Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
-
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
*"Skulle du ha kunnat skriva en hatbok om din mamma?" Den frågan fick jag av min ungdomsväninna Ulla Ginsburg när Felicia Feldt blev intervjuad överallt. "Kanske det", sa jag. På sätt och vis gjorde jag väl det. Även om jag tog ut min ilska i romanform (tre romaner i början av 80-talet) kan ingen som kände min mamma ha undgått vem vreden riktade sig mot. Hon dog 1986.
Vad gjorde min mamma för fel? Något måste det ha varit, men förtjänade hon mitt hat? Nej. Hon var snarare en mönstermamma. På den tiden var mammahatet nästan ett mode. Jag vill inte skylla ifrån mig på tidsandan, men unga feminister var ofta gruvligt kritiska mot sina mödrar. Inte bli som mamma, det var ett mantra. I dag uppfattar jag unga kvinnor som mycket klokare och mer generösa mot sina mödrar.
Kan det vara sant, det som står i Felicia Feldts bok om hennes kända mamma, Barnabokens författare Anna Wahlgren? En månad innan boken kom ut blev jag uppringd av en journalistkollega som visste att jag känner Anna. Vi träffades första gången i mitten av 80-talet när vi deltog i samma tv-debatt, jag vill minnas att den handlade om pornografi. Anna hade rest från Jämtland, jag från Västerdalarna. Vi fann varandra i samtal om snöskottning och tillvaron i glesbygden. Det var ingen självklarhet eftersom jag tidigare uppfattat henne som rent anti¬feministisk i sin kritik av daghem för barn under tre år.
En varm vänskap uppstod. Jag kom också att uppskatta henne som författare och samhällskritiker och skrev om det i tidskriften Arena (nummer 3/99). (Se krönikan "En landsförrädares upprättelse", min anm.) Hade vi inte fått ännu längre geografiska avstånd mellan oss för tio år sedan hade vi fortsatt umgås som vi gjorde på 80- och 90-talen.
Jag vill inte läsa boken, men jag har läst alla intervjuer jag stött på med Felicia Feldt. De har inte direkt varit få eller små. Ett återkommande tema har väckt min undran. Felicia är genomgående så glad att hon har återfunnit sin pappa, de har nu verkligen ett bra förhållande, sedan de hittade tillbaka till varandra för några år sedan.
Vem kunde den pappan vara? Att jag aldrig hörde talas om honom betyder ju inte att han inte fanns, men jag vet inte vem han är. Vad känner han nu? Varför ställer inte medierna en enda fråga om hans roll? Att barn ofta hatar sin närvarande mamma och idealiserar sin frånvarande pappa är ett välkänt faktum – men en bokförläggare? Och hela medievärlden? Anser alla att en pappa är ursäktad bara för att han inte var närvarande?
När Jan Myrdal skrev om sin barndom verkade recensenterna överens om att det var bra litteratur, men kanske inte ”sanningen” om hans mamma. Alva Myrdal lär ha blivit förkrossad. Hennes döttrar berättade om helt andra barndomar i samma familj. En kollega som jag hade på Aftonbladet förstod ingenting: hon hade som ung umgåtts mycket med en av systrarna och i hennes ögon hade Alva Myrdal varit en fantastisk mamma. Alva Myrdal reagerade utåt som Anna Wahlgren, hon drog sig undan offentligheten.
Dessa båda mödrar har det gemensamt att de som hatobjekt blir extra spännande genom sina expertroller i ämnet barnuppfostran och sina kontroversiella åsikter i olika samhällsfrågor. Men genklangen i hela samhället beror på att mammahat finns överallt. Ibland kan det vara berättigat, ibland, som i mitt fall, inte.
Felicia Feldt har formulerat sitt i en bok som får sin kraft genom hennes mammas ställning som mycket kunnig i barnfrågor. Borde vi inte då ställa några enkla frågor som 1: Hur skulle jag uppfatta detta om det inte alls är sant? Vem är i så fall skurken? Och 2: Om denna barndom var så hemsk som den beskrivs, var fanns då den pappa som borde ha varit den första att skydda sitt barn?
