Släkten är värst...

Fritt pratforum för personligt vänskapskackel och allmänt diskussionsforum
Tina68
Inlägg: 132
Blev medlem: tor 17 apr 2008, 15:57
Ort: Stockholm

Släkten är värst...

Inlägg av Tina68 »

Jag vet inte hur jag ska göra!
Jag har en storasyster som är några år äldre än mig. Vi lever väldigt olika liv. Vi har ganska sporadisk kontakt nu för tiden och har väl så varit under många år egentligen. Den kontakt vi haft har oftast handlat om barnvakt från min eller från hennes sida. De gånger vi ses är vid födelsedagar, julfirande, dop etc...
Varje gång detta har skett undrar både jag, min man och min äldsta dotter vad vi gjorde där. Vår gemensamma upplevelse är att vi inte har något att säga till henne och hennes familj och att ingen har något att säga till oss. Det känns alltid lika tomt och andefattigt. Allt handlar om dom, om resor, pengar.... När jag försöker säga något är det ingen som lyssnar och jag blir ofta avbruten och fokus skiftar istället till att handla om hennes familj. Min äldsta dotter är ändå hos henne ibland och tycker att det funkar när de är ensamma. Men tillsammans med våra familjer blir det bara ingenting.
I botten ligger också en del barndomsupplevelser. Jag har ofta fått höra att jag är egoist och att min syster är empatisk och inkännande, vilket jag långt ifrån håller med om idag. Detta kan jag också hålla ifrån mig om det kommer på tapeten igen och tänker att om min mamma vill se det så är det upp till henne (min mamma och jag har ändå en god kontakt idag). I min värld är min syster ganska självupptagen och att hon ser ut att bry sig är nog mer ett sätt för henne att få bekräftelse och kanske att få känna sig bra. Men hon har inget att ge till mig. Hon tar inte in något av vad jag säger och inte av vad min man säger heller. Det handlar nog inte heller bara om leda utan om att vi alla känner oss ganska dåliga i deras sällskap. De har en sådan förmåga och vi har inte kommit på något bra sätt att bemöta det på. Vill också påpeka att de inte har gjort något uppenbart elakt, men att det handlar om det där som bara smyger sig in. Så vad göra?
Eftersom de numera väljer att resa bort över julen har en ny tradition infunnit sig där vi firar julen tillsammans med henne, hennes mans föräldrar och våra föräldrar någon vecka före jul (sedan firar jag och min familj med våra föräldrar på själva julen). När vi varit där i julas sade vi samma sak som alltid. Men jösses vad gjorde vi där. Min man vägrar åka dit en gång till och säger att han kommer vara sjuk och att jag då får åka själv.
Jag känner också att det är totalt meningslöst men känner mig ändå tvungen! Trots att det är långt till jul kan jag inte låta bli att tänka på detta redan nu.
Hur skulle ni göra?
Tacksam för tips. :?
Stolt mamma till
:heart: Stor flicka född 1993 :heart:
:heart: Liten flicka född 14/3 2008 :heart:
(SM från 5/4)
:heart: Liten flicka född 13/8 2009 :heart:
Jobbar hårt på Tillit och Attityd.
Tetz
Inlägg: 1148
Blev medlem: mån 16 feb 2009, 14:49

Inlägg av Tetz »

Hej Tina! Jag känner med dig :heart:

Jag har också en storasyster och i de perioder vi haft det trassligt har det verkligen gjort ont i mig. Båda våra liv snurrar på ganska fort och när vi ses är det full rulle med alla ungar som kutar omkring och babblar ikapp. I den miljön är det väldigt svårt att fördjupa kontakten och prata på riktigt. Jag kan tycka att det blir laddat när barnen är med, för då blir det så uppenbart att vi har olika värderingar kring fostran och vad som prioriteras i livet.

Så mitt råd till dig är att träffas ensamma. Utan ungar. Utan karlar. Utan julmat. Bara två systrar. Det behöver ju inte vara en "nu ska vi prata om vår relation"-träff, utan börja med nåt annat. En bio, en teater, en shoppingrunda, vad som helst.

