Sexmånaders är ledsen vid läggning och krånglande dagslurar

[Minibustrollet]

Hej!
Kurade minidag sex månader gamla son för två månader sedan och fick då omedelbart 11-12-timmarsnätter ganska omgående, vilket vi i familjen är mycket glada för!

Kortfattat så har den här processen genom ett par rejäla snuvor med falsk krupp gjort att vi i två omgångar har varit tvugna att ta upp lilleman några nätter, samt bedömt det vara helt nödvändogt att hjälpa honom till sömns lite extra vid läggning, när han varit så slemmig att vi absolut inte velat att han ska skrika något för att förvärra det hela. Jag tor att detta är orsaken till de problem vi nu hart med hans läggning på kvällen och hans problem med att sova 1,5 timma i sträck på dagen. Jag känner att jag nu beöver hjälp för att få ordning på sonens sömn, för jag mår ganska dåligt av hans ledsenhet/skrik och VET att han skulle kunna somna/sova utan gråt vid det här laget.
Så till mina frågor; Hur får jag honom att lyssna på ramsan, han reagerar inte på den alls? Jag behövde inte använda den så mycket under kuren, han tog emot möjligheten att sova så bra, men NU behövs den både på dagen (för att somna om efter uppvak efter 30 min) och på kvällen vid läggning, då han ofta håller på 20-30 min och låter väldigt arg/ledsen. Det som hjälper då är att gå in och lägga till rätta, buffa i 1 min (absolut int så han sover, inte ens så han är lugn, han ålar och håller på hela tiden...) och säga ramsan på väg ut, men så ska vi ju inte hålla på längre, MEN det är så tråkigt att höra honom skrika så fast vi bestämt oss för att inte gå in, så gör vi det till slut ändå... det ligger två storasystrar i rummen brevid som får lyssna på hans ledsenhet, vilket bekymrar dem såklart.
Vad är det bästa antalet sovtimmar just nu? Har sökt efter schema för sexmånaders, men finner inget riktigt bra. Såhär ser vårt ut sedan två veckor, (då jag ändrade i tron om att han sov för mkt på dan, vilket bidrog till lite mindre uppvak under vargtimmarna):
07.30 Morgon, ammas och ersättning
10.00 Sova 1,5
12.00 Mat
14.00 Sova 45 min
15.00 Mat
16.15 Sova 20 min
17.45 Mat
19.15 Nattslurk
19.30 Sova natt
Det verkar som att han redan har lite svårare att somna på kvällen pga av de 20 min innan kvart i fem, men han är väl för liten för att sova bara två ggr än, eller vad säger ni experter?
Just nu är han frisk och jag skulle så gärna vilja få ordning på läggningarna (han kan protestera rejält även på dagen, både inne och ute i vagnen) så att han inte förknippar den underbara sömnen med gråt. På dagen har jag valt att ha det första långa passet inne, efter tips till en annan förälder här på forumet, som fick det rådet till kuren/sömnen satt sig ordentligt. Ute somnar han verkligen inte om själv, han skriker sig varm och blöt och är alldeles hysterisk om jag inte hjälper honom genom att vagna eller vid läggning gå ett par minuter. Han somnar då blixtfort, vilket får mig att konstatera att han KAN slappna av och somna bra... Numera är hans ideliga vändande till rygg ett bekymmer också, har svårt att somna om på rygg...
Mycket tacksam för lite objektiva ögonoch förslag på vår situation, man ser ju inte själv vad man gör för fel!

/Minibustrollet

[Manfred10]

Hej!
Och välkommen tillbaka kanske man ska säga då. Vet inte om du hade någon tråd när du kurade förut? Ta fram internationella SHN boken igen och läs och repetera!
sidorna 186-194 (här står ganska exakt beskrivet vad ni ska göra! ) samt kapitlet om Säkerheten, rekomenderas! Varför inte läsa hela en gång till!

Nedan ser du i alla fall exempel på schema för 6- månadersgodingar.

5-6 månader:
**********
(15 tim sömn / 9 tim vaken)
Nytt schema!
Schemat ska innehålla:
- 15 tim sömn totalt
- 3-4 st vakenpass
- SM punkt 1-5 inom 45 min (dvs äta inom 45 min.)
- 2/3 st sovpass på dagen (5 min, 20 min, 45 min, 1,5 tim, 2 tim, 3 tim eller 4 tim...)

