Inlärd hjälplöshet och andra orosvargsfrågor...

[TorsMamma]

Japp, innan alla lurar och innan natten. Skratta i minst 10 min bör man. Sen flyga flygplan glatt in i sovrummet som redan är mörklagt och klart att stoppas i säng på.

Ju längre och långdragna läggningar man har desto ledsnare brukar de bli. Så massa skratt och fort i säng. POFF. läggningen bör ta mindre än 2 min. Men insomningen och lugningen kan ta längre.

[Luvisen]

Yes! Skratt är GULD!

[helj0001]

Det har gått MYCKET bättre. Liten lades med några arga protester men inte lika ledsamt och sov från 19.40- 06.00. Somnade om på ett par ramsor och sov sedan till vi väckte henne kl.07.00. Trött var hon då

Nu har jag nyss lagt henne igen. Upprörda gap och inte lika mycket ledsamhet som igår. Nu känns det som hon lyssnar lite mer till ramsningen också. Nu verkar det ha tystnat därinne. Tog ca 17 min.

Vi känner oss något bättre idag och är glada över att hon fått sova så gott inatt. Utan att ha en madrass som tyngs ner av våra kroppar och störas av alla våra sovljud.

Kan liten sova på mage i vagn när man går ut och går, känns som det kan bli väldigt skumpigt för lilla ansiktet? Vi har ju mest grusvägar och stigar häromkring så det kan skumpa en hel del.

[helj0001]

Nu känns det inte lika bra längre... Sovluren vid 16.00 tog 25 minuter innan insomnande och det kändes inte som att det var pågrund av att jag kunde lugna henne som hon tillslut somnade utan pga. utmattning. Hon var både arg och ledsen och snyftade när hon väl hade somnat. Jag gick in och buffade 2 gånger. Vid buffningen kan hon lugna sig men blir ledsen när jag går igen.

Nu är det nattning (som pappa tar hand om). Hon började skrika så fort ramsandet började och vi lämnade rummet. Nu gråter hon och låter ledsen. Vi försöker verkligen minimera buffandet men det känns som att hon får somna av utmattning varje gång vilket får oss att känna oss som bovar. Vi går runt med dåligt samvete hela tiden för att vi inte kan få henne lugn.

Ska vi buffa tills hon nästan sover?

Hur länge kan man räkna med att det är vanligt med långa insomningar?

[Anna09]

Hej!

Bra svar från Torsmamma, det gäller att sätta tryggheten direkt, så hennes råd om att buffa lite extra, gärna tills hon nästan sover är inte dumt, det kan ni kosta på er och bjuda på för henne en eller ett par kvällar nu - sedan backar ni och buffar endast till lugn, kort och sedan jobbar med ramsan.

Du tänker helt rätt, man skrattar MASSOR till varje gång man lägger sig, det skall vara trevligt att lägga sig, vakna och att tillbringa vakentid tillsammans.

Odla nu lugnet och sätt tryggheten på en gång - var lite mer generös med buff och solfjäder nu ett par kvällar och se till att hon tar emot dem, ge er inte, stå och buffa tills hon blir lugn, andas lugnt och ramsa INTE i rummet utan endast på väg ut. Tänk yoga och LUGN.

Öva ramsan utom hörhåll, tonfall och volymer, ändra betoningar mellan verserna, sjung den och prata den - allt för att få till en kommunikation med ramsan när ni backar för att jobba mer med den. Och NÄR ni gör detta, så bestämmer ni läggning för kväll då ramsan skall ta över. Vid den läggningen ger ni henne en härlig läggning, kort solfjäder och sedan ramsa ut - sedan ramsar ni, vers efter vers tills hon lugnar sig. Frågar hon 100 ggr svarar ni 101 gånger med ramsan - variera tonfall och volym och sättet ni säger verserna, som ni övat. För ett samtal med ramsan - öva före så skall ni se skillnad!

[Anna09]

Nu svarade vi samtidigt nästan... hihi. Skall läsa ditt senaste, läs mitt så kanske det ger svar på dina frågor automatiskt.

