Trotstips!

[Pappsen Alexnder]

Hej alla igen. Om det fanns någon möjlighet, financiell eller geografisk att dela ut en stor korg med godsaker till alla som tar av sin dyrbara tid för att hjälpa andra med sina små spörsmål, så hade jag verkligen gjort det. Vi har nu två små (2 & 6 månader) Lillkillen (6 mån) har kurats i eget rum men nu ligger bägge barnen och sover sött i samma rum. Det händer inte sällan att de tröstar varandra och man behöver inte ens ramsa!!

Underbart!

Snart till saken, men först: Det känns ofta som att man skriver in och gnäller men jag känner att om det nu finns ett sånt här fint forum så ska man väl "utnyttja" det så mycket det går. Om man får lyckligare barn genom att gnälla så får det väl kosta det.


Nu till saken: GNÄLL! Min lilla tjej gråter, gnäller och grinar för minsta lilla för att få det hon vill ha. Gråter och gnäller så fort ngt går emot henne. Det blir utbrott på gator och torg. Lägger sig platt på marken och skriker. Vi tar henne lugnt därifrån. Startar ingen skrikfest då vi tror oss ha förstått att det inte leder någonstans.
Man blir orolig: Ska hon vara snäll när vi går hem till mormor? Ska vi kunna gå på julmarknaden utan att det blir kaos? Man vill ju inte att hon ska bli den där ungen som alla släktingar och vänner tycker är jobbig... Och det som smärtar är ju att hon är VÄRLDENS underbaraste egentligen. Omtänksam och rolig. Kärleksfull. Allt annat med mitt lilla troll är helt magiskt. Därför blir det än mer frustrerande.

Det går i vågor och jag vet: hon är två och det är så de är. Men det måste väl finnas metoder för att göra det hela lite mer drägligt för alla inblandade?

Man hamnar i situation där man tycker att det är ... skönt när hon går iväg på dagis i några timmar och så ska det ju inte vara! Man mår skit när de känslorna kommer för det är ju ändå min lilla kärlek

Hur får man bukt på det här? Eller, jag vet att det är meningen att hon ska agera utåt, forma en egen person, integritet. Jag vet att det är livsviktigt för henne att hävda sin rätt för att bli en stark individ. Det är inte det. Men det kanske finns tips till en handfallen förälder?...

Man vill ju bara skrika "HÅLL KÄFTEN!!!!!" Men det gör man ju såklart inte. Man vill bara säga "JA MEN TA HUR JÄVLA MYCKET GODIS DU VILL DÅ BARA DU HÅLLER TYST!!!" Men även det håller man såklart inne. Man vill bara gå med på ALLA hennes absurda krav men man vet att det inte kommer att hjälpa vare sig henne eller oss utan bara trycka problemet på framtiden. Hon måste få slåss och vi måste vara starka och ge henne gränser. Jag vet. Vi måste vara starka. Det stormar omkring henne och vi måste vara stabila. Vi får inte tappa fattningen och verka lika vilsna som hon. I KNOW!

Men helt ärligt: Ibland blir man ju helt galen!

I övrigt är allt underbart!

Ödmjukast - Pappsen

[miar70]

Hej Pappsen!

Underbart med sömnen, stolta och glada ska ni vara :thumbsup:

Eftersom det här är en fostranfråga flyttar jag tråden in till Barnafostran!

Kram Mia

[Ewa]

Hej !

Jag kan ju inte annat än hålla med om att lilla A är en underbart charmig och häftig tjej. Som, som alla andra, måste igenom vissa prylar här i livet för att förstå hur världen hänger ihop. Och hur hennes roll i den ser ut. Vad man kan och inte kan göra. Hur man bäst tar sig fram i den. Och vad som händer om man gör så här, då :-k Handlar ju inte om någon illvilja alls. Men det förstår du ju. Och inte om att hon vill eller ska ha allt hon pekar på heller. Och det förstår du ju det också. Det handlar om att ni ska VISA, LEDA, LÄRA OCH HJÄLPA henne hur världen fungerar. Och vara hennes bästa vän i världen. Hur är man då det? Jo, till det finns många fantastiska tankar i Annas filosofi som innebär att man inte går i klinch med sitt barn. Att man inte fyar och ajabajar. Att man inte förnedrar. Kan tyckas självklart, men ser man sig om kring så är det faktiskt inte fullt så självklart.

