Svårt att ta beröm

[maernsp]

Hej hej alla!

Är här med lite funderingar igen. Inga större grejer utan snarare mest en liten undran om fler har det såhär.

Wille är nybliven 5-åring o han är rätt lik mig till sättet. Han vill inte gärna prova på nya grejer, för han ska helst kunna innan han ens provat. Det jag undrar är varför han har så svårt att ta beröm o uppmärksamhet kring hans insatser oavsett vad det gäller?
T ex så är vi o åker skridskor, han är lite skakig på benen men får till slut till åkningen rätt bra. Jag berömmer då honom med rätt stora ord, oj va kul nu kan du ju åka jättebra, mm mm, men då lägger han sig ner o kan minnsann ingenting.
Vi åker slalom, försöker tala om för honom hur man ska göra, men han vägrar lyssna o kör sitt race, dvs lägger sig vid minsta lilla motgång.
Han håller på att lära sig skriva, jag berömmer honom när han kan skriva sitt namn, men då blir han generad o vill inte skriva nå mer.

Vårt sätt att hantera det här nu är att ignorera det han gör. Det känns inge kul att inte "se" honom o hans utveckling heller. Jag brukar inte berömma prestationen, utan snarare försöka tala om att det ser kul ut.
Han är en lite skrajsig kille o just därför vill jag berömma när han vågar hoppa från en klätterställning ner i snön t ex, men jag hittar inget bra sätt.
Hanterar vi det fel när vi låtsas inte se det han gör?

Sen undrar jag även om att han har svårt att ta våra beslut. T ex så kan vi varna honom o säga att om han inte slutar ta Signes (lillasysters) saker så får han ligga i sängen tills han blir snäll igen. Då säger han att han isåfall kommer sparka sönder hela sängen som svar.
Säger vi att det är pappas tur att lägga honom ikväll så kommer han inte att somna o ligga o ropa efter mig hela natten.
Säger vi att han inte får spela tv-spel längre (efter att ha förberett honom innan på att han får spela si o så länge) så ska han slå sönder hela huset.
Han vill alltså hela tiden ha sista ordet o inte så trevliga ord heller. Vad beror det här på? Nån teori, nån?!

Kul att höra lite idéer o tankar från er vettiga o kloka människor här!

Tjingeling

[miniz]

Hej!

Här en bra tràd som Blomman skrivit om barn och självkänsla.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18950

Jag àterkommer, nu ska vi gà ut!
Kram

[miniz]

Sen undrar jag även om att han har svårt att ta våra beslut. T ex så kan vi varna honom o säga att om han inte slutar ta Signes (lillasysters) saker så får han ligga i sängen tills han blir snäll igen. Då säger han att han isåfall kommer sparka sönder hela sängen som svar.
Säger vi att det är pappas tur att lägga honom ikväll så kommer han inte att somna o ligga o ropa efter mig hela natten.
Säger vi att han inte får spela tv-spel längre (efter att ha förberett honom innan på att han får spela si o så länge) så ska han slå sönder hela huset.
Han vill alltså hela tiden ha sista ordet o inte så trevliga ord heller. Vad beror det här på? Nån teori, nån?!

Jag kom till att tänka pà när storflickan var 4.5 àr sà hade hon en period av mycket nej och inte. Dà var den här tràden till stor nytta.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15652
Trotsàldern är över och man slappar kanske för mycket av, för alt fungerar sà bra. Läs tràden, den är super.

Du kan ge honom positiva alternativ till leksaksproblematiken. Typ att han kan försöka byta till sig leksaker han vill leka med och locka henne med andra leksaker.

Kram

[eefwah]

hej!

först vill jag säga att jag inte har nåt aw-svar att ge, är bara en helt vanlig användare av forumet men känner så in i bomben igen mig själv som liten i din beskrivning av sonen, att jag bara måste skriva. så för vad det är värt:

jag har ända sen jag minns haft en jättestark självkänsla, men ibland ett bristande självförtroende. bättre självkänsla än de flesta och ungefär samma självförtroende skulle jag tro.

jag tror att nyckeln för mig hade varit om mina föräldrar bara hade varit tysta och inte "studerat" mig i de stunder jag försökte och övade på vad det nu än rörde sig om. de skulle låtit mig vara fokuserad och låtit mig lära mig på egen hand. jag hade frågat dem om jag trodde att de kunde hjälpa, men oftast kunde de nog inte det. (de trodde säkert att de kunde det, men jag trodde inte det.)

däremot hade jag kanske accepterat om de skulle tagit upp det efteråt, kanske tom långt efteråt, men helst inte alls. jag var extremt känslig för press liknande: "nu ska vi åka skidor igen; det klarade ju du jättebra förra gången." hade jag inte velat åka skidor igen, så hade jag bara inte gjort det. ett beröm som: "du kan ju lära lillasyster sen" (neutralt tonläge, mer som en hög tanke), hade dock gått hem fetbra hos mig.

jag visste ju när det hade gått bra, det hade jag redan genom övningen fått kvitto på. kommentaren från mina föräldrar visade mig bara att det av någon anledning var viktigt att jag skulle vara bra på att tex åka skidor och då tvärvägrade jag.