[helj0001]

Nätterna har gått ganska bra det sista och liten har somnat hyfsat fort. Men dagslurarna fungerar nästan inte alls, inte två av dem i alla fall. Den första kl.09 går ofta ganska bra men den kl 12-14 är svår. Hon vaknar ofta efter 25-35 minuter och är arg och ledsen om vartannat och somnar tillslut om efter kanske ca 20-30 min. Vaknar ofta 10-15 minuter för tidigt också så det blir inte särskilt mycket sömn sammanlagt. Det är svårt att höra henne vara så ledsen. Luren vid 16-16.45 har gått uselt. svårt att somna, tagit lång tid och idag somnade hon inte alls. Igår sov hon 10 min efter 45 min ledset och argt gap.

Hur ska vi göra nu när hon inte har sovit sin sista lur alls? Ska vi försöka hålla henne vaken till läggdags? Lägga henne tidigare? Försöka få in 5min lur? Hur gör vi i så fall? Hon somnar inte bara av sig själv, buffningen kan ta lång tid och vart ska vi buffa i sådana fall?

Tack!

[annawahlgren]

--- dagslurarna fungerar nästan inte alls, inte två av dem i alla fall. Den första kl.09 går ofta ganska bra men den kl 12-14 är svår. Hon vaknar ofta efter 25-35 minuter och är arg och ledsen om vartannat och somnar tillslut om efter kanske ca 20-30 min. Vaknar ofta 10-15 minuter för tidigt också så det blir inte särskilt mycket sömn sammanlagt. Det är svårt att höra henne vara så ledsen. Luren vid 16-16.45 har gått uselt. svårt att somna, tagit lång tid och idag somnade hon inte alls. Igår sov hon 10 min efter 45 min ledset och argt gap.

Hon, hon, hon Men du, då

Skriv och berätta vad DU gör. Eller ni

Ni som har ledningen, kunskapen och ansvaret, du vet.


O:)

[helj0001]

Ja du, vad gör vi egentligen? Bra fråga. Säger väl en hel del om vår säkerhet och ledning...

Vi fick tipset om att buffa tills hon nästan sover tills den dag då vi var redo för att låta ramsan ta över. Den dagen har inte kommit ännu. Ingen av oss klarar av att höra henne ledsen.
Så vid läggningarna gör vi så (buffar tills nästan sover) och vid uppvaken försöker vi endast att ramsa men ibland fungerar inte det så då är buffar vi. Så det är väl vårt springande in och ut som har förstört det. Men vi orkar inte, ingen av oss är tillräckligt starka. Vi försöker tänka att det är för henne skull men när hon gråter och tillslut somnar av utmattning för att vi inte har lyckats lugna henne då är det svårt....Det enda vi har är att vi har varit relativt envetna. Vi har inte tagit upp henne i alla fall. Men misslyckats har vi uppenbarligen gjort. Kanske för att vi ifrågasätter vargentänket...Iaf när man står där och det inte känns som att skriken är frågor. Jag vill inte ge upp heller för hon behöver verkligen sova mer och vi kan inte bära henne till sömns längre även om insomningarna var lugna då. Jag vet att det är vi som är orsaken till att hon inte är van att somna i egen säng men det var det enda som stod överallt (där jag läste vill säga); samsovning är bra, närhet är guld och att somna till tutten är ingen fara!

[annawahlgren]

Vi försöker tänka att det är för hennes skull men när hon gråter och tillslut somnar av utmattning för att vi inte har lyckats lugna henne då är det svårt...--- Kanske för att vi ifrågasätter vargentänket... --- det var det enda som stod överallt (där jag läste vill säga); samsovning är bra, närhet är guld och att somna till tutten är ingen fara!