Så jag länkar här ett gäng trådar som handlar om att man istället för att säga NEJ!, går i pakt med barnet och delar eländet, eller delar lusten till mer godis med ett: "Ja, vad GOTT! DET ska vi äta på lördag? \:D/" Så kan du väl återkomma om du får fler funderingar när du läst.

Förhållningssätt i Barnabokens anda

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13057

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5385

Förtrots

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 97&start=0

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 38&start=0

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 45&start=0

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... p?p=132063

Och grattis till den sköna syskonsovningen :thumbsup:

[Gleeba]

Hejsan!
Det är mamma till Alba här. Sticker in och lägger mig i som vanligt.

Tack Ewa för bra tips! Jag har läst alla länkarna och vi har även läst om trots i Barnaboken och jag fick flera värdefulla råd som redan provats och funkat! Vill också passa på att tacka dig Ewa för all hjälp med Elias och hans schema m.m. Det var tack vare detta som det gick så lätt att kura honom tror jag.

Nu till min fråga. I samband med denna gnäll och trotsperiod som Alba går igenom nu så har hennes sömn blivit sämre. Hon vaknar kl 6, vi ha morgon kl.7, och SKRIKER. Börjar med att gny: mamma mamma mamma mamma. Jag har pangramsat och därefter så stegras det till illvrål. Det har successivt blivit värre och idag var det värre än någonsin. Hittills har lillebror, som sover som en stock, sovit sig igenom det men idag skrek hon så högt att han vaknade. Och det handlade om att hon ville ha en bulle...

Samma sak på kvällen. Hon ropar Mamma och sedan ska hon ha saker. Klassiskt. Vatten, välling, bok o.sv. Ska skamset erkänna att jag någon gång har gett henne vatten. Men oftast så slänger jag bara in en ramsa då och då mitt i kvällsbestyren. Tidigare har hon kunnat ligga vaken och sjunga och prata för sig själv. Helt ok. Men nu i och med att trotsen har växlat upp och gått in i någon slags intensivperiod så är hon nu arg och skriker, gnäller efter mig. Och olika saker, om inget fungerar så lägger hon till med "Bajs, har bajs." för att jag ska komma in.

Vad gör man? Är det vanligt? Hon är otroligt mammig just nu och ibland undrar jag om det är för att jag inte räcker till? Lillebror tar ju tid även om jag måste tillstå att han inte får hälften av den uppmärksamhet som storasyster får. Vi har egentid hon och jag lite då och då. Men ja... Hjälp!

Vänligen Malin

[Ewa]

Hej Malin

Och tack för snälla ord! Härligt att höra att E är en sådan sjusovare numera

Vad göra med frustrerade storasystrar då? Ja, det är alltså inte den regelrätta trotsen hon kommit in i. Utan just en släng av frustrationens tid. När man tycker man kan en massa - och är kung över tillvaron - men samtidigt ser en massa hinder var man än ska ta sig fram. Nähä - så fick man minsann inte ta för sig hur mycket man ville av det där goda godiset Nähä - så fick man minsann inte pula med den där manicken ifred Fast man KUNDE ](*,) Klart man kan bli lite frustrerad. Att då byta ut nejjen mot ja, vilken bra idé. HÄR ska du få fixa... Att bjuda på möjligheterna istället för att resa upp hinder - det är att vara sitt barns bästa vän i världen. Och samtidigt har man i handling visat att somligt inte är lika fiffigt att pyssla med. Men utan att låta barnet lämnas med en känsla av att ingen förstår henne, man bjuder hela tiden på ett alternativ, när man nu verkligen inte tycker det funkar - det hon har bespetsat sig på.

Att det ställs stora frågor kring sömnen vid den här tiden är också mycket vanligt. Antingen middagsluren eller natten. Det brukar vara det ena eller det andra. Här hemma var det middagsluren mest. Och den kan man ju ser över, om det skulle vara så att den börjar bli i längsta laget. En 2-åring kan gladeligen sova 12 timmar natt och 1,5 tim på dagen, men ibland kan det också vara läge att korta luren till 45 min. Med små trixare (läs om personligheterna i BB, så får du säkert ett igenkännande leende på läpparna) kan man se till att alla nödvändiga förutsättningar är uppfyllda innan läggdags (ev vattenmugg i sängen, om nu det hojtas på det varje kväll t.ex.), och sedan lugnt ramsa på. "Det tar vi imorgon. Natti, natti, sov så gott". Börjar morgnarna böka kan man - om man inte gjort det - införa väckarklocka också. Som ringer på barnens rum. Så vet alla när det är morgon.

