Hej forumvänner!
Nu har jag några funderingar och känner att jag måste få konsultera er igen. En kort resumé så ni inte behöver läsa igenom hela tråden kommer först.
Lillebror är snart 6 månader, stor (väger nu över 10 kg) och nyfiken. Allt nytt är roligt. All ny mat är spännande. Det han redan kan är tråååååååååkigt. Drygt 3 månader gammal började han krångla rejält vid matning (ersättning) så på ganska kort tid införde vi mat, mat och mera mat. Mycket populärt. Efter några veckor började han ta välling och nu dricker han bra också ur pipmugg (en lång period drack han knappt något alls).
Han har alltid varit en tröttis och vid 3 månader orkade han bara dryga 7 timmar vaken. Vid drygt 4 månader tog vi bort nappen och slutade buffa (var i ett grymt buffningsträsk) och den lugna sömnen infann sig till slut. Även om han fortfarande ofta vaknade till på morgnarna så somnade han nästan alltid om själv, eller möjligtvis med en ramsa, och vi fick väcka så vi flyttade ihop honom med storebror. Det tog någon vecka innan båda vande sig, men nu fungerar det bra.
Vid fem månader, kring jul, blev han tydligt piggare och började vakna och ligga vaken längre på morgnarna. Vi ökade vakentiden till 7h45min (12+1,5+2+45) och nätterna blev lite bättre, han vaknade fortfarande men somnade om fortare. Generellt har vi fått väcka de flesta morgnar. Efter en vecka, när han fortsatte vakna och var fortsatt pigg, så ökade vi vakentiden till 8h30min med schemat 12+45+2+45, något som i praktiken alltid landade på att ett av 45minuterspassen, om inte båda, blev 30 minuter. Totalt sett vakentid blev då 8h45-9h, dvs han är "ikapp" sin egen ålder. Nätterna blev ytterligare lite bättre men inte helt bra. Från och med idag kör vi 12+30+2+30 = 15 = vaken 9h. Imorse vaknade han 6.20 och somnade inte om, men klarade galant att vara pigg och (normalt) glad fram till vanlig sovtid. Så han är definitivt piggare. Gud vad svårt det är att hänga med i svängarna när det ändras så här fort. Nästan 2h mer vakentid per dygn på 1,5 månad. Puh!
Så till frågorna:
De senaste 3-4 nätterna har han lillen vaknat fler gånger, ofta vid 2 och 4 men ibland även vid 12. Vi gör nästan aldrig något åt det, han somnar om själv 9 gånger av 10. Någon gång har vi smugit in (utan att ha ramsat först) och vänt till mage och någon gång har vi smugit in för att upptäcka att han verkar nästan prata i sömnen och att han ligger fint på mage. Och smugit ut.
Sen den 12 december har vi inte solfjädrat förutom vid kris och inte buffat förutom vid KRIS. Mindre än 10 gånger tillrättaläggande+ kort solfjäder totalt på en månad, buff kanske 3-4 gånger (och då bara några få tag), så jag upplever det inte som om vi har verktygat för mycket. Det enda i den vägen jag kan tänka mig är att våra insmygningar när han har vänt sig är populära och han börjar tro att vi behövs. Men å andra sidan så är det så sällan så det känns inte så troligt. Insomningarna har fungerat jättebra senaste två veckorna förutom de senaste dagarna. Förra veckan vaccinerades han och var extra trött ett par dagar. Det ledde till övertrötthet och lite sämre insomningar (men inte särskilt katastrofala och inget som leder till att vi går in eller ramsar, eller, ja kanske en gång).
Så vad sjutton är det som händer? Jag fattar inte varför han vaknar. Vid 6 är det kanske att han är för utsövd, men varför vakna och snacka/bubbla/hmm:a/gråta vid 2 och/eller 4?
Maten har alltid varit lite rörigt med liten. Han har alltid ätit långsamt och har fått längre måltider än vad AW rekommenderar. Det är som om hans överlevnadsångest var så totalt stillad redan vid 3 månader att han inte riktigt tror att han behöver äta...
För någon månad sen behövdes det MINST 3h45m mellan målen för att han skulle äta. Men nu kraschar han fullständigt om det är mer än 3h15m. Det är som om han blir så hungrig att han inte orkar äta vilket leder till gråt och ännu mindre ätande. Några gånger har vi gett en skvätt välling först för att sen kunna ge mat i lugn och ro. Hans "tidsfönster" för mat, dvs där han är hungrig nog men inte FÖR hungrig, verkar bestå av bara några få minuter. Totalt sett tycker jag att han äter lite dåligt och jag kan ju inte låta bli att undra om han vaknar på morgonen för att han är hungrig. Å andra sidan jämför jag med storebror som hade en grym överlevnadsångest (pga pylorusstenos vid en månad då han höll på att stryka med, åtminstone trodde han det) och som därför åt som en häst. En stoooooor häst.
Tips? Kanske försöka muta med skorpa eller annat för att kunna dra ut på tiden mellan målen? Vi har börjat med plockmat också, det gillar han (det är ju nytt...). Hur ska man tänka i övrigt?
Schemat i nuläget:
7 Välling, ca 250 ml, strax efteråt frukt och/eller lite gröt, det går inte ner mycket
sova 9-9.30 (30 min)
10.15 (om han klarar sig så länge...) Lunch, ca 3/4 stor burk plus frukt plus välling (idag gick det ner 120 ml)
sova 11.45-13.45 (2h)
14 gröt på 3/4 dl mixade havregryn, halv banan, smör och grädde + välling (ca 50ml)
sova 16-16.30
17.15 Middag, samma som lunchen fast ingen vällingtopping
18.30 Välling, äter ofta bara lite, ca 50-100 ml
19 sova
Det är middagen som är svårast. Ger man mat kl 17 så småäter han bara och matningen tar oändligt lång tid. Vid halv sex dööööör han av hunger och/eller trötthet. Kvart över fem kan funka. I bästa fall. Dvs 3h15m från grötmellis som är ett stort och stadigt mål. Jag blir inte klok på den här krabaten!!!
Reflektioner?
Kram
PS. Jag får alltid känslan av att han inte har någon LUST att äta, han har inte tid, han har viktigare saker för sig... DS.
Mamma till en pojke född 8 januari 2007 (kurad vid 6 månader) och en stor liten knodd född 24 juli 2010 (en vecka efter beräknat, 4,5 kg tung) som standardmodellas.
Jag insåg att min attityd är jättebra just nu och då gäller det att rida på den... 
). Just att vara tyst eller bete sig på olika sätt för lillebrors skull är något vi brukar undvika. Vi föredrar "om du vill skrika får du göra det på ditt rum" istället för "akta lillebrors öron" för att inte alliera oss så mycket med lillen och stöta bort storebror, det har fungerat kanonbra och det finns i princip ingen svartsjuka dem emellan. Så det blev ett ganska stort ansvar att ta hänsyn till lillebror, och pappan kände att han hamnade i "ssshhhh, vi måste vara tysta för lillebrors skull" och det brukar vi som sagt försöka undvika. Så vi filar på lite olika lösningar och tar gärna emot tankar kring detta.