Men kära nån, kära du - hur i fridens dar kom det sig att ni alls fick för er att kura Du noterar att hon sover för lite - var det därför Men om du nu lyssnar till det som "stod överallt" - om samsovningen som är bra, närheten som är guld och att det inte alls är fel att somna vid tutten - varför lyssnar du då inte också till resten, som kommer med samma paket Att "barn själva tar sig den sömn de behöver", att "en del barn är helt enkelt väldigt sociala", att "en del barn behöver inte sova så mycket", att "en del barn praktiskt taget inte behöver sova alls"... etc etc

Jag vill avråda er från att fortsätta (försöka) kura. Jag vill inte se MITT lilla barn - Sova hela natten-kuren - misstrott och misshandlat. Det är aldrig bra för någon människa att gå emot sin egen inre övertygelses röst. Så gör inte det, utan bryt

Ta er en funderare framöver, kanske, men framhärda inte nu med något ni inte tror på. Det är definitivt inte bra för lilla barnet (heller).

* * * * *

Några rader ur Barnaboken:

*Sammanhängande nattsömn är inte huvudsakligen en fråga om föräldrarnas ro. Sammanhängande nattsömn är huvudsakligen en fråga om barnets ro.

Föräldrar tillråds att bära, trösta, ge trygghet, ge närhet. Och de bär och tröstar, nätterna igenom; men tydligen ger de inte trygghet, tydligen räcker inte närheten – barnet blir ju inte tryggt nog att sova ändå.

Det har förvånat mig att barnets ständigt upprepade fråga inte föranleder ett annat svar än det uppenbart felaktiga. Om bärandet och tröstandet verkligen vore betryggande, skulle ju barnet också somna och sova lugnt.

Varför känner sig barnet inte tryggt?

Därför att handlingen motsäger avsikten.

Handlingen säger: ”Fara hotar. Du är inte trygg. Kanske kommer du inte att överleva. Men jag beskyddar dig, jag tar dig till mig och skyddar dig med min kropp. Utan det skyddet är du hjälplös.”*

* * * * *


O:)

[helj0001]

Hej igen.

Det är svårt att förklara helt tydligt när man skriver och speciellt när man mår sådär. (Jag ska försöka att inte beskylla på depressionen som fortfarande finns men den är en orsak till att jag upplever det så jobbigt). Både jag och min man läste boken och då kände vi båda att det var rätt, vad jag menade i mitt tidigare inlägg var att det var första gången jag läste något liknande. Allt jag läst hade förespråkat närhet och samsovning och det funkade inte för allas vår nattsömn. Så helt plötsligt så skulle navelsträngen klippas och det blev abrupt för oss alla tre. Vi var vana vid lugna insomningar och lugna uppvak men för många sådana. Vi orkade inte längre gå och bära (stor flicka) och vi insåg att det inte var hållbart. Det var min psykolog som tipsade om dig och henne hade jag stort förtroende för. Så därför bestämde vi oss för att köra.

Det fungerar bättre men jag har svårt att se det (eftersom jag är som jag är). Liten sover nästan hela natten (1-2 uppvak där hon oftast somnar om på ramsning) och det gör det värt att fortsätta. Det är sömnen på dagen och läggningarna som vi inte lyckas med. Vi vet inte hur vi ska komma ifrån buffningen vid läggningen eftersom vi har så svårt att höra henne skrika. Det är vid de tillfällena som jag inte känner mig övertygad. Men jag grubblar också över precis allting. Så jag vill inte misshandla ditt barn och inte mitt heller men vi misslyckas med lugnandet på bästa sätt. Hon är inte lika ledsen (ibland dock) utan mest arg eller tycker synd om sig själv vid läggningarna men vi upplever inte att hon lyssnar till ramsningen då. Inte på buffningen så bra heller. Bara ibland. Och jo, jag vet- detta beror på oss. Inte på henne. Inget läggs på henne. Hon vill sova. Och sova gott.

Jag önskar verkligen att jag hade större övertygelse, säkerhet, lugn men hur ska jag skapa det? Emellan läggningarna så känns det ofta bra. Vi skapar rutiner, vi lär henne sova i sin egen säng. Inget dåligt alls egentligen. Men så fort en ledsen ton hörs så knäcks jag. Kanske ska vi lägga ner? Kanske tills jag mår bra (om det någonsin inträffar)?