Och sedan tror jag att det kan vara bra att skruva ner förväntningarna. Ni kanske inte kommer att vara nära och förtroliga, men ni kanske kan hitta en balans där ni kan njuta av de saker ni har gemensamt.

Lycka till! :heart:
Mamma till två barnaboksungar med apit på livet, födda i december 2008 och juli 2011
inger
Inlägg: 2187
Blev medlem: tis 01 nov 2005, 18:20
Ort: Göteborg
Kontakt:

Re: Släkten är värst...

Inlägg av inger »

Tina68 skrev:I botten ligger också en del barndomsupplevelser. Jag har ofta fått höra att jag är egoist och att min syster är empatisk och inkännande, vilket jag långt ifrån håller med om idag. Detta kan jag också hålla ifrån mig om det kommer på tapeten igen och tänker att om min mamma vill se det så är det upp till henne (min mamma och jag har ändå en god kontakt idag). I min värld är min syster ganska självupptagen och att hon ser ut att bry sig är nog mer ett sätt för henne att få bekräftelse och kanske att få känna sig bra. Men hon har inget att ge till mig. Hon tar inte in något av vad jag säger och inte av vad min man säger heller. Det handlar nog inte heller bara om leda utan om att vi alla känner oss ganska dåliga i deras sällskap. De har en sådan förmåga och vi har inte kommit på något bra sätt att bemöta det på. Vill också påpeka att de inte har gjort något uppenbart elakt, men att det handlar om det där som bara smyger sig in. Så vad göra?
:?
Jag tror att det handlar om väldigt fastlåsta positioner från båda håll.
Ibland sitter vi fast i de roller vi gett varandra. Jag får för mig när jag läser att din syster projicerar ut en hel del av sin egen osäkerhet på dig.
Du behöver ställa några frågor till dig sjäv
Vad skulle hända i dig och med dig om du slutade träffa henne?
Finns det något med henne du skulle sakna?

Jag är ingen stor vän av terapi egentligen. Men jag läste en intressant tidningsartikel för länge sen. Det handlade om en terapeut som arbetade med vuxna syskon vars realtioner var trasiga. Terapeuten menade att syskonrelationerna är så viktiga att man behöver hela dem, för att känna sig hel.
En mycket intressant synpunkt tycker jag. Naturligtvis skulle det i en sån situation som din vara bra att få hjälp utifrån, att båda pratar med någon, men nu låter ju inte det så lätt göra sig.

Inga klara svar nu. Men tycker inte att du tvärt ska bryta all kontakt utan mer undersöka vad den gör med dig. Du bär ju alltid din syster inom dig i allafall.
Två underbara tonåringar


http://barnboksnatet.blogspot.com/
Tina68
Inlägg: 132
Blev medlem: tor 17 apr 2008, 15:57
Ort: Stockholm

Inlägg av Tina68 »

Tetz skrev:Jag kan tycka att det blir laddat när barnen är med, för då blir det så uppenbart att vi har olika värderingar kring fostran och vad som prioriteras i livet.
Så mitt råd till dig är att träffas ensamma. Utan ungar. Utan karlar. Utan julmat. Bara två systrar. Det behöver ju inte vara en "nu ska vi prata om vår relation"-träff, utan börja med nåt annat. En bio, en teater, en shoppingrunda, vad som helst.
Känner igen mig i detta. I barnafostran blir det också extra tydligt hur olika vi är, samtidigt som min syster försöker att göra sig bättre än mig i detta. Komplicerat! Att träffas ensamma har vi gjort och det är inte riktigt någon lösning då min syster alltid har 1000 saker att göra samtidigt vilket gör att jag hänger med som en vante i hennes värld om jag alls ska få träffa henne. Det är en så uppskruvad och stressad miljö när vi ses att hon inte hinner lyssna på något av det jag säger. Tyvärr.

Men tack för dina tips!! Önskar att det vore annorlunda. :?
Stolt mamma till
:heart: Stor flicka född 1993 :heart:
:heart: Liten flicka född 14/3 2008 :heart:
(SM från 5/4)
:heart: Liten flicka född 13/8 2009 :heart:
Jobbar hårt på Tillit och Attityd.
Tina68
Inlägg: 132
Blev medlem: tor 17 apr 2008, 15:57
Ort: Stockholm

Re: Släkten är värst...