[Lua]

Jag skrev följande i Cissis tråd i morse:

I natt tänkte jag på dig, Cissi. Isak är ju också mitt i trotsen och i natt störde det sömnen. Tre gånger gick jag upp, det skulle kissas först, vilket ju är helt okej, sen var kudden fel färg och skulle prompt bytas ut, vilket ju inte var helt okej, sen hade han en väldigt jobbig, helt osynlig snuva...

När han skrek fjärde gången stegade pappa Peter iväg. Isak var kissnödig igen och P följde honom till toa. Isak var klart trotsig och tänkte inte ge sig utan nöjaktiga svar. Följande lakoniska konversation utspelar sig mellan två norrbottniska män:

I: var är mamma? (Med sin allra gnälligaste, trotsigaste röst)
P: sover.
I: Jag vill att mamma ska komma!
P: Jaha.
I: Jag vill inte vara med dig pappa!
P: Nähä.

Lång tystnad följer.

I: Det kom inge kiss.
P: Nähä.

Jag hör hur Isak drar upp kalsipperna och går tillbaka till sin säng. P. ramsar ut ur rummet. Sen var det lugnt resten av natten

Jag kunde inte låta bli att fnissa. Ibland är JAHA och NÄHÄ, fullt tillräckligt! Själv vill jag ju gärna gå igång och PRATA och VISA, men nu ska jag bli bättre på att använda JAHA och NÄHÄ, som komplement till de andra trotsverktygen Eftersom jag vet att du har haft det lite kämpigt ville jag dela med mig.

Kram Lua.

Så ibland räcker också ett intresserat JAHA långt.

[annawahlgren]

Tack, Lua Ett strålande exempel på ett lugnt och fint, lagom
(o)intresserat men inte avvisande goddag-yxskaft Raka motsatsen till styra och ställa-sjukan, alltså, den hiskeligen vittutbredda. Läs och lär, kära Pappsen Alexander

Min lilla tjej gråter, gnäller och grinar för minsta lilla för att få det hon vill ha.

Nja, se då gäller det att se lite längre än till det som hörs och syns, om man säger. Vad är det VERKLIGEN hon vill ha, tror du Fråga dig det, med handen på hjärtat, och jag vågar lova att du kommer fram till att hon vill ha precis detsamma som du. Hon är lika lite betjänt av bråk och skrik som du. Hon vill ha sin lilla älsklingspappa precis som du din lilla älsklingsflicka. Hon vill ha värme, samhörighet, lugn och ro. Hon vill ha en enkel och vacker gemenskap där man står varandra nära. Men det är du som är hennes förälder, inte hon din, och därför är det du som måste visa, lära, leda, hjälpa - till dessa era gemensamma mål i vardagens alla situationer.

Man vill ju inte att hon ska bli den där ungen som alla släktingar och vänner tycker är jobbig...

Det får ni, dessvärre, om hon fortsatt ska tro att man skriker och gapar sig fram genom tillvaron. Så här måste övas ett helt nytt sätt att kommunicera Med ögonkontakt, lyssnande, frågande, uppriktigt intresse och först som sist TID. Pröva att ta på dig hennes ögon, bildlikt talat - en enda gång, en enda (hel) dag. Se världen som den är för henne - och som den var för dig en gång. Se det som en sport - en synnerligen lärorik sådan

Det går i vågor och jag vet: hon är två och det är så de är.

Nej, jag är ledsen - det är inte "så de är". Här, vid just två års ålder, borde hon stå på höjden av balans och harmoni i tillvaron. Det blir illa nog med trotsåldern, när den oundvikligen kommer - den behöver inte tas ut i förskott. Ska inte behövas av henne heller, om man säger Hon ska känna sig FÖRSTÅDD - medarbetad, inte motarbetad. (Om DU förstår... )

jag vet att det är meningen att hon ska agera utåt, forma en egen person, integritet. Jag vet att det är livsviktigt för henne att hävda sin rätt för att bli en stark individ.

Nej, det är inte "meningen". Nej, det är inte "livsviktigt för henne att hävda sin rätt för att bli en stark individ". Det är inte så man blir en stark individ. Självkänsla bygger på helt andra saker. Det vet du också, om du lägger handen på hjärtat och tänker efter.