Tack för att du svarar förresten.

[annawahlgren]

Tack för ditt vackra svar Jag ska sansa mig, jag också

Det löjliga (nåja, så lagom löjligá ) är ju att ni är så nära att lyckas ge er lilla flicka det hon så innerligt väl behöver. Den goda sömnen går hand i hand med glädjen i, och över, livet - för livet :-({|=

Och det var ju GLAD du ville hon skulle vara. Inte ledsen.

Jag säger det inte för att utöva påtryckningar, ge dig dåligt samvete eller lägga över dig något otrevligt alls. MEN - kan tanken slå dig att din förmodan att hon är LEDSEN och i behov av TRÖST när hon ska sova kanske rentav är det som gör henne ledsen? Att det vidmakthåller hennes oro för livhanken? Förutom att din negativa attityd, ditt tvivel på din förmåga (eller beredskap) att se till HENNES intressen såväl för dagen som på sikt, ju innebär ett inte särskilt glädjebemängt misstroendevotum, alltså en hela tiden bekräftad brist på förtroende för henne och HENNES diverse förmågor här i världen? Som visserligen är rätt få än så länge, men sova och äta kan hon Med liiite praktisk hjälp, bara. Lite möjiggörande omständigheter. Hon behöver matas. Hon behöver ges bröstet. Äta kan du inte göra åt henne, men du kan ge henne förutsättningarna att tillgodogöra sig föda. Sova åt henne kan du inte heller göra, men du kan ge henne förutsättningarna att tillgodogöra sig sömn. Ska det verkligen vara så svårt att se lika sakligt på icke-problemet sömn som på icke-problemet mat Tänk om du hade nalkats barnets måltider med samma vånda och samma svåra ifrågasättanden som du nu utsätter henne för vid sovtiderna - hade du då fått matproblem tror du eller hade du fått matproblem

Jag ska inte härja med dig mer. Jag respekterar helt och fullt de val du gör och inte gör. Tre citat föll mig i tanken när jag läste ditt svar. De kommer här. Gör med dem vad du vill (eller inte vill). Jag tänker på dig och ditt lilla barn O:)

* * * * *

(Ur Internationella Sova hela natten. "Frågor och svar":)

*Kvällsgråt

Vår dotter, som är fyra månader, hinner inte bli nedlagd i vagnen för natten förrän hon börjar gråta. Detta har pågått sedan första dagen av kuren, och hon är jätteledsen. Jag vagnar direkt, eftersom hon snabbt ”varvar upp”. Vad gör jag för fel, varför skriker hon? Hon gör det sällan under dagens sovpass. Då lägger jag henne vaken, och hon bökar runt lite för att sedan somna.

Felet du gör heter negativa förväntningar! På kvällen vagnar du direkt, skriver du, därför att du vet att hon ”snabbt varvar upp”. Hur vet du det? Jag skulle tro att det är dina negativa förväntningar hon värjer sig emot – hon blir helt enkelt ledsen för att du gör läggningen på kvällen svår för henne i stället för enkel och självklar som på dagarna. Negativa förväntningar är lika självuppfyllande som positiva!

Så sluta vagna. Lägg tillrätta, ge några skak i barnvagnshandtaget, och GÅ DÄRIFRÅN, med ramsan x 4 allt längre bort. --- *

* * *

(Ur Internationella Sova hela natten, "Säkerheten. Konsten att misslyckas 3":)

*Kanske har du dessutom låtit dig förledas att tro att barnets allmänmänskliga behov av emotionell närhet skulle tillfredsställas av fysisk närhet om nätterna.

Fysisk närhet, tycker du, borde väl förmedla allt utom FARA?

Men för det första - fysisk närhet är inte detsamma som emotionell närhet. Det vet alla som ägnat sig åt kroppsliga aktiviteter tillsammans med någon utan att känna kärlek. Den emotionella närhet vi alla är livsberoende av är VAKEN. Den är ömsesidig, klarögd och varm; den är aktiv.