Åsa Moberg
kulturdebatt@dn.se*
Vad gjorde min mamma för fel? Något måste det ha varit, men förtjänade hon mitt hat? Nej. Hon var snarare en mönstermamma. På den tiden var mammahatet nästan ett mode. Jag vill inte skylla ifrån mig på tidsandan, men unga feminister var ofta gruvligt kritiska mot sina mödrar. Inte bli som mamma, det var ett mantra. I dag uppfattar jag unga kvinnor som mycket klokare och mer generösa mot sina mödrar.
Kan det vara sant, det som står i Felicia Feldts bok om hennes kända mamma, Barnabokens författare Anna Wahlgren? En månad innan boken kom ut blev jag uppringd av en journalistkollega som visste att jag känner Anna. Vi träffades första gången i mitten av 80-talet när vi deltog i samma tv-debatt, jag vill minnas att den handlade om pornografi. Anna hade rest från Jämtland, jag från Västerdalarna. Vi fann varandra i samtal om snöskottning och tillvaron i glesbygden. Det var ingen självklarhet eftersom jag tidigare uppfattat henne som rent anti¬feministisk i sin kritik av daghem för barn under tre år.
En varm vänskap uppstod. Jag kom också att uppskatta henne som författare och samhällskritiker och skrev om det i tidskriften Arena (nummer 3/99). (Se krönikan "En landsförrädares upprättelse", min anm.) Hade vi inte fått ännu längre geografiska avstånd mellan oss för tio år sedan hade vi fortsatt umgås som vi gjorde på 80- och 90-talen.
Jag vill inte läsa boken, men jag har läst alla intervjuer jag stött på med Felicia Feldt. De har inte direkt varit få eller små. Ett återkommande tema har väckt min undran. Felicia är genomgående så glad att hon har återfunnit sin pappa, de har nu verkligen ett bra förhållande, sedan de hittade tillbaka till varandra för några år sedan.
Vem kunde den pappan vara? Att jag aldrig hörde talas om honom betyder ju inte att han inte fanns, men jag vet inte vem han är. Vad känner han nu? Varför ställer inte medierna en enda fråga om hans roll? Att barn ofta hatar sin närvarande mamma och idealiserar sin frånvarande pappa är ett välkänt faktum – men en bokförläggare? Och hela medievärlden? Anser alla att en pappa är ursäktad bara för att han inte var närvarande?
När Jan Myrdal skrev om sin barndom verkade recensenterna överens om att det var bra litteratur, men kanske inte ”sanningen” om hans mamma. Alva Myrdal lär ha blivit förkrossad. Hennes döttrar berättade om helt andra barndomar i samma familj. En kollega som jag hade på Aftonbladet förstod ingenting: hon hade som ung umgåtts mycket med en av systrarna och i hennes ögon hade Alva Myrdal varit en fantastisk mamma. Alva Myrdal reagerade utåt som Anna Wahlgren, hon drog sig undan offentligheten.
Dessa båda mödrar har det gemensamt att de som hatobjekt blir extra spännande genom sina expertroller i ämnet barnuppfostran och sina kontroversiella åsikter i olika samhällsfrågor. Men genklangen i hela samhället beror på att mammahat finns överallt. Ibland kan det vara berättigat, ibland, som i mitt fall, inte.
Felicia Feldt har formulerat sitt i en bok som får sin kraft genom hennes mammas ställning som mycket kunnig i barnfrågor. Borde vi inte då ställa några enkla frågor som 1: Hur skulle jag uppfatta detta om det inte alls är sant? Vem är i så fall skurken? Och 2: Om denna barndom var så hemsk som den beskrivs, var fanns då den pappa som borde ha varit den första att skydda sitt barn?
