Problem med kuren. Bär min son till söms!

[sunnamaya]

Tack! Det ska jag göra. För det kan lätt bli så att man gör lillen förvirrad genom att inte visa saker tydligt nog. Som att allt är ok fast man går iväg en stund
Jag ska nog se till att få vantarna på ett ex av Barnaboken!
/ Sunna

[sunnamaya]

hej, hej nu skriver jag lite igen. det har hänt en sak som jag undrar över.

Idag på morgonen fick sonen plötsligt utbrott och började sprattla och kränga sig hit och dit. Jag vet inte vad som utlöste det.
Under de första utbrotten sov jag och pappa vittnade om dem men de jag såg var så här:
Ena sekunden verkade allt bra. Han satt i min famn och log lite åt ngt roligt pappa gjorde. Sedan gnällde han plötsligt till och slingrade sig häftigt i min famn. Jag försökte hålla honom, men la honom efter nån sekund på golvet på ett täcke som alltid ligger där för blöjbyten. Där rullade han runt. Slog nästan huvudet i golvet men fortsatte medans jag försökte skydda honom från att slå sig. jag förstår inte varför han blev sån, men kan tänka mig att det är som en protest mot allt detta nya. Han känner att vi har tagit kontrollen och protesterar.
För innan kuren följde vi honom ganska mycket.

/ Sunna

[Luvisen]

Hmm :-k
Säg mig: Detta var dagtid? Alltså inte i samband med ngn läggning?

Och den andra frågan: Bär ni mkt på honom även innan kuren? Om han gnällt/gråtit eller skrikit, har ni lyft upp honom då?

/Luvisen

[sunnamaya]

Hej!
Ja, utbrotten var efter klockan nio och sedan resten av dagen, då och då.

Dagsluren idag var förresten en total katastrof! Han skrek först i 45 min innan vi la tillrätta och upptäckte att han hade bajsat. när vi väl bytt blöja i sängen sov han i 15 minuter. sedan vaknade han och skrek i en halvtimme till. Ramsningarna tog inte.

Tyvärr har han även blivit övertrött, mer än han varit nånsin tidigare. Så jag funderar nu på om det orsakar hans korta stubin. För han har blivit jätte arg och sparkat och sprattlat så fort han inte fått sin vilja igenom. Och han har aldrig varit sån tidigare.

/ Sunna

[sunnamaya]

Jo förresten, Luvisen!
Glömde ju svara på din fråga.
Vi har burit väldigt mycket. När det börjar närma sig nattningen vill han bara bli buren av mig. Ärligt talat har det varit så hela dagarna sedan vi började med kuren. Han sträcker armarna mot mig och gnäller

Ska jag bara försöka avleda uppmärksamheten och låta honom komma över det?

[TorpSara]

Möt honom! Men nere på golvet. Låt honom klänga av sig ordentligt, men du behöver inte krama så mycket tillbaka om det inte är vad han vill precis. (Ofta vill de ju "bara" tanka lite, sällan blir de ju nöjdare av att bli tröstade och daltade.) Det kan man få, men man behöver inte bli buren, så stor som man är. Man kan vara på samma nivå istället!

[Luvisen]

Jag förstår.

Jag tror som TorpSara att varje gång han vill bli buren sätter du dig ner på golvet hos honom. När du gör det så ge akt på dig själv. Inte ha bråttom. Utan gå lungt till honom och sätt dig. Jag skulle nog nöja mig så. Vill han kramas så klart att han ska få kram tillbaka men det är han som ska intiera kramen. Sedan vänta. Tillsist kommer han vilja göra ngt. Låt honom välja vad han vill göra. Intiera inte lek. Det är viktigt att inte söka kontakt utan du kan gott läsa en bok eller nåt och låta honom pyssla intill. Låt honom bestämma avståndet. I början blir det väldigt mkt sittande på golvet men det blir mindre och mindre varefter tiden går.

Min herre var väldigt labil och arg ibland. Men dessto mindre jag la mig i hans liv, dessto bättre blev det. Nu är han lugn som en filbunke. Nu tycker dock hans pappa att han är så söt att han inte kan motstå att ta upp honom så nu har han blivit "pappig"- så kan det gå!