För det andra: din fysiska närvaro om natten borgar inte för barnets säkerhet. Det gjorde inte vakten på safarin heller, när han ställde ifrån sig geväret och kom nära dig och skulle ligga hos dig och klappa på dig och trösta dig och tycka synd om dig. Du körde ut honom. Du tyckte uppbragt att han skulle sköta sitt jobb. Hans uppgift var att borga för din nattliga SÄKERHET.

På natten agerar du fysiskt skyddsrum, om och när du sover med barnet hos dig, nära dig, i din säng. Att du med din fysiska närvaro agerar skyddsrum, som i krig, förmedlar ingen säkerhet till barnet. Det förmedlar KRISLÄGE.

Och det är därför små barn, som läggs att sova i föräldrasängen, förväntar sig att föräldrarna ska ligga där också. Hela tiden. De får inte smita därifrån. De ska vara och förbli levande sköldar mot vargen.

Barnets behov av fysisk och emotionell närhet ska tillfredställas på dagen! På natten är det barnets lika livsnödvändiga som allmänmänskliga behov av lugn och skön, ostörd, fredad och säker sömn, som ska tillfredsställas.

Barnets sömn är barnets egen. Den är helig, och den ska högeligen respekteras!

I missriktad välvilja, när du velat förmedla lugn och trygghet till ditt barn om nätterna, har du alltså i stället upprätthållit konstant krisläge. ”Vargen kommer! Vargen kommer!” har du både ropat och bekräftat, så fort barnet i ställt sin tärande fråga: Kommer vargen och tar mig nu? Med din oro och din felsökningsbenägenhet, ivrigt understödd av omgivningen, har du till och med inviterat vargen: Vargen kommer! NOG.

Det tillstånd du själv befinner dig i nu, när du desperat söker en lösning på det sömnproblem som blivit dig övermäktigt, kan kallas just krisläge. Hur länge till står du ut? Inte länge, skulle jag tro. Krukan går med vatten tills den brister.

Små barn står inte ut så väldigt länge de heller.

INGEN MÄNNISKA ORKAR BEFINNA SIG I KONSTANT KRISLÄGE.*

* * *

(Ur Barnaboken, "Det psykiska välbefinnandet":)

*Föreställ dig att du hamnade i en okänd värld. I ett beduinläger, kanske? Du skulle leva där. Du hade aldrig sett ett beduinläger förr. Du visste ingenting om livet man levde där. Det enda du visste var att du skulle leva där. Du hade inget val. Det var bestämt så. Ditt gamla liv fick du lämna, för alltid.

Du våndades naturligtvis, men du var också nyfiken. Och eftersom du inte hade något val, var det ju lika bra att göra det bästa av saken. Du ville leva. Detta var enda sättet. Alltså gällde det för dig att så bra som möjligt lära dig leva på beduiners vis.

Vem skulle ta emot dig när du kom till lägret? Någon. Låt oss kalla honom – vi säger han för enkelhetens skull – din kontaktman. Utan honom skulle du stå dig slätt. Någon måste ta sig an dig. Någon måste visa dig, leda dig och hjälpa dig. Hur skulle du annars klara dig? Skulle du över huvud taget bli insläppt i lägret utan honom?

Någon måste finnas att fråga. Av någon måste du få förklaringar till det ena och det andra. Du vet ju ingenting: du ser bara en massa underliga människor i underliga kläder, du kan inte deras språk, du känner inte deras seder; livet där, i tältet, förstår du dig inte på och du begriper inte hur man kan överleva i öknen överhuvudtaget. Det enda du vet är att detta liv ska bli ditt. Något annat ges inte. ---

Det finns forskare som är övertygade om att depressioner överlag har sina rötter i spädbarnsdepressioner. Alla har vi varit hjälplösa. Alla har vi ridits av överlevnadsångest. Alla har vi stått i ett maktlöst beroende av en vuxen och en ”flock”, som skulle ge oss vårt liv: bokstavligen, ända från fosterlivet och fram till den tid då vi själva skulle vara i stånd att sörja för vår överlevnad. ---

Låt oss återgå till beduinlägret. Vi säger att kontaktmannen verkligen finns på plats.