Exempel på schema vid 5-6 mån: (sovtid, 14 tim 45 min)
07.00 Godmorgon
10.00 Sova 2 tim
12.00 Vaken
15.30 Sova 45 min lur
19.00 Sova natt 12 tim

Eller: (sovtid 15 tim 5 min)
07.00 Mat, umgänge, mat, passiv social delaktighet
08.45 Sova 45 min
09.30 Mat (kl 11), Social delaktighet, umgänge
11.30 Sova 2 tim
13.30 Mat, Social delaktighet, umgänge
15.30 Sova 20 min
15.50 Mat, umgänge (Nattslurk 18.30)
19.00 Godnatt!

Att han har svårt att sova det långa passet kan oxå bero på att det kommer så tidigt på dagen. Eftermiddagsluren är lite sen. Jag skulle i och med er lilla "omkurning" justera schemat till något i stil med ovan. När eftermiddagsluren och så småningom förmiddagsluren försvinner är det bra att ha ett långpass med sömn mitt över dagen för att liten ska orka vara vaken både för och eftermiddag.

Så till mina frågor; Hur får jag honom att lyssna på ramsan, han reagerar inte på den alls? Jag behövde inte använda den så mycket under kuren, han tog emot möjligheten att sova så bra,

Se ovanstående sidanvisningar! Ramsan ska vara er bästa vän därför är det viktigt att fortsätta ramsa även säkra sovare, ni kan inte sluta när kuren är avslutad.

Det som hjälper då är att gå in och lägga till rätta, buffa i 1 min (absolut int så han sover, inte ens så han är lugn, han ålar och håller på hela tiden...) och säga ramsan på väg ut, men så ska vi ju inte hålla på längre

Nej verkligen inte! [-X Bestäm er för en strategi tycker jag, ni förvirrar honom när ni buffar litegrann och sedan går ut igen. Tillrättaläggande och solfjäder tills han är lugn och ramsa ut, lyssna avvakta ta fram, Lathunden igen! Det kommer att ta några nätter att återerövra ramsan!

Läs på och kom gärna tillbaka med eventuella frågor!

Jenny

[Minibustrollet]

Tack för svar!

Tyvärr har jag inte internat BB, så jag får fråga om de angivna sidorna finns i den vanliga från 2004. (Har ett ex sign av Anna! )

Sonen har inga som helst problem att vara vaken utan långt pass mitt på dagen. Jag har lagt det längsta på 1.5 timma först för att han har haft lättast att sova länge och somna om på fm och så tänker jag att det långa sovpasset flyttas successivt fram och blir till slut det nda sovpasset. Har gjort så med tjejerna innan och det har fungerat bra.

Jag vill gärna ha ramsan som min sons bästa vän, vi ramsar ju fortfarande tjejerna när vi säger gonatt! Men han bara skriker och så länge, det är ju inte så en läggning ska gå till. Konkreta råd här tack, ska vi börja bekräftelseramsa när vi tror han somnar eller ...

Tacksam för svar på dessa funderingar!

[Manfred10]

Konkreta svar finns det gott om här på forumet!

Lathunden
http://annawahlgren.com/index.php/view/ ... ela-natten

Denna text tycker jag att ni läser igenom.

Kura om

Jag har en bekännelse att göra. Sakta men (väldigt) säkert har vi låtit Gabriels sömn gå åt skogen. Han är tio månader nu.

Du har säkert hört fenomenet förr – det börjar i ena änden med: ”Det var väl inte så farligt att han somnade vid flaskan ikväll, va?” och slutar, efter många månader av långsam Sova hela natten-avvänjning, med att man, som vi i natt, får gå upp och ”vagna” spjälsängen – vi har sådana där gungtassar på sängbenen - minst 15 gånger (ja, jag hatar mig själv), och ungen sover ändå inte! Och jag överdriver inte.

Naturligtvis har vi kommit till insikten att vi måste ta tag i detta nu en gång för alla, men jag behöver hjälp från dig. Dessutom är han ganska snorig, killen, är det verkligen en bra idé då? (Men vad är alternativet?)

Och eftersom han ”glömt” allt vad Sova hela natten betyder vid detta laget och kommer att bli rasande, så känner jag att jag måste veta vad man GÖR, helt allvarligt, om han kräks eller svimmar? Och eftersom vi absolut fastnat i något slags vagnande, så ska vi väl sluta med det, eller hur? Och enbart ramsa?

Det är verkligen inte första gången jag får en dylik bekännelse! Jag kan bli både förvånad, ledsen och sur när folk inte är rädda om den fina sömnen – men det gick kanske för lätt att införa den?!

