Vår son 2,5år har kommit in i värsta trotsen!

[acf907]

Hej,

Nu har jag fått näst intill panik och vet inte hur vi skall komma vidare. Snälla snälla hjälp. Alla svar står säkert i barnaboken som jag läst otaliga gånger för den är så suverän, men just nu hittar jag inga svar och det känns som jag fumlar i mörker...

Från att ha varit världens gullegris, försiktig, omtänksam så rasade tillvaron samman för vår lilla gosse för drygt två-tre veckor sen. Först trodde jag att han höll på att bli sjuk för då kan han bli ite lättretlig, men nu har det bara fortsatt.

Här är några exempel:

1. Han slår våra sänglampor av glas mot betongväggen...skulle lätt kunna gå sönder. Jag säger åt honom att man inte kan göra så och ibland tar jg bara bort honom därifrån och för honom till hans rum. Ibland blir jag bara jättearg. Ingenting hjälper, han bara flinar och tar inte till sig något.

2. Efter att han och jag tillsammans plockat ihop i hans rum innan han ska lägga sig så kan han plötsligt slita ut alla böcker ur hyllan. Jag tor honom under armen och sa att så kan man inte göra och gick till köket för att börja med kvällsmaten. Här har jag absolut ingen aning vad jag borde ha gjort.

3. Han kör runt med en liten moped inne och ibalnd kör han med flit på sin 1-åriga lillasyster. Jag blir rasande och tvingar honom att be om förlåtelse och ge henne en kram.

4. Han gör allt för att provocera oss. Tömmer tvättkorgen upp och ner, trycker ut tandkräm på tvättfatet, etc. Han vet exakt vad han ska göra för att reta gallfeber på oss...

Jag vet att jag har läst att man inte ska använda ordet NEJ, men vad tusan ska man göra Jag kan väl inte låtsas som ingenting då han med flit tömmer mjölk på bordet, etc. Han får sällan raseriutbrott, men nån gång om han fått det så för jag honom till sängen som det står i Barnaboken och då tystnar han redan på väg dit och tycker det är helt kul att hamna där...han älskar sin säng.

Suck, vi har en sjuk dotter på 1 år som behöver 24h/dygn bevakning så krafterna tryter och jag bara känner att vi gnäller på honom hela tiden och inte når något konstruktivt.

Snälla hjälp.

Kram
Micaela

[Jiz]

Hej!
Det låter som om ni har det riktigt kämpigt just nu. Er son har kommit på att det finns flera viljor än hans och han börjar förstå att en del saker är ok och andra inte. Men det är ju inte så lätt att veta VAD som är ok och vad som INTE är det. Det är det han vill veta.
Självklart känns det som om han vänder uppochner på tvättkorgen och häller ut mjölk BARA för att provocera och göra er arga. Men riktigt så behöver det inte vara. Han vill ju bara veta vad som händer när han gör så! Får han ett bra svar på den frågan så kan han gå vidare. Får han inget svar eller olika svar varje gång blir han förvirrad och fortsätter att undra vad som egentligen händer när han gör si eller så.

Vad gäller exemplet med sänglampor skulle du kanske kunna ta hans hand i din och försiktigt känna på/klappa lamporna och samtidigt säga att de här lamporna klappar vi snällt på. Du får säkert visa många gånger. Fungerar det inte kanske ni får gå därifrån helt enkelt. Så småningom sitter det nog.

Vad gäller andra exemplet tror jag det är viktigt att inte bli arg. Han gör det ju inte för att reta dig, utan för att det verkade roligt eller för att han vill veta vad som händer. "Ojdå, vad tokigt det blev nu då" kan du säga och ta hans hand och hjälpa honom att sätta tillbaka dem.

Ja, det var lite tankar bara. Själv kämpar jag just nu MASSVIS med mina små yrväder. Det var helt klart lättare att ge tips till någon annan

[Ewa]

Hej och välkommen

Det tar en liten stund även för den mest förberedda förälder att anpassa sig till förändringar i samvaron och tillvaron och precis som du själv skriver skulle jag säga att du hittar de flesta svaren i Barnabokens Fostransdel och i kapitlet "Jag vill, jag vill inte", när sonen nu funderar över hur saker och ting hänger ihop och om så måste vara - så läs just de kapitlen specifikt. Sedan tror jag du är hjälpt av att läsa under Favoriter här inne under Barnafostran, särskilt trådarna om Förhållningssättet och om trotsen.