Åsa Moberg
kulturdebatt@dn.se*
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
-
- Rådgivare/advisor
- Inlägg: 2797
- Blev medlem: mån 10 maj 2010, 14:31
- Ort: Frankrike
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
För mig är det obegripligt hur man kan välja att publicera en sâdan bok, av flera skäl.
*Den liknar mest pâgâende terapi. Att skriva kan vara till stor hjälp när man mâr dâligt, men man bör nog fundera bâde en och tvâ gânger innan man väljer att publicera.
*Det handlar inte bara om henne. Hon sätter sina syskon i en svâr sits. För mig finns det inga vinnare i den här historien. Den är bara sorglig.
*Den handlar inte om vilken mamma som helst. Det blir hur man än vänder och vrider pâ det en attack av mammans livsverk.
Jag respekterar helt och hâllet Annas beslut att inte läsa Felicias bok. Det är trots allt en bok om rätten att inte försonas med sin mamma. Med det uttalade syftet med boken, vad skulle det dâ tjäna till att Anna ens läste?
Men det som stör mig mest med Felicias bok är förläggaren. Svante Weyler verkar ha hittat sin nisch, svaga människor med en intressant historia (http://www.expressen.se/kultur/hamnden/). Jag tycker att det är riktigt fult att medvetet gâ in och tjäna pengar pâ personer som dessa.
*Den liknar mest pâgâende terapi. Att skriva kan vara till stor hjälp när man mâr dâligt, men man bör nog fundera bâde en och tvâ gânger innan man väljer att publicera.
*Det handlar inte bara om henne. Hon sätter sina syskon i en svâr sits. För mig finns det inga vinnare i den här historien. Den är bara sorglig.
*Den handlar inte om vilken mamma som helst. Det blir hur man än vänder och vrider pâ det en attack av mammans livsverk.
Jag respekterar helt och hâllet Annas beslut att inte läsa Felicias bok. Det är trots allt en bok om rätten att inte försonas med sin mamma. Med det uttalade syftet med boken, vad skulle det dâ tjäna till att Anna ens läste?
Men det som stör mig mest med Felicias bok är förläggaren. Svante Weyler verkar ha hittat sin nisch, svaga människor med en intressant historia (http://www.expressen.se/kultur/hamnden/). Jag tycker att det är riktigt fult att medvetet gâ in och tjäna pengar pâ personer som dessa.
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
Men Gud i sin Heliga Himmel! #-o Att läsa det där kändes som att rispa gaffeln riktigt hårt i tallriken. Det gnisslar i hela huvudet.plutteli skrev: Läs boken, grunna på den, fundera över om det faktiskt kan vara så att Felicia har rätt på någon punkt. Det tycker jag du kan vara skyldig din dotter och vem vet, det kan få dig att växa som människa.
Mamma till:
B. f 01
E. f 07
S. f 09
Ärta i magen. BF 20170303
B. f 01
E. f 07
S. f 09
Ärta i magen. BF 20170303
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
Jag har ingen aning om vad som hände i det Wahlgrenska hemmet, jag var inte där och knappt född heller för den delen. Den vetskapen bidrar med litet ödmjukhet. I alla fall hos mig.
Jag är själv halvtaskigt vaggad. Jag skulle definitivt kunna skriva en lika snaskig självbiografi. Jag har skrivit många terapeutiska A4-sidor i mina dagar. Men jag kan inte riktigt känna igen mig i något behov av att inte förlåta. Jag tycker att det är ett narcissistiskt. Snudd på löjligt. Jag kan inte relatera till FF:s förhållningssätt alls.
Taskigt vaggad kan jag förstå, inte förlåta en ofullkomlig mor kan jag inte förstå.
Jag är själv halvtaskigt vaggad. Jag skulle definitivt kunna skriva en lika snaskig självbiografi. Jag har skrivit många terapeutiska A4-sidor i mina dagar. Men jag kan inte riktigt känna igen mig i något behov av att inte förlåta. Jag tycker att det är ett narcissistiskt. Snudd på löjligt. Jag kan inte relatera till FF:s förhållningssätt alls.