Men visst förstår jag. Det är så mycket man ska fatta – som till exempel att små barn växer, att de inte är nyfödda i evighet (och inte heller kurbarn i evighet); att man med jämna mellanrum måste styra upp saker och ting, precis som man ju justerar schemat, matmenyn, garderoben och allt möjligt, allt eftersom tiden går. Man måste helt enkelt ligga ett steg före. Vart kan saker och ting komma att leda?

Den efterklokhet som drabbat dig nu kommer att lära dig att tänka efter före i fortsättningen, och det är det lille Gabriel som lär dig. Tacka för det! Den talangen får du användning för hela hans uppväxt igenom!

Försöker ni alltså vagna spjälsängen? Det är inte särskilt effektivt. Strunt samma; fastnat har ni uppenbarligen, så sluta med det. Börja med att tänka ut, inte in. Har ni inte börjat buffa honom?

Bestäm er för vad ni ska ta till! Jag skulle nog köra tillrättaläggandet, vänligt men bestämt, och sedan buffa, och gå till väga precis så som Sova hela natten-kuren är beskriven i Lathunden. Buffad kan han inte skrika upp sig till hysteri – det går liksom bara inte, om man har någorlunda effektiv teknik. Så kräkningar och svimningar stryker vi ur protokollet!

Det är också möjligt att jag skulle bedöma att han faktiskt vet vad som gäller och hålla mig till solfjädern efter tillrättaläggandet, uppifrån, statiskt, stadigt och länge nog, tills han blev sömntung i hela lilla kroppen. Och trycka till, avslutningsvis, och gå ut med ramsan. Jag skulle inte dra mig för att stå i tio minuter, om det behövdes, så här i början, så att han garanterat hann lugna ner sig, tystna och stillna. När jag så gick och började ramsa, skulle han kanske trots allt bli förbannad – och i så fall få lov att vara det. Ja, se Lathunden!

Om han sedan verkligen jobbade upp sig, så att jag tyckte det började verka otrevligt på allvar, skulle jag mycket bestämt storma in och göra om tillrättaläggandet och solfjädern, och inte särskilt gulligt utan mycket distinkt och mer bestämt än vänligt, fast inte argt eller ovänligt. Och inte några tio minuter utan kanske två. Och gå ut med ramsan och bort från dörren med bekräftelsen i sammandrag.

Skulle han sedan likaväl, efter mitt nogsamma avvaktande, börja låta ledsen och trött och inte tystna och stillna på påminnelseramsan utan verkligen envetet be om hjälp, skulle han få den – samma sak igen fast aningen mjukare, men fortfarande inte gulligt eller tröstande utan vänligt men bestämt betryggande.

Jag skulle räkna med två tuffa nätter med mycket – men allt kortvarigare – spring. Och arbeta upp ramsan så att den verkligen trängde fram till honom, utan frågetecken – och verkligt tjatigt bestämt, så att det hördes långa vägar att jag / ramsan / sovandet inte var förhandlingsbart. Jag skulle psykologiskt ställa in mig på att återföra både barnet och mig själv till ordningen.

Och eftersom ordningen faktiskt funnits, skulle jag räkna med att omkurningen skulle landa i den rätt snart, och Sova hela natten-kuren därför gå fortare.

Strunta i snuvan. Förkylningen blir inte bättre för att han inte får sova.

(Forts) När vi genomförde kuren för mer än fyra månader sedan (och som vi långsamt raserade mer och mer), så kändes allt jättebra efteråt. Men efter ett tag när man vant sig och bakslagen kom, kändes det enkelt att bara ”svara fel” på hans frågor – det räckte ju till en början då med lite skak på sängen för att han skulle somna om … Men vi BORDE ju ramsat och stått ut med en timmes (?) skrik i värsta fall. Fast just då kändes det som den svåraste vägen, kortsiktigt i alla fall.

Kortsiktiga lösningar fungerar en gång. Men inte nästa. Eller nästa igen. Barnen berättar det hur tydligt som helst: tar man bara upp lilla ungen en halvtimme för tidigt en morgon, vaknar barnet nästan på slaget en halvtimme tidigare ändå nästa morgon, och vips! är man tillbaka där man började. Det tar inte många nätter.

Ni kan så bra, så! Men utgångspunkten får inte vara att han ska skrika, utan att han ska få (obs!) sova.

(Forts) I kväll kör vi. Vi ska ladda upp med bullar och kaffe att ta till i mörkaste natten, när det känns som värst. Det ska bli riktigt mysigt, haha! För en sådan här dag som i dag vill jag inte uppleva fler gånger – hopplöshet, vanmakt och förtvivlan är bara förnamnen …

Vad kan man göra eller tänka för att ligga steget före? Är det att helt enkelt ställa in sig på att han faktiskt får skrika vid läggdags, till exempel? (Jo, så måste det nog vara, eller hur?) Att han är väldigt mammig och pappig just nu, och inte gärna vill vara ensam, spelar det någon roll just nu?