[acf907]

Hej igen,

Jag beklagar avbrottet i kommunikationen.

Jag läste och begrundade kapitlen i barnaboken igen och fick enorm inspiration! Tack

Och det intressanta var att det verkligen fungerade.

MEN, nu några månader senare har jag ett nytt dilemma som dessa tips tyvärr inte biter på. Han har börjat vara direkt elak mot sin nu 1,3mån lillasyster.

Möter han henne i rummet så puffar han direkt omkull henne. Om hon sitter och leker med något går han fram och slår henne. Etc, etc.

Jag vet inte vad jag ska göra! Jag testade länge att ta hans hand. Smeka lillasyster på huvudet och visa hur man ska sköta om sin syster. Det fungerade ett par gånger, men sen urartade det igen och nu bara flinar han om jag försöker visa hur han ska göra.
Det verkar dock vara en tydlig reaktion mot mig eftersom jag har testat att inte låtses se vad han gör, men då kommer han fram och berättar att han varit dum med henne så att jag ska veta det...

Jag har också frågar varför han slår och gör så och då svarar han "för att jag inte tycker om henne...".

Vad ska jag göra??

Kram

[Ewa]

Det verkar dock vara en tydlig reaktion mot mig eftersom jag har testat att inte låtses se vad han gör, men då kommer han fram och berättar att han varit dum med henne så att jag ska veta det...

Ja, det skulle jag också gissa på. Att inte låtsas se när någon bär sig rent illa åt, vilket våld - oavsett rang - ju onekligen är, är inte någon så fruktbar väg. Precis som Jiz svarade tidigare, så frågar han på tills han fått ett, för honom, begripligt och konsekvent svar. Slåss GÖR man bara inte. HUR gör man. Jo, man tar hand om varandra. Och har någon gjort sig illa får den förstås duttas med och plåstras om. Ibland kan man absolut behöva boxas en smula. Och det är helt ok. Däremot får man ALDRIG gör illa vare sig folk eller fä. Så då gör man klokt i att visa VAR det får ske (kudde, soffa, boll...). Allt enligt filosofin att man som vuxen VISAR, LEDER, LÄR och HJÄLPER så att de får koll på hur man hanterar sig själv och omgivningen för att alla ska må bra.

Rycker saker från varandra gör man inte heller. Man föreslår BYTE (och en 2,5-åring kan gott behöva en smula paktande och gemensamt funderande för att komma på vad lillasyster kan tänkas vilja byta med). Det leder inte sällan till att 2,5-åringen hittar en sådan bra pryl att han släpper alla tankar på vad han nu ville byta till sig. Alternativt så byts det. Skulle, mot förmodan, inget av ovanstående ske så blir man av med prylen. Båda barnen. Det kan du läsa om i BB. Heller att barnen blir arga på föräldern än på varandra, alltså.

[acf907]

Hej,

Tack tack igen för klokt svar

Det är så skönt att få det bekräftat ävenom man ju vet att det ska hanteras just som du skriver.

Och det bästa av allt, det har blivit betydligt bättre.

Det som jag ännu lite funderar på är att be om förlåt. Hittills har jag krävt att han varje gång ska be lillasyster om förlåt och gärna ge en kram. Om han inte går självmant så har jag lyft fram honom till henne och instruerat hur man gör och det har oftast lett till att han bett om förlåt. Men i vissa fall då han helt protesterar så kan det ibland kännas som att detta blir en större grej än själva händelsen. Hur mycket ska man stå på sig här och verkligen se till att förlåt kommer.

Iblan tycker jag nästan att han utyttjar det genom att först göra något mot lillasyster och sedan genast be om förlåt och då liksom "gjorde det inget att han puffade...för han bad ju om förlåt".

Micaela