Taskigt vaggad kan jag förstå, inte förlåta en ofullkomlig mor kan jag inte förstå.
Mamma till:
B. f 01
E. f 07
S. f 09
Ärta i magen. BF 20170303
B. f 01
E. f 07
S. f 09
Ärta i magen. BF 20170303
-
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
Jag tror Åsa Moberg gärna hade sett lite kommentarer om sin kolumn, om något. I det här sammanhanget, i den här tråden, är signaturen pluttelis synpunkter på min person, tillika med hennes läsning av sanningshalten i min dotters hatbok, ovidkommande.
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
Åsa Moberg!
Det var min favorit när jag var tonåring. Oh, vad jag tyckte att hon var modig. Själv var jag en mesig familjeflicka som genom buttra minspel lyckades skrämma bort alla unga män som kunde tänkas närma sig mig.
Jag fullkomligt älskade tillexempel "Andra resan till Folkestone".
Hälsa henne gärna det.
Det är intressant det hon skriver i DN.
Nu kapar jag ändå tråden lite. Är det någon som känner till att Weyler även gett ut Bannerheds Fåglarna?
Är det någon här som känner till att han fått Augustpriset för samma roman?
Tomas Bannerhed måste vara den minst uppmärksammande Augustpristagaren genom tiderna.
Han har ägnat tio år åt sin roman för att få till den rätta språkkänslan. Han har i perioder levt på havregrynsgröt och på så vis verkligen offrat sig för konsten.
Förlåt men jag tycker att det skrivs oförtjänt lite om honom.
Det var min favorit när jag var tonåring. Oh, vad jag tyckte att hon var modig. Själv var jag en mesig familjeflicka som genom buttra minspel lyckades skrämma bort alla unga män som kunde tänkas närma sig mig.
Jag fullkomligt älskade tillexempel "Andra resan till Folkestone".
Hälsa henne gärna det.
Det är intressant det hon skriver i DN.
Nu kapar jag ändå tråden lite. Är det någon som känner till att Weyler även gett ut Bannerheds Fåglarna?
Är det någon här som känner till att han fått Augustpriset för samma roman?
Tomas Bannerhed måste vara den minst uppmärksammande Augustpristagaren genom tiderna.
Han har ägnat tio år åt sin roman för att få till den rätta språkkänslan. Han har i perioder levt på havregrynsgröt och på så vis verkligen offrat sig för konsten.
Förlåt men jag tycker att det skrivs oförtjänt lite om honom.
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
Det stör mig också. Ann Heberlein som skrev Jag vill inte dö, jag vill bara leva, har i en ny bok kritiserat nämnda förläggare för hur han utnyttjade hennes tillstånd.Sarisparis skrev:Men det som stör mig mest med Felicias bok är förläggaren. Svante Weyler verkar ha hittat sin nisch, svaga människor med en intressant historia (http://www.expressen.se/kultur/hamnden/). Jag tycker att det är riktigt fult att medvetet gâ in och tjäna pengar pâ personer som dessa.
Ann Heberlein är en etablerad skicklig författare som inte heller behöver skriva "självbiografiskt" eller "lämna ut sig" för att bli publicerad.
-
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
Det ska jag absolut hälsa!inger skrev:Åsa Moberg!
Det var min favorit när jag var tonåring. Oh, vad jag tyckte att hon var modig. Själv var jag en mesig familjeflicka som genom buttra minspel lyckades skrämma bort alla unga män som kunde tänkas närma sig mig.
Jag fullkomligt älskade till exempel "Andra resan till Folkestone".
Hälsa henne gärna det.
