls är sant? Vem är i så fall skurken? Och 2: Om denna barndom var så hemsk som den beskrivs, var fanns då den pappa som borde ha varit den första att skydda sitt barn?Åsa Moberg
kulturdebatt@dn.se*
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 
#-o Att läsa det där kändes som att rispa gaffeln riktigt hårt i tallriken. Det gnisslar i hela huvudet.
"Sanningen" har många ansikten och är inte alltid så lätt att få grepp om. Möjligen leder detta till en viss insikt för "Förläggaren". Också. Kan man hoppas. 