Inlägg av Tina68 »

inger skrev: Jag får för mig när jag läser att din syster projicerar ut en hel del av sin egen osäkerhet på dig.
Du behöver ställa några frågor till dig sjäv
Vad skulle hända i dig och med dig om du slutade träffa henne?
Finns det något med henne du skulle sakna?
Jag är ingen stor vän av terapi egentligen. Men jag läste en intressant tidningsartikel för länge sen. Det handlade om en terapeut som arbetade med vuxna syskon vars realtioner var trasiga. Terapeuten menade att syskonrelationerna är så viktiga att man behöver hela dem, för att känna sig hel.

Men tycker inte att du tvärt ska bryta all kontakt utan mer undersöka vad den gör med dig. Du bär ju alltid din syster inom dig i allafall.
Det där med att min syster projicerar ut en del av sig egen osäkerhet på mig känns väldigt sant. Min man brukar ofta säga att hon håller på som hon gör för att hon är väldigt osäker, och så lyckas hon få mig att känna mig osäker istället??!
Precis: Vad skulle hända i mig om jag inte träffade henne? Intressant fråga! Det känns inte rätt som du också skriver att bryta kontakten. Samtidigt vet hon om att jag själv gått i flera års terapi bla gruppterapi och hon vet att jag gärna reder ut saker, men jag är inte helt säker på att detta riktigt intresserar henne. Det krävs ju liksom två för att dansa tango. Därför känns det också lite tröstlöst. Kanske är det som Tetz skrev att man får skruva ner förväntningarna inför mötena. Jag tycker dock att de inte är så fasligt stora. Men att man ska behöva känna sig helt felplacerad varje gång man ses verkar ju inte riktigt vettigt.
För mig är detta en riktigt svår nöt att knäcka. Vill ju också upprätthålla familjebanden för att inte riskera att få massa skit :cry: .
Ja, inte lätt. Men stort tack för intressanta synpunkter. :)
Stolt mamma till
:heart: Stor flicka född 1993 :heart:
:heart: Liten flicka född 14/3 2008 :heart:
(SM från 5/4)
:heart: Liten flicka född 13/8 2009 :heart:
Jobbar hårt på Tillit och Attityd.
Fd Medlem

Inlägg av Fd Medlem »

Hej Tina!
Här kommer mitt lite drastiska förslag:
Jag tror att alla människor är speglar. Stör jag mig på något hos någon, handlar det som oftast om mig själv. Och jag har insett att jag stör mig väldigt mycket på negativa människor, som sitter fast i offerroller och folk som klagar.
Guess whos the biggest KLAGARE av alla jag känner?
Helt rätt. Jag.
Komiskt, jag klagade (och gör fortfarande!) på att folk klagade (klagar)...
Nu är jag medveten om det, väldigt skönt. Så varje gång jag klagar på klagare, vet jag varför det irriterar mig så förbannat. Jag är helt enkelt irriterad på mig själv.
Prova tanken! När du stör dig på henne, kan det handla om något hos dig själv? Om du är HELT ärligt, självrannsakande och ansvarstagande?

En sak man kan göra av mer konkret karaktär i sammanhang där man blir avbruten och osynlig är att ta för sig rent fysiskt. Till exempel bara genom att ställa sig upp och sträcka på ryggen om nån tar över rummet för mycket. Det gör jag ibland om jag känner mig överkörd: Ställer mig upp, tar mig i ryggslutet och säger - högt: "OJ, JAG ÄR VISST STEL I RYGGEN! Men det var förresten en sak jag tänkte på..."
Och så tar jag tillbaka ordet. Funkar alltid. I de mest maktstinna sammanhang.

Jag fattar om du tycker att jag låter hobbypsykologisk och som om jag råkat röka örtteerna, men prova! För mig har tankesättet varit helt avgörande, ett BAUTABÖRDA har fallit från mina axlar.

Du kan aldrig ändra din syster eller hennes familj. bara dig själv och ditt förhållningssätt.