Du skrev också:

För han har blivit jätte arg och sparkat och sprattlat så fort han inte fått sin vilja igenom

Vad är det han vill som han inte får göra? Mig veterligen är just det första året det absolut enklaste ur föräldrarsynpunkt. Man behöver/ska inte sätta några gränser utan låta livet leka. Det enda är att man måste observera så det lilla livet inte gör sig riktigt illa. Ngn småvurpa tillhör. Min bebis får göra allt han vill om det inte är livsfarligt och då säger jag inget. Jag bara smugglar bort det han tänkte ta, distraherar eller håller i det som kanske kunde orsaka olycka som tex en vinglig pall han vill klättra på. De upplägget kommer jag behålla hela hans första år. Jag utgår fr att grumla hans glädje så lite jag bara kan. Jag säger aldrig ordet nej. Om jag tar ngt ur hans hand gör jag det försiktigt och det tar tid. Jag väntar tills han släpper så att han känner sig respekterad.

Allt man behöver veta står i Barnaboken. Har du den så klarnar nog alla "konstigheter" ni kan komma att stötta på.Du kan inhandla den här på forumet. Billigare är det också om jag får göra lite reklam.

Finns även vetenskapliga belägg för det som Anna Wahlgren skriver om man/eller ngn närstående behöver lite mer övertygelse

Imorgon är du lugnet och tryggheten personifierad så kommer nog lurar att gå mkt bättre

Goa hälsn / Luvisen

[sunnamaya]

Hej!
Jag tycker att det låter som ett väldigt bra sätt att sätta sig på golvet hos honom. Det ska jag pröva. Tack båda två för tipset!

Jo, jag försöker också att inte lägga mig i. Jag vet hur man lurar och trixar och byter ut en farlig, intressant sak mot en ofarlig, intressant sak
Problemet är bara att lillen alltid är ute efter kattlådan inne på toan, datorn i arbetsrummet och kattmaten i köket. Tre saker han aldrig riktigt tycks sluta tänka på
Vi har grind in till köket för det är inte säkert för honom där. Men resultatet har blivit att han blir jätte sur så fort man gör något i köket (såklart), även om man först distraherar och ser till att han är sysselsatt. Jag har testat mycket. som att ge honom kökssaker att leka med. Men det håller bara nån halv minut eller så.
Och in till arbetsrummet råkar vi ofta lämna öppet. Det blir så i ruljansen hemma. Då rusar han fram till datorn och har nästan vält den flera gånger.

Det är krångligt..

/ sunna

[annawahlgren]

Problemet är bara att lillen alltid är ute efter kattlådan inne på toan, datorn i arbetsrummet och kattmaten i köket. Tre saker han aldrig riktigt tycks sluta tänka på

Gräl på dig Varför skulle han "sluta tänka på" det han inte får röra? Vem går först, kattkräket (ursäkta) eller barnet Låt honom undersöka, i lugn och ro, medan du visar och berättar

Att smaka på kattmaten dör han inte av. Förmodligen gör han inte om det. Lär honom hjälpa katten att hitta sin mat och äta så gott, och applådera lyckligt

Vi har grind in till köket för det är inte säkert för honom där. Men resultatet har blivit att han blir jättesur så fort man gör något i köket (såklart), även om man först distraherar och ser till att han är sysselsatt. Jag har testat mycket. som att ge honom kökssaker att leka med. Men det håller bara nån halv minut eller så.

Jaså, det är inte "säkert" för honom i köket Varför inte då? Ta bort grinden! Hur kan du ens tänka på att stänga honom ute från köket, husets hjärta Lär honom i stället, ta honom i bruk, låt honom bidra till den lilla flockens överlevnad på temat lära-leda-visa-hjälpa och tacka grundligen och älskvärt för hjälpen efteråt, för varje liten insats som du nu stänger honom ute ifrån

Och in till arbetsrummet råkar vi ofta lämna öppet. Det blir så i ruljansen hemma. Då rusar han fram till datorn och har nästan vält den flera gånger.

Där har du ett fint försvar: ni "råkar" lämna öppet; det "blir så i ruljansen hemma". Men hans ruljans då Han föddes för att utforska, behärska och småningom förändra verkligheten, den dit han föddes. Han "råkar" ingenting. Han arbetar, målmedvetet, på att bli människa. En av er.

Hjälp honom Se ovan.