när man blir öppet påhejad ökar pressen och man lägger då av; man vet att man duger som man är, men tycker det är jobbigt att outa sina misslyckanden (eller lyckanden för den delen, då blir man ju bedömd för vad man gör och det gillar man inte).

jag tror på att bara försöka jobba på att ha en fin, glad och trivsam gemenskap, social delaktighet, där det känns som att var och en behövs för att h*n är och inte för att h*n gör. om det är det du menar med att "ignorera" så säger jag: ja, kör på det!

kram

ewa

[annawahlgren]

Tack, eefwah I högsta grad "ett aw-svar att ge" Tänkvärt, riktigt, viktigt, bra. TACK

Han vill inte gärna prova på nya grejer, för han ska helst kunna innan han ens provat.

Här drar man på mun, om man läst om femåringen i Barnaboken... Så på pricken #-o ](*,)

Jag berömmer då honom med rätt stora ord, oj va kul nu kan du ju åka jättebra, mm mm, men då lägger han sig ner o kan minnsann ingenting.

Läs och lyss och lär av eefwah \:D/

Det känns inge kul att inte "se" honom o hans utveckling heller. Jag brukar inte berömma prestationen, utan snarare försöka tala om att det ser kul ut.

Du "ser" honom så bra, så. Men du ska se honom med ögon i nacken, dvs så att han inte känner sig bevakad eller styrd.

Det är en konst att lära sig låta små barn vara i fred

Det behöver inte alls vara detsamma som att "ignorera" (vilket jag tycker är tämligen gräsligt - denna trend i dagens barnpsykologi) utan helt enkelt att lära sig vänta in barnet. Frågar han "vad tyckte du " kan det vara dags att både berömma och uppskatta i stor stil, och då ska det vara på temat BRA (=praktiskt, typ - sakligt), eller - som du själv har på lager - KUL, men inte "duktigt". Men lär dig framför allt att faktiskt hålla truten

Sen undrar jag även om att han har svårt att ta våra beslut. T ex så kan vi varna honom o säga att om han inte slutar ta Signes (lillasysters) saker så får han ligga i sängen tills han blir snäll igen. Då säger han att han isåfall kommer sparka sönder hela sängen som svar.

Vad är det för "beslut" Ett konstigt straff, skulle jag säga. Konstigt för att det inte har med själva förseelsen att göra, och han förstår inte (med rätta) sambandet och lär sig alltså ingenting. Blir frustrerad och förb-d och hotar med att sparka sönder sängen. Det är bara precis en variant av era egna hot mot honom. Små barn gör som vi lär dem

Tar han någonting från lillasyster ska han lära sig att tacka så vackert - som om hon hade gett den till honom - och entusiastiskt ge henne någonting annat i stället. Och på det ska han ha enkel och glad bekräftelse, som ju också kan kallas beröm: "Å, så BRA! Nu är hon så glad, så. Där gjorde du rätt, alldeles rätt. Så gör man."

Säger vi att han inte får spela tv-spel längre (efter att ha förberett honom innan på att han får spela si o så länge) så ska han slå sönder hela huset.

Får han spela si och så länge - till klockan si och så, förmodar jag? - är det bara att deklarera, när klockan är si och så, att nu är klockan si och så: "Slut för i dag! Hej då spelet! Ses i morgon!" T ex. Och så stänger man vänligt av, i stället för att vänta på godkännande nickningar eller än värre att barnet självmant ska göra det. Sådana goda cigarrer bjuds inte ens i tonåren

Han vill alltså hela tiden ha sista ordet o inte så trevliga ord heller. Vad beror det här på?

Det beror på ert - excuse my French - evinnerliga styrande och ställande. Prata inte så förtvivlat och särskilt inte som "ersättning" för handlandet. Det är handlingens språk små barn begriper. Och det språket, i handling, ska vara enkelt, logiskt, konkret, sakligt och vänligt - just begripligt

[maernsp]

Hej hej alla!

Tusen tack för alla tankar o tankeställare man får här!

Oj, vilken insikt det blir! Har aldrig sett det som du skriver, eefwah, att jag genom att berömma sänder ut signalen att det är viktigt vad han GÖR!
Hädanefter ska jag tona ner mig o möjligtvis nämna "vad kul vi har"!

Anna, vid det här exemplet med att han tar Signes leksaker, så har jag tänkt att om man inte beter sig som folk så får man inte vara bland folk, därav förvisning. Sen inser jag nu att det kanske inte var rätt tänkt. Fast jag tror däremot inte att lillasyster med STORA temperamentet skulle bli nöjd av att få nån annan leksak, den damen är rätt bestämd av sig.

Vad gäller tv-spel så har vi faktiskt inte sagt en klocktid utan vi har sagt att han får spela tills maten är klar o vi ska äta. När vi sen kommer o stänger av så blir det stoooora utbrottet där det kastas saker o slåss om han får läge.

Jag ska damma av BB o läsa igenom lite ytterligare, var ett tag sen nu igen.

Tusen tack, alla! Finns inget annat ställe där jag känner mig så säker på att få "rätt" svar på mina funderingar, fantastiskt!