Den boken ska jag läsa pronto.inger skrev:Det är intressant det hon skriver i DN. Nu kapar jag ändå tråden lite. Är det någon som känner till att Weyler även gett ut Bannerheds Fåglarna? Är det någon här som känner till att han fått Augustpriset för samma roman? Tomas Bannerhed måste vara den minst uppmärksammande Augustpristagaren genom tiderna. Han har ägnat tio år åt sin roman för att få till den rätta språkkänslan. Han har i perioder levt på havregrynsgröt och på så vis verkligen offrat sig för konsten. Förlåt men jag tycker att det skrivs oförtjänt lite om honom.
Svante Weyler har, vet jag från säker källa, ambitionen att framstå som en seriös förläggare med höga ambitioner och förhoppningar att ge ut inte bara Augustpristagare utan också Nobelpristagare. God bless.
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
Då vore det bra om han också hade lika höga ambitioner när det gäller etiska överväganden, när det gäller vad han ger ut för övrigt.annawahlgren skrev: Svante Weyler har, vet jag från säker källa, ambitionen att vara en seriös förläggare med höga ambitioner och förhoppningar att ge ut inte bara Augustpristagare utan också Nobelpristagare.
Jag håller med Sarisparis i det hon skrivit ovan och den länk hon gett till Expressen där Ann Heberlein uttalar sig.
Tack för att du vill hälsa Åsa Moberg.
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
expressen.se/kultur/hamnden skrev: Men bokens huvudsakliga tema är Heberleins relation med Svante Weyler - som genomgående kallas "förläggaren" - och hur den påverkade utgivningen av hennes självbiografiska berättelse. Hon beskriver målande deras första möte i Stockholm en varm septemberdag 2008 då hon stod på en "hög dos Topimax och gick i ett ständigt bensorus för att inte dö av ångest" medan Weyler kindpussades, pratade ivrigt och drog fram ett kontrakt ur sin bruna portfölj som han haft fastklämd på cykelns pakethållare. "Jag skulle få 50 000 kronor i förskott och just då skulle jag ha gjort vad som helst för 50 000 kronor", skriver Heberlein.
Hon följer honom till Bokmässan - och skriver hur han ska ha lotsat henne genom mingel och middagar och hämtat och lämnat henne vid hotellrummet som om hon "var ett litet barn på dagis". Heberlein skildrar utvecklingen av deras relation som en delvis ömsesidig process där hon också ville behandlas som "en liten skör kvinna, gjord av glas och porslin". "Till slut var jag så liten och rädd och svag att jag var tvungen att ringa honom flera gånger om dagen för jag kunde inte längre bestämma något själv. Ska jag skriva den artikeln? Ska jag träffa den journalisten? Är det bra att vara med i det tv-programmet?"
Men då och då skruvas tonen åt och blir mer hatisk: "Det var ju svettigt ett tag för honom, de där dygnen när jag var borta. Det skulle inte ha sett snyggt ut för honom om jag skurit halsen av mig på ett hotellrum i Köpenhamn. Å andra sidan skulle det nog inte ha varit dåligt för försäljningssiffrorna. Tvärtom." Hon hävdar också att det var han som "rådde min man och mina föräldrar att släppa försvinnandet till pressen".
Om Bokmässan 2010 skriver Heberlein: "Några berättade om samtal de haft med förläggaren, samtal som chockat dem och som chockade mig. Samtal där det framkom att han tycktes vara fullt medveten om vad han gjorde - exploaterade en sjuk människa."
Svante Weyler berättar att han fått ta del av innehållet i Heberleins nya bok.
- Jag har bestämt mig för att inte kommentera den, utan låta andra ta ställning till boken och bilda sig en uppfattning, säger han.
Man kan ju ha det. "Sanningen" har många ansikten och är inte alltid så lätt att få grepp om. Möjligen leder detta till en viss insikt för "Förläggaren". Också. Kan man hoppas." - Men jag kan säga så här: Jag har en helt annan bild av de händelser och skeenden som hon beskriver. Jag har dels en annan upplevelse, dels en annan uppfattning."