Nu måste jag nog ändå gräla lite. Du räknar med att han ska skrika. Varför gör du det? Din och er uppgift är att lugna honom – det är det verktygen i kuren är till för. Han ska inte skrika alls! Det gör han kanske ändå, men inte på det sättet du menar - inte så att det skulle vara synd om honom. Han ställer frågor! Respektive reagerar på svaren.

Att han inte är lika glad längre beror förstås både på det otrevliga vargasällskapet (er oro, er osäkerhet, era dubbla budskap) och på hans sömnbrist. Hans sömndeprivation är minst lika allvarlig som din och er. Men allt det där går förbi, när han blir trygg i sig själv och får/kan/vågar sova gott på nätterna. Så ni har gjort honom svåra björntjänster här … eller vargtjänster, får man säga. Ut med orosvargarna, först och främst!

(Forts) Som det ser ut så verkar det som att din teori om att han vet vad som gäller sedan innan är den rätta. Vi skrattade sista gången innan tillrättaläggandet 20.02; han frågade ihärdigt till 20.28 – men ramsan behövde bara sägas två gånger under den tiden, och det var mot slutet när jag skulle bekräfta. Klockan 20.29 tog han sista bekräftelsen med sig in i den sömn han fortfarande ägnar sig åt (21.04). Vid det här laget hade vi normalt sett stått och gungat sängen både två och tre gånger.

Bra, bra! Nu vill jag också höra att ni verkligen har klistrat på er ledarattityden av självklarhet, så att ni inte tror att lille Gabriel ska ta hand om kuren, sömnen, besluten, svaren, beskeden, nätterna, rutinerna, livet självt åt er, hmhm!

(Forts) Jag måste försvara mig litegrann! Jag har så väl förstått Sova hela natten-kuren egentligen. Det jag bara var mest rädd för, om man kan säga så, är ju det faktum att vi fastnat i allt förra gången. Var det inte vagning så var det buffning och sedan ramsning – men fastnade, det gjorde vi, hela tiden! Vad vi än försökte. Det är ju vetskapen om detta – att jag måste sluta abrupt med allt detta överdrivna användande av verktygen – som har skrämt mig. Jag har tänkt: ”Vad har jag då kvar?”

Men jag har insett att det jag har kvar är just Sova hela natten-kuren! Som den ska göras. Inga halvmesyrer eller kansken eller omifallatt … Utan bara Sova hela natten-kuren rakt igenom, så som du har beskrivit den! Jag skäms över att erkänna att vi faktiskt införde kuren förut utan skrattet-till-go’nattet, till exempel. Gud vet vad vi sysslade med …

Han svarade tydligen så lättat och fint förra gången, att ni inte behövde jobba särskilt hårt (eller alls, om man säger så). Kanske tog ramsan aldrig över som den skulle - så att den ensam räcker för att utlösa den betingade reflex, som får barnet att somna om eller åtminstone lägga sig ner så skönt. Sedan har ni börjat springa in och ut - vilket man ju bör göra först efteråt, när barnet har sovit i tio minuter, om man vill kolla läget. Med ert spring har ni stört, och snart har trafiken väckt oro. Då har ni släppt in vargen. Det är som den där vakten i fält – han måste spana utåt i fjärran, bortåt horisonten, för att upptäcka eventuell fara; han ska inte tassa omkring mitt bland dem som sover, eller försöker sova, och stirra oroligt på dem, de som skulle få sova lugnt just för att han höll vakten!

Om man inte förstår varför Sova hela natten-kuren fungerar, då blir man lätt ett rov för tvivel, när man ska försöka förstå – och omsätta i praktiken – hur den fungerar.

(Forts) Måste bara snabbt berätta att han nu – kvart i åtta på morgonen – fortfarande sover sött! Detta ska inte bli några problem, känner jag. Visst vaknade han och var vrålförbannad tio gånger innan midnatt, men sedan inte mer! Och den längsta omgången varade i 12 minuter. Vad är det, liksom? Och han ”krävde” faktiskt inte en enda ramsa efter det han somnat! Frågan är hur den ska kunna utlösa någon betingad reflex, om vi aldrig behöver använda den? Han fixar det ju själv till slut!

Ja, i dag är jag lycklig, lycklig, och det tror jag Gabriel också är, när han blir väckt av pappa klockan åtta!