Hon kan inte hävda någonting som hon inte vet vad det är. Det är en trend för dagen att små, riktigt små barn ska "agera utåt", "ta för sig", "slåss för sin rätt" och blablabla, som om de vore gerillakrigare i en ond värld. Visserligen är världen både hård och på många sätt ond, men det ska sannerligen inte en liten tvååring behöva veta om ens (det är bl a därför jag avråder från dagisplacering före genomgången trotsålder - djungelns lag, som obönhörligen råder där, är för hård för ettåringar och tvååringar och ofta nog även treåringar).

"JA MEN TA HUR JÄVLA MYCKET GODIS DU VILL DÅ BARA DU HÅLLER TYST!!!"

Innerst inne vet du så väl att hon inte skulle bli ett dugg tyst även om hon fick äta upp allt godis som fanns i affären. Hon skulle fortsätta försöka ställa dig mot väggen. Hon skulle med alla knep och metoder försöka få dig att bekänna färg, den färg du ju faktiskt har: Är du hennes bästa vän i världen Kan du verkligen hjälpa henne, när allt och ingenting - inte minst den evinnerliga stress hon utsätts för - blir för mycket för henne Kan du vara hennes stöd och klippa, hennes lugnande, pålitliga kompanjon och kärleksfulla vägvisare när hon bara inte orkar mer därför att hon INTE ORKAR MER

Världen måste få vara liten innan den kan bli stor.

Och ska man absolut ut i den, vilket man ju ska om så bara till affären, ska man begå expeditionen som det den bör vara: ett beskyddat äventyr, där man - bokstavligen och bildligen - får hålla sin bästa vän i handen från början till slut.

Hon måste få slåss och vi måste vara starka och ge henne gränser. Jag vet. Vi måste vara starka. Det stormar omkring henne och vi måste vara stabila.

Den enkla - och/eller bittra - sanningen är att med så små barn kan man inte bedriva maktkamp med någon lyckosam utgång. Det går inte. Det är omöjligt. Det är dömt att misslyckas, och de små barnen gör fullkomligt rätt i att vägra acceptera ett sådant förhållningssätt.

De små barnen är våra bästa pedagoger.

Vi får inte tappa fattningen och verka lika vilsna som hon.

Tyvärr är ni redan där Vilsna, förvirrade, fel ute och mycket, mycket nära att tappa behärskningen, vilket om inte annat är rena motsatsen till att njuta. Av barnet Av tillvaron Av livet

Det är aldrig för sent att gå tillbaka och börja om - RÄTT, från där det blev fel.

Jag är visserligen part i målet i högsta grad, men jag vill rekommendera dig sträckläsning av Barnaboken. Från och med andra delens inledningskapitel - "Vad rätt var tänkt, det blev så fel" - och sedan, med ett hopp över nyföddhetskapitlen, hela vägen till bokens slut. Jag vågar lova att det går upp ett gäng talgdankar som på ingen tid kan ge husfrid åt er alla

[Pappsen Alexnder]

Jag har läst och tagit del av det ni sagt här inne. Jag vet inte riktigt om jag varit lite otydlig.

Vi har läst Barnaboken och ser den som en ovärderlig tillgång i vårt föräldraskap.

Vi har i nuläget INTE en relation där vi skriker och går in i maktkamp med den lilla. Det vore som många påpekar helt dödsdömt. Hon skulle inte höra ett ord av det vi sa. För att kort ge exempel på metoden vi använder så hänvisar jag till exemplet ur boken. Pappan och hans son son tar sönder krukan. Man håller sig lugn och förklarar att "nu ska vi plocka upp det här tillsammans" Om hon säger "Du ska inte sitta där!!" säger vi "Jo, lilla vän. Pappa sitter här nu" osv.

Det är sällan eller till och med Aldrig som vi skriker och hojtar för att få fram ett budskap till henne. Skrik föder skrik. Det vore som att slå en person för att få dem att sluta slåss. Motsägelsefullt.
Nej, jag menade att jag i likhet med de flesta VILL explodera ibland. Detta med behärskning är inte alltid det lättaste men vi behåller lugnet.

Det vi efterlyste här var tips som de vi fick från Ewa: Att gå i pakt med barnet. "Ja, det är gott med godis. På lördag blir det mer" JÄTTEBRA!

Alba har gått in i sina olika faser tidigare än vid "utsatt tid". Hon har från 1,5 års ålder haft sin harmoniperiod då hon varit lugn och balanserad. Det här känns som trotsåldern. Och hennes mål är väl att nå en plats av "Hänsyn, förståelse och sann generositet. ... Där väntar barnets beredskap och förmåga att göra eftergifter för att inte stötas ut ur gemenskapen"

Detta är en "skärseld" för henne och vi måste vara stabila. Vi måste visa att vi inte vacklar.

