Prins Charlies har fyllt 15 månader och livet leker. Han sover som en stock, äter som en häst och är en ren fröjd att ha i närheten för det allra mesta.
Det som är mindre trevligt är gnällandet när vi är hemma, både för oss ömma föräldrar, men säkerligen framför allt för den unge herren.
Här är ett bra exempel från igår:Vi ska storstäda och laga mat. Först får C i uppgift att tömma tidningskorgen, vilket han gör med glädje. Sen följer han med mig för att återvinna och får slänga i alla glas och plastburkar i rätt behållare. Mycket trevligt. När vi kommer hem "diskar" han i diskhon i en bra stund medan jag lagar mat. Det är liv och rörelse i hemmet, även fadern städar. När C diskat klart tycker jag att det vore rimligt att kunna begära att han pysslar på egen hand ett tag. Det gör han också. Det finns så mycket att göra i en lägenhet när man är ett år. Man kan titta på gräsklippare i en tidning, man kan köra gåvagnen, man kan dra omkring på pappas gamla gympasko, och så vidare. Men efter inte så lång tid är detta inte kul längre och det är då gnällandet sätter in.
Det är gnäll som sedan eskalerar till tycka synd om sig själv-gråt. Han har tråkigt, han är inte olycklig. Detta gnäll inträffar ENDAST när vi är hemma, för överallt annars är det aldrig tråkigt. Det inträffar också för det mesta när vi är "upptagna".
Nu vill jag ha mycket konkreta tips på hur jag ska agera när han gnäller. Jag vacklar något enormt i min tro här. Antingen betyder gnällandet att han behöver något och då är det min uppgift att se till att han får förutsättningar att inte gnälla, så att säga. Eller så är det ett kommunikationssätt som inte borde uppmuntras. Eller både och, kanske. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra.
Det brukar gå till så att jag inte "hör" gnället, ser lugn men kolossalt upptagen ut och fortsätter att pyssla med mitt, men att jag efter en stund får avbryta det jag pysslar med (man kan inte ALLTID ha med en ettåring vid matlagningen) för att bryta gnället. Då får jag försöka hitta på något nytt som han kan ägna sig åt. Och jag förstår att det är så man får göra, och jag gör det så gärna, men här känns det liksom som att han gnäller sig till mig, och det känns inge bra.
Vad kan man begära av en ettåring? Vad kan man begära av en förälder? Jag försöker verkligen ta med honom på allt som jag gör där han kan få någon uppgift, men ibland räcker det inte med att jag flyttar ner arbetet till golvet, till exempel.
Det är inte så mycket att han vill ha MIG och min uppmärksamhet. Han kan tycka att det är kul att leka med mig när jag sätter mig på golvet, men är vi utomhus eller var som helst som inte är hemma så är han stennöjd hela tiden helt för sig själv. Då finns det ju en massa nya spännande saker att pyssla med.
Ensamlek, tänker ni! Men jag tror inte på det. Han sitter inte gärna still i mer än någon minut. Är inte intresserad av att sitta och pyssla eller bygga med klossar eller liknande. Han vill springa runt, den härlige lille pojken. Förutom när han sitter i vasken och diskar, förstås.
Ja, jag vill alltså ha konkreta tips på hur jag kan bemöta gnället och veta vad man kan kräva av föräldrarna. Nu kan det tyvärr ofta kännas lätt stressigt när vi är hemma, som att allt går ut på att C ska vara nöjd UTAN att det verkar som att vi gör allt för att C ska vara nöjd, ungefär. Jag tycker faktiskt att vi gör allt vi kan. Kan det bara vara så att man får acceptera gnället? Eller får man acceptera att man måste "sysselsätta" älsklingen hela tiden?
Eller kanske så här: jag begär inte att jag ska få vara ifred hela tiden, men jag vill slippa en missnöjd Charlie. Lite mer: "mamma, nu har jag tröttnat på att bära omkring på en sko. Har du kanske någon annan trevlig uppgift som jag kan ägna mig åt en stund?"
Fadern är hemma med C på dagarna och tycker förstås också att det är lite jobbigt att känna att det blir gnälligt hemma och att man måste bege sig hemifrån så fort som möjligt.
Vi är ute både på för- och eftermiddagen och låter Charlie gå loss i stadens alla parker. Han gnäller som sagt endast när vi är hemma, speciellt när vi försöker göra något på egen hand. Han kan förstås springa omkring och ha kul, speciellt efter middagen, men som jag skrev känns det hela tiden som att han närsomhelst kan vända och bli olycklig.
Charlie är alltså världens bästa unge, han sprudlar av livslust och lär sig nya ord varje dag. Jag vill bara veta hur jag ska agera när det gnälls!
Oj, det här blev långt. Härligt. Nu får ni komma med tips!
Tack!
Jag har bara accepterat, han inte tycker inte att de är skoj såvida inte man tar undan dem helt 1-2 v i sträck. DÅ kan han rota bland dem ungefär 20-30 min själv men sen är han klar för den gg. 
Funkar ju en stund som du märkt men inte värst länge.
Tacka ALLTID; precis som du redan gör!