Ja Loranga, vad var det som gjorde att jag vågade sluta vagna?
Jag citerar en bit för den säger en del:
Kalaskakan skrev:Jag iddes inse att SÅ liten är inte Smulan, att Smulan kan. Även här fick jag genomskådat MINA egna vargar, rädslor och det.
Så natten till igår, under vargtimmen införde jag det. Smulan var nyäten, ny blöja, fortfarande natt och ner med henne i vagnen, skak i hantaget och så gick jag.
Först fick jag genskjuta mina egna vargar. Nancy,

, bollade en hel tankar med mig.
-"Vad var JAG rädd för?" var nog frågan som hjälpte mig mest. "Vad skulle hända om jag inte vagnade Smulan?".
Vi hade dittills som sgt vagnat Smulan v a r e n d a sömnpass i 7-8 veckor. Så jag visste inom mig att hon _kunde_ det där. En annan tanke var "Tänk om jag verkligen hade haft 10 andra barn och 18 kor till att ta hand om?". Jag skulle faktiskt inte ha tid att vagna damen varenda morgon vid 05.00-tiden.
Jag fick leta fram mitt förtroende för Smulan. För barn kan Loranga. Har man
visat, lärt, lett och hjälpt så måste man, anser _jag_, förr eller senare låta dem visa att de kan. Låter man dem inte visa så får de aldrig chansen att visa heller.
Sen hade jag en mental bild, där jag jobbade förut passerade jag ofta Suezkanalen, Egypten. Längs kanalen ligger en hel del byar, vid dessa hus i byarna finns det getter och duvhus, en hel del barn också.
Jag tänkte på de mammorna där, de lever inte i lyx och flärd, de har - tror jag - inte en man som gärna ställer sig och vagnar sina barn på morgonkvisten, där råder nog vad vi nog skulle anse som "the hard way". Så vad gör de mammorna när de måste ut och ta hand om sina getter, vad gör de av sina barn?
Jag antog att de såg till att barnen var mätta där på morgonkvisten, rena blöjor, låg väl bäddade och sen helt sonika gick ut och tog hand om sina getter.
Kan de så kan jag!
Så... jag ställde mig de frågorna ovan, hade tilltro till att Smulan kunde det där och gick helt "enkelt" och tog hand om mina getter.