Hej Luvisen!
Jag skriver i egenskap av samma-förtrots-sitts som du.
Helt klart är det separation som är Smulans issue, Klimp hade klockrent "Nej nej nej" för sig.
Smulan har haft några hjärtskärande uppvak under ett par veckor, jag kontrade första gången genom att gå in. Kanske var det over kill men jag blev så tagen. Till saken var den att ca 1 timme innan läggdags så skrämdes hon rejält då klädtorkarställningen, som stod tom lutad mot en vägg, ramlade över henne. Jag har aldrig sett henne så rädd som då. Det i kombo med att vi hade misskött hennes ena lur på dagen gav en övertrött tjej till läggningen.
Nåja, 1 timme efter insomnande vaknar hon med ett skri och jag rusar in. Det bara inte går att lugna henne vare sig i säng eller sovrum, hon pekar (frågar) dessutom även efter sin pappa. Så ut med henne i vardagsrummet, lugnade, gullade, pussade, skrattade upp och sen läggning igen med en lång solfjäder. Hon blev naturligvis asarg när jag gick ut men somnade om gott sen.
Igår vaknade hon med ett skri igen och ropade "Maaaaamma", min reflex var att gå in men stoppade mig själv och ramsade högt och tryggt varpå hon somnade om (tystnade iaf) någon sekund efter sista ramsraden.
På dagen håller vi, som du vet, allt på klockan, precission is da thing för henne. Och så övertydlighet och inget inget inget slarv med lurarna. Nu när maken är hemma är det dessutom lättare att få till mer skratt (där faller det för er kanske iom. saboterande partnern).
Jag tänker; finns det någon annan i din omgivning som kan avlasta/dela dagarna med dig så att det blir lite gladare där hemma, alltså lite mer skratt? Jag vet att du är fenomenal på att tillgodose Bebis' intressen men jag vet med mig att själv har jag en benägenhet att falla mellan varven.
Vad vill jag ha sagt med allt detta?

Att du kan detta

Att ni kommer att komma ut på andra sidan

Det svajar för Bebis nu men Bebis är inte den enda det svajar för, det svajar här hemma så ni är inte ensama. Mao. släng offerkoftan, den blir ingen av er gladare av

Att du får ge din saboterande partner en spark i häcken, välriktad från mig!
Sen vill jag inte på något vis underminera oron när du beskriver om rivmärken på ryggen av någon/något. Jag hade dött men det är jag det. Jag vet att Blivandemamma har en tråd inne på kackel om sin mamma som kan guida; kanske värt ett samtal dit för att få lite mer klarhet i vad som händer hemma hos er?
Kram!!
