Tjoho!
Här kommer äntligen lite nyheter.

Vi fick en flicka den 8 februari! Hon heter Hanna, och är nog världens gulligaste unge.

Äter som en häst (åtminstone första portionen, sen är hon inte lika intresserad..), sover som en gris, och tittar med stora ögon på världen och storasyster de korta stunder hon är vaken utan att vara upptagen av maten. Tyvärr tycker hon att natten ligger mellan 22-10, och är jättepigg lagom när syrran gått och lagt sig.. Men ojojoj, vilken skillnad mot första barnet när vi vaggade och bar och höll på...
Förlossningen då. Ja, en vecka tidigare, hos barnmorskan, hade jag fått veta att det var på gång vilken dag som helst, så vi var ju inte lite otåliga. Jag gick med värkar hela måndagen. Dock hade jag haft värkar till och från under ett par veckor, så jag vågade inte riktigt lita på mig själv om att det var dags. Men när pappan i huset åkte till jobbet på eftermiddagen så ringde jag mormor och morfar och talade om att det fanns en liten risk att det blev till natten, så om de hellre ville kunde Sofie sova hos dem, för att slippa bli väckta mitt i natten. Det tyckte de var en bra idé, och jag tyckte det med, för då slapp jag fixa middag mellan värkarna. 8)
Med pappan väl hemma igen försökte vi oss på att sova lite, men det gick inget vidare.. Framåt 3-tiden på natten blev värkarna lite tätare, så vi for in till förlossningen. Vid 4 får jag veta att jag är öppen knappt 4cm, så de tycker vi ska försöka sova en stund och ger mig några värktabletter. Här tappar jag modet fullständigt, och ser många timmar med värkar framför mig. Dessutom började de bli bra mycket kraftigare så fort barnmorskan gått utanför dörren, så nått sova blir det inte. Vid 5.15 är jag öppen 5 cm, och ser fortfarande många timmar framför mig. Efter en stund blir det väldig fart på personalen, och jag fattar inte riktigt varför, men vid 6 får jag krystkänsla och nu visar det sig att jag plötsligt är öppen 9cm, och bara nån minut senare är jag helt öppen. De bräcker hinnblåsan, och jag ber att få komma upp på knä (hamnade i sängen när de skulle känna..), men det gick tydligen inte för sig. Kanske var det inte läge att vrida för mycket på bäckenet..? Ja, jag hade nog ändå inte hunnit vända mig, för 6.12 var flickan ute. Ja, det gick fort där på slutet!
Sen följer en underlig dag på förlossningen, men den historien kommer senare för nu måste jag få i ordning alla och fara på läkarbesök.
Tjo!