Det jag skrivit här tidigare och som du citerat Anna är min parafras av dina ord från sidan 487-90 i barnaboken. Jag pratar bara om att världen rämnar för henne och att inget är som det var för henne. I hennes värld. Där hon plötsligt inte förstår något!

Jag skrev "JA MEN TA HUR JÄVLA MYCKET GODIS DU VILL BARA DU HÅLLER TYST!!!" Men jag skrev även att "men det säger jag inte" Klart är att ALLA (handen på hjärtat) människor hamnar i situationer där man känner att nu spricker jag. Det är ju anledningen till att tusentals föräldrar sökt sig hit till att börja med, eller?
Det var ju inte så att alla satt hemma och hade det perfekt med sina små änglar och sedan bestämde sig för att kura sitt perfekta lilla barn som sov så gott så gott. Nej, vi har alla varit vid vårt tålamods frontlinje och undrat hur f_n vi ska ta oss igenom det. Den här kuren och forumet har ju varit en räddning för oss. Har jag fel?

Världen måste absolut vara liten innan den kan bli stor. Jag säger ju precis samma sak, om än mindre tydligt

Vi ska inte bråka med henne vi ska göra motsatsen. Det är det jag säger! Vi kämpar för att vara förstående, lugna och pålitliga. Vi följer orden ur boken, forumet och svaren vi får här.

Slutligen vill jag bara säga att Alba ÄR lugn och harmonisk, glad, sprudlande och alldeles underbar och vi njuter under större delen av dagen med henne. Men hon hamnar i trots/frustrationsstim. Det är dessa stim vi försöker få bukt på.

Tackar för alla fina svar och jag ska försöka att vara tydligare i framtiden.

Ödmjukast - Pappsen.

[Ewa]

Slutligen vill jag bara säga att Alba ÄR lugn och harmonisk, glad, sprudlande och alldeles underbar och vi njuter under större delen av dagen med henne. Men hon hamnar i trots/frustrationsstim. Det är dessa stim vi försöker få bukt på.

Jag, som har haft förmånen att träffa hela lilla familjen, kan bara intyga att Alba är en synnerligen harmonisk och sprudlande liten sötnos. Och toppenföräldrar har hon också, som inte vill annat än vägleda henne genom en stormig tid - och självklart finns vi här för att samtala vidare när så behövs

[annawahlgren]

Tack för vackert, sedvanligen välskrivet inlägg Ingen är gladare än jag om jag gjort en felbedömning här. Så som du försvarar och förklarar, gör jag det också - detta var vad som fick mig att reagera så pass starkt:

Min lilla tjej gråter, gnäller och grinar för minsta lilla för att få det hon vill ha. Gråter och gnäller så fort ngt går emot henne. Det blir utbrott på gator och torg. Lägger sig platt på marken och skriker. ---Jag vet att det är livsviktigt för henne att hävda sin rätt för att bli en stark individ. --- Hon måste få slåss och vi måste vara starka och ge henne gränser.

För det är ju en liten tvååring vi talar om - inte ett trotsbarn. (Som du vet, påläst som du ju visst är, burkar trotsåldern inte infalla förrän bortemot treårsdagen för små flickor.)

Med Ewas ord i öronen och i hjärtat låter jag mig lugnas

(Om du gör det också, tillade hon styvnackat: gå inte händelserna och tiden i förväg )

[Ewa]

Just det, tack Anna ! Jag missade själv att förtydliga kring trotsen, så det var bra med den påminnelsen:

Alba har gått in i sina olika faser tidigare än vid "utsatt tid". Hon har från 1,5 års ålder haft sin harmoniperiod då hon varit lugn och balanserad. Det här känns som trotsåldern.

Det må kännas som trotsen, men där är ni inte. Jag lovar. Och du kommer märka skillnad om ett halvår-ett år, att hennes frågor då kommer tarva helt andra svar. Och genom att det nu inte är trots det handlar om är det inte samma bemötande som ger barnet lättnad, som under just trotsen. Jag har själv två ungar som haft sin "förtrots" vid 22 månader, snarare än vid 18. Och just precis det handlar den ena förtrotstråden om, så läs gärna den med förtrotsglasögonen på, så ska du se att ni känner igen er i mycket.

[annawahlgren]