Jag har en storasyster som är några år äldre än mig. Vi lever väldigt olika liv. Vi har ganska sporadisk kontakt nu för tiden och har väl så varit under många år egentligen. Den kontakt vi haft har oftast handlat om barnvakt från min eller från hennes sida. De gånger vi ses är vid födelsedagar, julfirande, dop etc...
Varje gång detta har skett undrar både jag, min man och min äldsta dotter vad vi gjorde där. Vår gemensamma upplevelse är att vi inte har något att säga till henne och hennes familj och att ingen har något att säga till oss. Det känns alltid lika tomt och andefattigt. Allt handlar om dom, om resor, pengar.... När jag försöker säga något är det ingen som lyssnar och jag blir ofta avbruten och fokus skiftar istället till att handla om hennes familj. Min äldsta dotter är ändå hos henne ibland och tycker att det funkar när de är ensamma. Men tillsammans med våra familjer blir det bara ingenting.
I botten ligger också en del barndomsupplevelser. Jag har ofta fått höra att jag är egoist och att min syster är empatisk och inkännande, vilket jag långt ifrån håller med om idag. Detta kan jag också hålla ifrån mig om det kommer på tapeten igen och tänker att om min mamma vill se det så är det upp till henne (min mamma och jag har ändå en god kontakt idag). I min värld är min syster ganska självupptagen och att hon ser ut att bry sig är nog mer ett sätt för henne att få bekräftelse och kanske att få känna sig bra. Men hon har inget att ge till mig. Hon tar inte in något av vad jag säger och inte av vad min man säger heller. Det handlar nog inte heller bara om leda utan om att vi alla känner oss ganska dåliga i deras sällskap. De har en sådan förmåga och vi har inte kommit på något bra sätt att bemöta det på. Vill också påpeka att de inte har gjort något uppenbart elakt, men att det handlar om det där som bara smyger sig in. Så vad göra?
Eftersom de numera väljer att resa bort över julen har en ny tradition infunnit sig där vi firar julen tillsammans med henne, hennes mans föräldrar och våra föräldrar någon vecka före jul (sedan firar jag och min familj med våra föräldrar på själva julen). När vi varit där i julas sade vi samma sak som alltid. Men jösses vad gjorde vi där. Min man vägrar åka dit en gång till och säger att han kommer vara sjuk och att jag då får åka själv.
Jag känner också att det är totalt meningslöst men känner mig ändå tvungen! Trots att det är långt till jul kan jag inte låta bli att tänka på detta redan nu.
Hur skulle ni göra?
Tacksam för tips.
Stor flicka född 1993 
. 
Bra vänner kan bli som ens nya familj. (och då har man ju fått välja själv! 
)
. Och jo, jag har tänkt tanken och skådat inåt även när det gäller relationen till min syster, men inte tillräckligt djupt för att ett svar skulle uppenbara sig. Borde nog gå lite djupare som du säger. 
.
Det öppnade fördämningen