Han tar emot dig. Han välkomnar dig. Han visar dig tältet. Han introducerar alla medlemmarna av lägret. Han för dig runt och du hälsar. Han förevisar sängplatserna, matlagningsattiraljerna, förvaringsutrymmena och vad som finns där. Han visar vad du kan ta på dig när du fryser om natten och han visar var du kan sova.
Utanför tältet får du se kamelerna, vad de äter, var de har sin plats. En får du rida på. Han hjälper dig upp och håller i dig och i kamelen, och ni skrattar.

Det blir kväll och du får vara med om vad som händer då. Kvinnorna lagar kläden och täcken du inte vet vad de ska användas till; man visar dig. Du lämnar kontaktmannen och tar plats bland kvinnorna. Du ser på när de arbetar. De visar. De ler.

Hela tiden finns kontaktmannen tillgänglig. Han är den ende som förstår något litet av ditt språk. För honom kan du något så när förklara vad du menar. Framför allt är han alltid mycket angelägen om att förstå dig och hjälpa dig till rätta. Det är han som har tagit dit dig. Det är hans uppgift i första hand att se till både att du lär dig leva som de andra i lägret och att du trivs, att du är glad, att du har det bra.

Och han är stolt över det han har att visa. Han tycker det är ett bra liv, det han lever. Visst är det mycket som brister, men det belastar han dig inte med nu. Först vill han göra dig förtrogen med allt det som är bra. Det blir lättare för dig då att trivas. Svårigheterna får du väl ta tids nog, menar han, när du nämligen är mogen att ta dem och har tillräcklig erfarenhet att ta dem, och kanske till och med själv kan göra något åt dem.

Man bemödar sig på alla sätt om att göra din första tid i lägret trivsam och festlig. Och bakom det står kontaktmannen.

Detta är positiv anknytning.

Negativ anknytning skulle då kunna se ut så här:

Du har en kontaktman. Men han är inte särskilt intresserad. OK, det är han som har tagit dit dig, men han står inte riktigt för det. Han tycker mer eller mindre han blev tvungen. Du prackades på honom. Det var hans tur nu att ta hand om någon utombys. Han ser det faktiskt mest som en börda. Han kunde ha annat att göra.

Men när det nu är som det är, så är det. Han gör ju vad han ska. Han visar dig, och han tar dig runt, och han hjälper dig tillrätta. Men han är inte särskilt entusiastisk. När du söker honom i något ärende för att få något förklarat eller fråga något, har han inte alltid tid med dig. Och framför allt har han ingen lust med dig. Du stör. Du är i vägen. Du irriterar. Du är en börda.

Och du känner det. Han döljer det inte heller, han suckar och stönar, och till slut drar du dig för att fråga honom om något alls. Och det går lång tid innan du lär dig trivas i lägret. Om du någonsin lyckas med det. Du är ledsen ofta och känner dig ensam, avvisad, överflödig och i vägen. Till sist försöker du göra så lite väsen av dig som möjligt. Du önskar du kunde försvinna helt och hållet. Det vore väl bäst för alla.

Din överlevnad är inte i fara, inte den fysiska, faktiska. Det finns mat, och visst får du äta som de andra. Men din livslust och livskraft är i fara.

Dina depressioner blir allt djupare och allt oftare förekommande. Till sist blir de kanske konstanta. Du kan inte längre arbeta dig upp ur dem. Ingen ler mot dig, ingen tar dig till sig. Du får vara med, men du är ändå utanför. Du är inte bokstavligen ensam, men du är så ensam en människa kan bli.
Ditt liv är meningslöst. Du har ingenting i lägret att göra. Du hör inte dit.

Och det kan hända att du slutligen går därifrån, ut i öknen, bort från alltihop, in i det mörker där du ändå är, men nu för att dö.