Här kan jag bara hålla med Åsa Moberg. Hur kan en totalt frånvarande pappa plötsligt vara mer värd än en närvarande, i Felicias ögon, inte perfekt mamma? Vad är det för mekanismer i samhället och i vår bild av föräldrarollerna som låter detta faktum passera outforskat? DET tycker jag är det mest intressanta med hela den här historien.Åsa Moberg skrev:"Felicia är genomgående så glad att hon har återfunnit sin pappa, de har nu verkligen ett bra förhållande, sedan de hittade tillbaka till varandra för några år sedan.
Vem kunde den pappan vara? Att jag aldrig hörde talas om honom betyder ju inte att han inte fanns, men jag vet inte vem han är. Vad känner han nu? Varför ställer inte medierna en enda fråga om hans roll? Att barn ofta hatar sin närvarande mamma och idealiserar sin frånvarande pappa är ett välkänt faktum – men en bokförläggare? Och hela medievärlden? Anser alla att en pappa är ursäktad bara för att han inte var närvarande?"
Jannika
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
Hjälp oss stressade med en länk till Åsa Mobergs artikel! Jag kommenterar gärna. Ett av det bästa som skrivits om Felicias bok. TACK för refereatet här!
Hade själv ikväll träff med en ung klok mamma som jag lyssnar mycket på. Hon hade inte läst här eller FFs bok, men väl om boken.
Devisen att ha rätten att inte försonas var hon inte imponerad av. Den rätten har man, men hur värdefull är den att proklamera som en slags befrielse? Inte alls. Den är destruktiv.
Anna Wahlgren - du har så mycket stöd i som inte syns. Som inte hörs. Som inte handlar om att ta ställning mot din författande dotter, men som handlar att ta ställning till det DU gjort för föräldraskapet i det här landet.
Ge inte upp.
Hade själv ikväll träff med en ung klok mamma som jag lyssnar mycket på. Hon hade inte läst här eller FFs bok, men väl om boken.
Devisen att ha rätten att inte försonas var hon inte imponerad av. Den rätten har man, men hur värdefull är den att proklamera som en slags befrielse? Inte alls. Den är destruktiv.
Anna Wahlgren - du har så mycket stöd i som inte syns. Som inte hörs. Som inte handlar om att ta ställning mot din författande dotter, men som handlar att ta ställning till det DU gjort för föräldraskapet i det här landet.
Ge inte upp.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
Jag har alltid gillat Åsa Moberg. Nu har jag ännu en anledning
Jag tror att de här papporna också tids nog, när glorian har falnat och relationen hunnit med barndom och ungdom och "förälskelsefasen" är över, är precis som vanligt folk.
Inga hjältar, stackare eller gudar.
Utan vanligt folk med fel och brister. För det kan vara svårt, omjöligt!, att leva upp till den hjältebild övergivna barn gjort av en förälder som i princip kunnat varit död.
Såklart hjälper det att trycka ner/hata/förnedra någon annan (mamman...) för att höja någon annan (sig själv/pappan...). Och när det står klart för den som hatat och förnedrat då kan det vara för sent för försoning.
Sorgligt är det
Jo, man kan verkligen undraJannika skrev:Här kan jag bara hålla med Åsa Moberg. Hur kan en totalt frånvarande pappa plötsligt vara mer värd än en närvarande, i Felicias ögon, inte perfekt mamma? Vad är det för mekanismer i samhället och i vår bild av föräldrarollerna som låter detta faktum passera outforskat? DET tycker jag är det mest intressanta med hela den här historien.
Jag tror att de här papporna också tids nog, när glorian har falnat och relationen hunnit med barndom och ungdom och "förälskelsefasen" är över, är precis som vanligt folk.
Inga hjältar, stackare eller gudar.
Utan vanligt folk med fel och brister. För det kan vara svårt, omjöligt!, att leva upp till den hjältebild övergivna barn gjort av en förälder som i princip kunnat varit död.
Såklart hjälper det att trycka ner/hata/förnedra någon annan (mamman...) för att höja någon annan (sig själv/pappan...). Och när det står klart för den som hatat och förnedrat då kan det vara för sent för försoning.