Hoppas att det kan hjälpa dig!
Ulrika
oakarin
Inlägg: 208
Blev medlem: tis 08 jul 2008, 11:29

Inlägg av oakarin »

Hej!
Jag hade riktigt taksig relation till min syster ett tag. Vi var helt enkelt i helt olika faser i livet, hon är nio år älder än mig. Hon gifte sig och fick barn när jag fortfarande gick på gymnasiet så vi hade inte något att prata om till slut.

Nu när jag själv fått barn så har vi börjat hitta tillbaka till varandra. Vi ringer till varandra betydligt mer nu än innan och vi försöker träffa varandra så att våra barn får lära känna varandra.

Jag tycker att du ska fråga dig själv varför du vill träffa din syster. Ger det dig något eller tycker du att du ska träffa henne för att du får dåligt samvete annars? Det finns bra skäl och det finns mindre bra skäl att vilja träffa människor. Tänk dig att du plötsligt en dag vaknar och inte kan känna dåligt samvete. Skulle du fortfarande vilja träffa henne?

Du kommer aldrig att kunna förändra din syster. Att gå omkring och tänka "åh, tänk om min syster kunde se mig mer som den jag är" eller "tänk om min syster kunde säga snälla saker till mig och bekräfta mig" eller ditten eller datten kommer inte att leda fram till något. Den enda personen du kan förändra är dig själv. Det startar med dig. Om du känner att du "blir" någon annan i hennes sällskap än den du verkligen vill vara så ska du inte lägga över ansvaret på henne. Det ligger på dig.

En väg att gå som har varit till stor hjälp för mig har varit så kallad Rosenterapi. Det är en massageform där man släpper på gamla spänningar i kroppen, gamla surdegar som ligger kvar och som hindrar dig från att vara den du vill vara. Kanske baseras din relation till din syster på gamla sanningar?

Skulle du komma fram till att du inte vill träffa din syster mer så får det väl bli så då. Det finns en hel värld där ute med medsystrar! :D Bra vänner kan bli som ens nya familj. (och då har man ju fått välja själv! :wink: )

Lycka till!
K
Maya född med planerat kejsarsnitt 25/6 2008. Beräknad till 4/7 men låg i säte så det blev snitt.
inger
Inlägg: 2187
Blev medlem: tis 01 nov 2005, 18:20
Ort: Göteborg
Kontakt:

Jag har lite svårt

Inlägg av inger »

oakarin skrev:Skulle du komma fram till att du inte vill träffa din syster mer så får det väl bli så då. Det finns en hel värld där ute med medsystrar! :D Bra vänner kan bli som ens nya familj. (och då har man ju fått välja själv! :wink: )

Lycka till!
K
Jag har lite svårt för den här sortens typ av resonemang och då är min relation till mina systrar inte alls lätt. Vissa saker kan kännas smärtsamt, och vi har haft perioder av uppbrott.
Dessa perioder har bara lärt mig att sina systrar bär man alltid med sig i allafall.
Man kan ha mer eller mindre intensitet i sina kontakter.
Men egentligen kan man inte välja bort sina syskon.
Två underbara tonåringar


http://barnboksnatet.blogspot.com/
Tina68
Inlägg: 132
Blev medlem: tor 17 apr 2008, 15:57
Ort: Stockholm

Inlägg av Tina68 »

Nya mamman skrev: Jag tror att alla människor är speglar. Stör jag mig på något hos någon, handlar det som oftast om mig själv.

En sak man kan göra av mer konkret karaktär i sammanhang där man blir avbruten och osynlig är att ta för sig rent fysiskt. Till exempel bara genom att ställa sig upp och sträcka på ryggen om nån tar över rummet för mycket. Det gör jag ibland om jag känner mig överkörd: Ställer mig upp, tar mig i ryggslutet och säger - högt: "OJ, JAG ÄR VISST STEL I RYGGEN! Men det var förresten en sak jag tänkte på..."
Och så tar jag tillbaka ordet. Funkar alltid. I de mest maktstinna sammanhang.