Ett spädbarn som får en negativ anknytning av det här slaget sluter sig till sist inom sig självt och försjunker i depression. Hur perfekt barnet än vårdas fysiskt, förlorar det till sist livslusten, och livslusten är livskraften.
Spädbarn kan begå självmord. Förlorar de livslusten, slutar de äta. De äter kanske, men behåller inte maten eller tillgodogör sig den inte. De tynar bort, och till sist dör de.

Spädbarnsdepressioner med dödlig utgång var en inte någon ovanlig företeelse på barnhemmen runt om i Europa för inte så länge sedan. Och det är att märka att spädbarnsdepressioner kan släcka liv även om de yttre omständigheterna är i allo tillfredsställande med hög materiell och hygienisk standard och med läkarexpertis att tillgå.

Det är ju likadant med oss vuxna: om jag är intill döden trött och har förlorat mitt livsmod, hjälper mig inte all världens komfort och läkarvård. ---
Om man ser till depressioner hos vuxna – hos sig själv, till exempel – är den röda tråden, den gemensamma nämnaren, ensamhet. Även om ensamheten inte är bokstavlig, är den förkrossande reell för en olycklig människa. Omgivningens välmenta råd ekar tomma i det ångestfyllda rum av ensamhet där man befinner sig.

Det är svårt att nå en människa i djup depression. På samma sätt har den som är djupt deprimerad svårt att nå andra.

Det är troligt att spädbarnsdepressionerna, liksom de vuxnas, härstammar ur en känsla av ensamhet som är ett hot mot överlevnaden. Spädbarnet kan ju rent faktiskt inte vara ensamt – det klarar sig inte ensamt. Det överlever inte ensamt, lika lite som du kan överleva ensam i öknen i vårt tankeexperiment ovan.

Spädbarnet vet, liksom du skulle veta, att möjligheten till liv på egen hand är obefintlig.

Spädbarnet söker från första stund – så fort den akuta födelsechocken lagt sig - den anknytning, som ska borga för dess överlevnad. Och människan fortsätter livet ut att söka tillhörighet: att höra någonstans till, att bli en av dem - en av oss.

Och liksom du skulle anlända till beduinlägret positivt förvissad om att kontaktmannen verkligen skulle ta hand om dig, han som tagit dit dig - föds barnet med ett urförtroende. Barnet räknar med att ”flocken” dit det fötts ska ta emot det. Barnet är positivt förvissat. Barnet vill leva och är berett att sätta igång, i nyfikenhet och lust.

Hos oss vuxna väcks samma urförtroende till liv när vi förälskar oss och gör oss redo att dela livet med den älskade. Vi sätter oss inte ner och begär löften och listor. Vi tror att den älskade vill oss väl. Vi litar på honom/henne. Vi överlämnar oss i full tillit.

Kärleken gör oss likaledes beredda att ge full tillit och all förståelse. Det ska mycket till, innan det förtroendet rubbas. Vi är beredda mycket långt att förstå och att älska, att förlåta och börja om.

Det är barnet också.

Urförtroendet tål hårda smällar, innan det förverkas. Det förlåter, det förstår. ---

Urförtroendet finns medfött hos spädbarnet.

En normal ”övergivenhet” – att mamma eller pappa försvinner för att sedan komma tillbaka – stör inte urförtroendet det minsta. Din kontaktman i lägret kan ju vara borta dagar i sträck; du mister inte tilliten för honom ändå. Du saknar honom, men du klarar dig. Du vet att han kommer tillbaka. Du vet att han finns. Det ska betydligt starkare ammunition till för att störa urförtroendet.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förutsäga vad som kan komma att skada ett barn. Däremot kan man kanske i efterhand söka förklaringar till varför det blev som det blev. Men också de förklaringarna kan vara otillräckliga eller felaktiga. Man kan aldrig riktigt få veta, eftersom man aldrig kan jämföra ett barn, som till exempel förlorade sin mor, med samma barn, som inte förlorade sin mor. Vad som emellertid tycks vara uppenbart är att det är nödvändigt för varje nyfött spädbarn att omedelbart få en anknytning när det beträder den här egendomliga och okända världen för att leva här. Den anknytningen bör naturligtvis vara positiv.