Sorgligt är det
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)
-
- Rådgivare/advisor
- Inlägg: 2797
- Blev medlem: mån 10 maj 2010, 14:31
- Ort: Frankrike
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-ess ... nagonstansAlma skrev:Hjälp oss stressade med en länk till Åsa Mobergs artikel!
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
Den typen av glorifiering tror jag är oavhängig kön på föräldern faktiskt. Jag tror att barn ofta glorifierar en saknad förälder oavsett om det är en mamma eller pappa. Det kan vara en av anledningarna till att adopterade barn ibland söker sitt ursprung.miar70 skrev:Jag har alltid gillat Åsa Moberg. Nu har jag ännu en anledning
Jo, man kan verkligen undraJannika skrev:Här kan jag bara hålla med Åsa Moberg. Hur kan en totalt frånvarande pappa plötsligt vara mer värd än en närvarande, i Felicias ögon, inte perfekt mamma? Vad är det för mekanismer i samhället och i vår bild av föräldrarollerna som låter detta faktum passera outforskat? DET tycker jag är det mest intressanta med hela den här historien.
Jag tror att de här papporna också tids nog, när glorian har falnat och relationen hunnit med barndom och ungdom och "förälskelsefasen" är över, är precis som vanligt folk.
Inga hjältar, stackare eller gudar.
Utan vanligt folk med fel och brister. För det kan vara svårt, omjöligt!, att leva upp till den hjältebild övergivna barn gjort av en förälder som i princip kunnat varit död.
Såklart hjälper det att trycka ner/hata/förnedra någon annan (mamman...) för att höja någon annan (sig själv/pappan...). Och när det står klart för den som hatat och förnedrat då kan det vara för sent för försoning.
Sorgligt är det
Jag har sett skruvade varianter på det där på Oprah för några år sedan då biologiska barn till spermadonatorer sökte sitt ursprung.
Det är ett behov vi har, tror jag, att vilja veta och längta efter den del av vårt ursprung som inte finns med oss.
Men Felicia Feldts oförsoningsskriverier står för mig för någonting patologiskt. En älskande mor vänder man inte ryggen, en älskande mor dödförklarar man inte. Det visar på en stor portion omognad och narcissism.
Jag har nyligen läst en annan självbiografisk bok som bl.a. avhandlar litet av samma tema. Leif GW Perssons "Gustavs Grabb", han beskriver ett djupt förakt för sin mor som under hans uppväxtår led av en form av hypokondri. OK, förmodligen inte världens bästa mamma, men långt ifrån värd att hatas.
Även Leif GW Persson beskriver ett hårt liv med mycket festande och ett antal hustrur. Jag får en känsla av en vilja att skylla sina egna misslyckanden på någon annan. Närmast till hands ligger väl mamma?
En älskande mor vänder man inte ryggen.
Mamma till:
B. f 01
E. f 07
S. f 09
Ärta i magen. BF 20170303
B. f 01
E. f 07
S. f 09
Ärta i magen. BF 20170303
Re: Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok
Bland DN-kommentarerna finns följande citat ur tredje mommo-boken (s 321)"man kan vara mycket trasig personligen och ändå ge sina barn trygghet. Man kan utsätta dem för skilsmässor, uppbrott, flyttningar, avbrutna kamratkontakter, upprepade skolbyten utan att för den skull nödvändigtvis skada dem. ...Ens eget liv och beteende behöver inte präglas på barnen."
Frågan är om AW skulle beskriva sin omsorgsförmåga på samma naiva/okunniga sätt idag, nu då hon (antagligen) läst Felicias bok?
Frågan är om AW skulle beskriva sin omsorgsförmåga på samma naiva/okunniga sätt idag, nu då hon (antagligen) läst Felicias bok?
mamma, farmor, familjehemsmamma, familjhemsfarmor, familjehemsmormor, föräldrautbildare