Du kan aldrig ändra din syster eller hennes familj. bara dig själv och ditt förhållningssätt.
Så sant så sant att människor är speglar. Jag har haft turen att upptäcka detta ett antal gånger :oops: . Och jo, jag har tänkt tanken och skådat inåt även när det gäller relationen till min syster, men inte tillräckligt djupt för att ett svar skulle uppenbara sig. Borde nog gå lite djupare som du säger.
Det där med att stjäla sig lite uppmärksamhet som du beskriver var fantastiskt roligt och uppfinningsrikt :lol: . Ska se om jag vågar prova nån gång. Du måste vara rätt modig av dig :?: .
Slutligen sant att jag bara kan ändra mig själv, därav mitt lilla bekymmer. Hur gör jag när jag bara kan ändra mig själv?

Kram och tack för synpunkten!!! :D
Stolt mamma till
:heart: Stor flicka född 1993 :heart:
:heart: Liten flicka född 14/3 2008 :heart:
(SM från 5/4)
:heart: Liten flicka född 13/8 2009 :heart:
Jobbar hårt på Tillit och Attityd.
inger
Inlägg: 2187
Blev medlem: tis 01 nov 2005, 18:20
Ort: Göteborg
Kontakt:

Arbeta med sin egen självkänsla och sin självkännedom

Inlägg av inger »

Tina68 skrev:
Nya mamman skrev: Slutligen sant att jag bara kan ändra mig själv, därav mitt lilla bekymmer. Hur gör jag när jag bara kan ändra mig själv?

Kram och tack för synpunkten!!! :D
Varje gång som jag varit mycket upprörd över något en närstående sagt eller gjort har det handlat om min egen självkänsla.
Självkänsla är ju inget vi kan få utifrån, utan något som vi måste arbeta med själva. Även om man har självkänsla så har man mer eller mindre bra dagar. Vissa dagar är det lättare att bli sårad och stöttad än andra, det gäller att känna sig själv och att även förlåta sig själv.
Så mitt svar blir kort och gott att arbeta med sin självkänsla.

En mening (tagen ur en kurs i mirakel) som några gånger har hjälpt mig är denna:
Jag är inte upprörd av den anledning jag tror.
Två underbara tonåringar


http://barnboksnatet.blogspot.com/
Tina68
Inlägg: 132
Blev medlem: tor 17 apr 2008, 15:57
Ort: Stockholm

Inlägg av Tina68 »

oakarin skrev:
Jag tycker att du ska fråga dig själv varför du vill träffa din syster. Ger det dig något eller tycker du att du ska träffa henne för att du får dåligt samvete annars? Det finns bra skäl och det finns mindre bra skäl att vilja träffa människor.

Den enda personen du kan förändra är dig själv. Om du känner att du "blir" någon annan i hennes sällskap än den du verkligen vill vara så ska du inte lägga över ansvaret på henne. Det ligger på dig.

En väg att gå som har varit till stor hjälp för mig har varit så kallad Rosenterapi. Kanske baseras din relation till din syster på gamla sanningar?

Skulle du komma fram till att du inte vill träffa din syster mer så får det väl bli så då.
Råkade trycka på nån knapp så texten blev lite konstig.

Intressant fråga: Varför vill jag träffa henne? Helt oväntat dyker det faktiskt upp en sorg när jag tänker på det :cry: . Kanske har jag en icke utredd önskan om att hon ska vara den storasyster som jag alltid har älskat och sett upp till. Hon har tagit hand om mig så många gånger och vid olika tillfällen varit min enda trygghet :cry: . Herregud, en störtflod vällde fram :cry: ... Detta kräver verkligen självrannsakan. Kanske har jag svårt att acceptera det känslomässiga avstånd jag känner från henne och kanske har detta avstånd att göra med hennes egna förträngda känslor (obs. spekulation!)
Jag får helt enkelt gräva vidare i mig själv.
Det känns väldigt sorgligt att tänka att vi inte mer skulle träffas, men samtidigt kanske man måste acceptera den utveckling som skett och ta den sorg som detta för med sig. Just nu är jag däremot inte redo för att göra det. Jag får fortsätta tänka över saken. Mycket intressant inlägg annars!! :!: Det öppnade fördämningen :oops: .