Utan anknytning överlever inte barnet.

I en negativ anknytning far barnet illa.

Och detta går att förutsäga.*

* * * * *


O:)

[Anna09]

Hej!

Först vill jag ge en STOOOOr =D> =D> =D> till Anna som svarat
dig/er så härligt och innerligt!

Sen vill jag rätta dig, eller i alla fall rätt till något du missförstått:

Vi fick tipset om att buffa tills hon nästan sover tills den dag då vi var redo för att låta ramsan ta över. Den dagen har inte kommit ännu. Ingen av oss klarar av att höra henne ledsen.
Så vid läggningarna gör vi så (buffar tills nästan sover) och vid uppvaken försöker vi endast att ramsa men ibland fungerar inte det så då är buffar vi.

Jag tror att det är mitt råd du hänvisar till. Och då vill jag klippa in det igen för att du skall se att jag inte alls rått er till att buffa tills den dag ni känner er redo att låta ramsan ta över. Här kommer mitt råd igen!

Bra svar från Torsmamma, det gäller att sätta tryggheten direkt, så hennes råd om att buffa lite extra, gärna tills hon nästan sover är inte dumt, det kan ni kosta på er och bjuda på för henne en eller ett par kvällar nu - sedan backar ni och buffar endast till lugn, kort och sedan jobbar med ramsan.

Ville bara rätta till detta, jag har inte rått er att hamna i det buffningsträsk ni sitter i.

Oavsett vad ni bestämmer er för önskar jag er lycka till!

[helj0001]

Hej igen.
Det har varit mörkt ett tag så jag har inte orkat svara.

(Vet inte hur man gör citat)
"Jag säger det inte för att utöva påtryckningar, ge dig dåligt samvete eller lägga över dig något otrevligt alls. MEN - kan tanken slå dig att din förmodan att hon är LEDSEN och i behov av TRÖST när hon ska sova kanske rentav är det som gör henne ledsen? Att det vidmakthåller hennes oro för livhanken? Förutom att din negativa attityd, ditt tvivel på din förmåga (eller beredskap) att se till HENNES intressen såväl för dagen som på sikt, ju innebär ett inte särskilt glädjebemängt misstroendevotum, alltså en hela tiden bekräftad brist på förtroende för henne och HENNES diverse förmågor här i världen? Som visserligen är rätt få än så länge, men sova och äta kan hon"

Jo, Anna W. Jag tror ju att det är så. Det är min attityd, min osäkerhet, min ledsenhet (vår kanske jag ska skriva för pappan är blödig han med) som skapar problemen. Jag vet inte hur jag ska komma ur det bara. Det är en ond cirkel. Jag förstår dina ord och försöker verkligen ta dem till mig men jag skulle nog behöva dig här live för att verkligen förstå.
Men vi kämpar vidare. Läser på forumet för att inandas andras säkerhet.

Anna09: Såg i efterhand att jag missförstått när jag läste om ditt inlägg. Ursäkta för missciteringen.

[helamig]

Hej Helj0001

Har inte läst hela tråden så jag ber om ursäkt om det blir fel men jag vill mest peppa dig

Det är inte roligt när ens barn är ledset och det känns som om det är man själv som orsakat det. Men det är ingen fara om barnet är argt/protesterar en liten stund vid läggning. Kan du inte försöka se det hela i ett längre perspektiv. Bättre att hon är arg tre dagar än 300. Hela grejen med att ha ett barn som inte sover är ju absolut inte kul i längden. Du kan ge henne god sömn som hon har nytta av hela livet.

Har hon eget rum? Mörkt? Vagn,spjälsäng? Ibland är det lättare med spjälsäng, man behöver inte vara rädd att hon ska ramla ut. Lägg henne i sängen, lägg tillrätta, solfjäder, ramsa ut. Var inte där och stör, sätt på musik, slamra i köket. Du behöver inte lyssna av hela tiden. Du har ju fullt upp med 18 kor mm Hon kan och vill och ni kan..

KRAM