Strålande jobbat! Och ingen vargtimme ens – då ”sitter” det hur fint som helst alldeles snart, när före-midnattstjafset börjar krympa undan, säkert redan i natt.

Försök ändå alltid låta ramsan få sista ordet som bekräftelse, så att han får med sig den i sömnen. (Det vill säga varje gång han vaknat och frågat i form av skrik - inte när han bara vaknat till och pratat och låtit lite, för att sedan somna om själv.)

(Forts) I natt gick det kanon! Han frågade i åtta minuter vid läggdags, sedan vaknade han till två gånger om vardera en minut efter en timme, och sedan sov han tills vi väckte honom!

Däremot: till första dagsluren skrek han i åtta minuter igen, sedan sov han i 35 minuter, och sedan fick vi både ramsa lite och lägga tillrätta en gång, för han var jättearg/ledsen, ända tills vi tog upp honom en marginalkvart innan han var klar. Han skulle sova i 1,5 timme. Alltså ”grät” han i 45 minuter … Och är just nu, en timme och en kvart senare, grundligt trött. Och så en ordentlig förkylning ovanpå alltihop. Du kan kanske tänka dig hans humör? Och han ska inte sova nästa gång förrän om tre timmar … Jag vet att vi förra gången också kunde ha svårt med dagslurarna, när han vaknade för tidigt. Han somnade aldrig om. Så vi införde att han fick byta 45-minutersluren mot 1,5-timmesluren de dagar det inträffade. Det gick jämnt upp på det viset. Men så är väl helt fel att göra?

Härligt! Vilken natt! Pris och beröm!

Men nu får ni kura efter konstens alla regler på dagarna också. Allt hänger samman. Det där kompensationstänkandet är förrädiskt. Det ser kanske lätt och bra ut för stunden, men det medför ofelbart förvirring. Så håll tiderna! Ha schemat klistrat på näsan, ge honom förutsättningarna och räkna med att han tar vara på dem (till slut)! Och kom ihåg att man alltid kan lägga in en liten lur på (exakt) fem minuter vid kris, på barnets initiativ, utan att det rubbar schemat.

(Forts) Det hela går bra överlag. Vid läggningen frågar han i runt åtta minuter. Värre är det på dagarna. Det kan ta upp till 20 minuter innan han sover. Men han somnar åtminstone själv! Det är jag glad för. Och ramsa behöver vi knappt göra – han är mest förbannad, aldrig ledsen.

Däremot har jag väldigt svårt att få den humorfria ligisten att skratta. Han är ju inte kittlig! Han börjar gråta ilsket så fort vi kommer in i rummet och han fattar att det är läggdags. Så förstår jag att det inte ska vara. Vad tror du?

Bra att han är förbannad. Det får man vara. Odla ramsan bara, det besvär jag dig! Ramsan blir din viktigaste vardagsvän, en kompanjon att behålla. Gör dig inte av med den! Skicka med honom en bekräftelse, hur sur han än blir! Det går förbi.

Trist typ som inte låter sig kittlas! Men humor måste han ha, det har alla barn. Pröva med att spela pajas, själva! Tittut, ”ramla”, snubbla, kittla den ömme fadern ... (Det känner du väl för? Trött, vadå?!) Vänd honom – barnet alltså! – uppochner och låt honom titta i spegeln, busa och vrålskratta själva … Fantasi, du vet! Ilskna gråten ”hör” ni bara inte. Var upptagna med varandra och lägg honom liksom i förbigående och fortsätt tramsa och skoja inbördes, utan att ägna honom någon större uppmärksamhet eller uppmärksamhet alls, förrän han vill skratta med (det kommer). Han får så gärna tro att ni inte är kloka, bara han tröttnar på att vara ilsken/sur, och det gör han till slut!

(Forts och slut) Nu, när det snart har gått två veckor sedan jag skrev till dig, sover Gabriel precis som han ska, mellan 20.00 – 8.00. Igår kväll tog det tre (!!!) minuter innan han fick en bekräftelse, och den tog han utan snack!

På dagarna tar han fyra-fem minuter på sig att somna, men sedan sover han tills han vaknar exakt på klockslaget. Och han är glad och pigg på dagarna – och en riktig tuffing, som tog sina första steg för en vecka sedan!

Nu sover vi så gott allihop. Jag hade glömt hur skönt det var …

Lycka till! Jenny

[TorsMamma]

Hej, Du har fått ett strålande svar ovan. Och utskrift från boken. =D> :thumbsup:

Bättre än boken kan tyvärr inte jag heller svara, den är strålande fint skriven.

Så se nu till att jobba ända in i mål tills ni når njutningen.