Har ni problem med datorn är det ert problem. Man kan säkra det mesta utan att utestänga barnet.

Det är krångligt...

Ja, om man ska bedriva maktkamp är det krångligt. Inte om man bedriver SAMARBETE.

[sunnamaya]

Tack för denna värdefulla insikt, Anna!
Klart att du har rätt! Han ska få vara med överallt! När han vill!

Jag har satt upp kattmaten och kattlådan på bänken i köket. Jag vet vad du skrev, men kattbajs är inte bra , kan ge mask nu på våren. och kattmaten har han smakat på flera gånger... så det blir nog bäst.

Köksgrinden är förvisad och datorn utom syn-och räckhåll, så att den inte går sönder.

Nu har vi en mycket nöjd och glad plutt hemma som sitter under diskbänken och leker med sopborsten.

Det är svårt att veta vad man kan göra utan tidigare erfarenhet av pyttesmåttingar. Men Barnaboken ska jag läsa och jag tar till mig alla goda råd jag får

Tack Anna!

[sunnamaya]

Jag har satt upp kattmaten och kattlådan på bänken i köket.

Oj då, på toan menar jag

[TorpSara]

Bra! Flytta alltid SAKEN och inte barnet! :thumbsup:

[Luvisen]

Du skrev

Det är svårt att veta vad man kan göra utan tidigare erfarenhet av pyttesmåttingar

Sunna, det är inte erfarnehet som gör skillnaden det är KUNSKAP. Skämmas ska de föräldrar som inte vill plugga in fakta om barn. Alla blir inte bra föräldrar men ALLA kan LÄRA sig att bli bra föräldrar i dess rätta bemärkelse. Och det min vän, är synnerligen GODA nyheter för oss nybörjare!

Barnafostran är en färdighet precis som att laga mat. Första gg jag lagade mat blev det inte så gott. Då läste jag ett recept och då blev det ju sååå mkt bättre. Sedan läste jag mer och praktisera, nu kan jag laga ypperlig mat

Kram!/Luvisen

PS. Vill du se hur jag löste frågan om kattmat så kan du läsa min tråd i Kackelforum. Den heter: "Orkar inte mer?..." och den är tema indelad så du skrollar fram till den text som börjar med "Kattmat."

[sunnamaya]

Hej, hej!

Först och främst känner jag att jag måste klargöra ett par saker
Vårt kök är 2 1/2 kvadratmeter stort så vi var aldrig mer än en halvmeter bort om vi var i köket! Och katten har aldrig kommit före sonen. Tvärtom har vi nästan försummat katten totalt periodvis (självklart inte heller bra).
Det enda är att vi har varit korta stunder i köket och att vi stängt in till arbetsrum och toa när vi inte varit där. Men nu är den tiden förbi! Men nog om det

Jag vill alltid lära mig mer. Jag erkänner att jag innan vi fick barn tänkte att det nog ter sig naturligt bara man är vänlig och lyhörd. Och visst vet jag nu att det inte stämmer, även om det hjälper.

Jag kommer alltid att försöka bli den bästa mamma jag kan vara. Min egen mamma uppfostrade mig och min syster mer eller mindre helt själv. Och hon var ofta trött och irriterad. Jag vet vad man inte ska göra och hur extremt, extremt viktiga även de första fem åren av ett barns liv är. Detta tycks många glömma av helt. De har fått för sig att små barn glömmer vad de utsätts för. När sanningen är att det lämnar djupare spår än någonting annat. Och nu kan vi tala om en sådan sak som att mamma tog för hårt i armen eller inte tröstade när man var ledsen.

/Sunna

[Luvisen]

Du skrev:

Och katten har aldrig kommit före sonen. Tvärtom har vi nästan försummat katten totalt periodvis (självklart inte heller bra).

Vi hade samma situation här. Stackars gamla kattkrake . Nu har vi dagar ibland som bara går åt till att Klappa Katten Fiiiiint. Min son är jätteförtjust i katten. Kraken har väl aldrig blivit klappad så mkt som nu.

Hoppas verkligen det väger upp lite för det hemska förvisandet han stått ut med i 8 mån

Nu är vi alla tillsammans och det är sannerligen en mysig liten familj Senast idag låg de två småherrarna ihopslingrade och vilade. Snacka om gulligt

/Luvisen