Kram :)
Stolt mamma till
:heart: Stor flicka född 1993 :heart:
:heart: Liten flicka född 14/3 2008 :heart:
(SM från 5/4)
:heart: Liten flicka född 13/8 2009 :heart:
Jobbar hårt på Tillit och Attityd.
Tina68
Inlägg: 132
Blev medlem: tor 17 apr 2008, 15:57
Ort: Stockholm

Re: Jag har lite svårt

Inlägg av Tina68 »

inger skrev:
oakarin skrev:Skulle du komma fram till att du inte vill träffa din syster mer så får det väl bli så då. Det finns en hel värld där ute med medsystrar! :D Bra vänner kan bli som ens nya familj. (och då har man ju fått välja själv! :wink: )

Lycka till!
K
Man kan ha mer eller mindre intensitet i sina kontakter.
Men egentligen kan man inte välja bort sina syskon.
Ja, sin syster bär man nog alltid med sig! Tänk vad skönt det vore om man ibland bara kunde klippa alla band med sitt förflutna. Men det är ju inte så enkelt. För mig handlar det nog mycket om att gräva mig ner till botten av hur vår relation från början har sett ut. Detta kommer nog att klargöra hur fortsättningen ska se ut.

Kram och tack

Fler synpunkter och tankar välkomnas! :)
Stolt mamma till
:heart: Stor flicka född 1993 :heart:
:heart: Liten flicka född 14/3 2008 :heart:
(SM från 5/4)
:heart: Liten flicka född 13/8 2009 :heart:
Jobbar hårt på Tillit och Attityd.
Tina68
Inlägg: 132
Blev medlem: tor 17 apr 2008, 15:57
Ort: Stockholm

Re: Arbeta med sin egen självkänsla och sin självkännedom

Inlägg av Tina68 »

inger skrev: En mening (tagen ur en kurs i mirakel) som några gånger har hjälpt mig är denna:
Jag är inte upprörd av den anledning jag tror.
NÄMEN INGER!! :D Har du läst hela kursen :?: Jag har gjort i alla fall halva bokens övningar, men sen kom det två små barn så det blev ett litet uppehåll.
Kul att höra någon prata om denna. I min värld är den en gåva från högre makt :!:
Stolt mamma till
:heart: Stor flicka född 1993 :heart:
:heart: Liten flicka född 14/3 2008 :heart:
(SM från 5/4)
:heart: Liten flicka född 13/8 2009 :heart:
Jobbar hårt på Tillit och Attityd.
Tina68
Inlägg: 132
Blev medlem: tor 17 apr 2008, 15:57
Ort: Stockholm

Inlägg av Tina68 »

Faktum är att jag faktiskt minns just den meningen!!
"Jag är inte upprörd av den anledning jag tror."

Så sant, men så svårt att acceptera.
Stolt mamma till
:heart: Stor flicka född 1993 :heart:
:heart: Liten flicka född 14/3 2008 :heart:
(SM från 5/4)
:heart: Liten flicka född 13/8 2009 :heart:
Jobbar hårt på Tillit och Attityd.
inger
Inlägg: 2187
Blev medlem: tis 01 nov 2005, 18:20
Ort: Göteborg
Kontakt:

Re: Arbeta med sin egen självkänsla och sin självkännedom

Inlägg av inger »

Tina68 skrev:
inger skrev:
NÄMEN INGER!! :D Har du läst hela kursen :?: Jag har gjort i alla fall halva bokens övningar, men sen kom det två små barn så det blev ett litet uppehåll.
Kul att höra någon prata om denna. I min värld är den en gåva från högre makt :!:
Nej, jag har inte läst hela kursen. Men gjorde delar av den under 2006, saker och ting började hända i mitt liv men något motstånd inom mig gjorde att jag då inte läste hela kursen. Funderar dock på att börja om från början. Det är något med den kursen som provocerar mig starkt, samtidigt som jag misstänker att jag faktiskt behöver den.

En tanke beträffande din syster.

Du skriver att du sörjer över det känslomässiga avståndet som blivit mellan er.
Kan du inte tillåta dig att sörja det helt och fullt samtidigt som du upprätthåller en konkret och praktisk kontakt med henne?
Två underbara tonåringar


http://barnboksnatet.blogspot.com/
Skriv svar

Återgå till "Kackelforum"