En kort sammanfattning behövs dock...
Smulan är en dam av sin klass, en otrolig viljestark liten 16-månaders tjej som gör sig hörd. Ni som har följt mig har kanske greppat att det har varit mycket skrik, frågor osv osv. Det har varit en tuff period som nu, känner jag, börjar nå sin kulmen då mina känslor av otillräcklighet gör sig kända och jag kan tycka att Klimp inte får den uppmärksamheten _jag_ vill kunna ge.
Hur som, jag slog slag i saken och kopplade in BVC, för att få fler inputs om hur jag kan handskas med situationen av "fortfarande (mycket) skrik hemma" från Smulans del. Jag har under hela hennes liv läst på, haft taktiker, följt Lillbruden - det mesta man kan göra. Jag är HELT med på noterna att det är sån hon är, det är hennes grej, hon KOMMER att växa ifrån det osv osv.
Skriken, ljudet dock, börjar ta ut sin rätt på mig, jag känner mig ganska nere och är väldigt känslig för höga skrik, höga plötsliga ljud och allt det. Det är ändå 16 månader av det ljudet
Till saken då; jag har alltså ventilerat detta med 2 vänner, med BVC-psykologen (som ringde upp igår) och med svärmor. Och vet ni vad deras lösning är?
-Jo, sätt barnen på dagis!
Jag blir så ledsen, jag blir arg och upprörd
VARFÖR och VAD skulle bli bättre av att jag satte barnen på dagis? Vem där skulle orka/hinna bemöta Smulan och alla hennes frågor så som barngrupperna ser ut idag? VAD skulle bli bättre hemma av att jag satte Klimp på dagis?
Jag fattar inte. Är jag helt blind?
Jag börjar nu erfara ett större och större tryck från dem omkring mig och stundtals känner jag bara att jag inte pallar höra på tjatet, jag orkar inte försvara mitt val, jag orkar inte bemöta folks "Huh, vaddå, ska du vara hemma för alltid? Har du inget jobb? Men näääär ska barnen få träffa andra barn? De ÄR ju hemma ALLDELES för mycket med dig. Men är ni BARA hemma?"
Förstår ni?
Så, jag vräker mig ur allt här och ja, jag efterlyser ett par klappar på axeln som säger "Du Kalas, lyssna inte på dem, du gör rätt. Kämpa på, ha dina barn hemma och skit i vad etablissemanget säger", eftersom ingen - förutom maken - tycks stödja mig i vårt val.
Kära vänner, jag är så trött och så ledsen!
Hur gör ni andra, hur orkar ni stå pall för trycket?
Tack och kram!