
Tack, Lua

Ett strålande exempel på ett lugnt och fint, lagom
(o)intresserat men inte avvisande goddag-yxskaft

Raka motsatsen till styra och ställa-sjukan, alltså, den hiskeligen vittutbredda. Läs och lär, kära Pappsen Alexander
Pappsen Alexander skrev:Min lilla tjej gråter, gnäller och grinar för minsta lilla för att få det hon vill ha.
Nja, se då gäller det att se lite längre än till det som hörs och syns, om man säger. Vad är det VERKLIGEN hon vill ha, tror du

Fråga dig det, med handen på hjärtat, och jag vågar lova att du kommer fram till att hon vill ha precis detsamma som du. Hon är lika lite betjänt av bråk och skrik som du. Hon vill ha sin lilla älsklingspappa precis som du din lilla älsklingsflicka. Hon vill ha värme, samhörighet, lugn och ro. Hon vill ha en enkel och vacker gemenskap där man står varandra nära. Men det är du som är hennes förälder, inte hon din, och därför är det du som måste visa, lära, leda, hjälpa - till dessa era gemensamma mål i vardagens alla situationer.
Pappsen Alexander skrev:Man vill ju inte att hon ska bli den där ungen som alla släktingar och vänner tycker är jobbig...
Det får ni, dessvärre, om hon fortsatt ska tro att man skriker och gapar sig fram genom tillvaron. Så här måste övas ett helt nytt sätt att kommunicera

Med ögonkontakt, lyssnande, frågande, uppriktigt intresse och först som sist TID. Pröva att ta på dig hennes ögon, bildlikt talat - en enda gång, en enda (hel) dag. Se världen som den är för henne - och som den var för dig en gång. Se det som en sport - en synnerligen lärorik sådan
Pappsen Alexander skrev:Det går i vågor och jag vet: hon är två och det är så de är.
Nej, jag är ledsen - det är inte "så de är". Här, vid just två års ålder, borde hon stå på höjden av balans och harmoni i tillvaron. Det blir illa nog med trotsåldern, när den oundvikligen kommer - den behöver inte tas ut i förskott. Ska inte behövas av henne heller, om man säger

Hon ska känna sig FÖRSTÅDD - medarbetad, inte motarbetad. (Om DU förstår...

)
Pappsen Alexander skrev: jag vet att det är meningen att hon ska agera utåt, forma en egen person, integritet. Jag vet att det är livsviktigt för henne att hävda sin rätt för att bli en stark individ.
Nej, det är inte "meningen". Nej, det är inte "livsviktigt för henne att hävda sin rätt för att bli en stark individ". Det är inte så man blir en stark individ. Självkänsla bygger på helt andra saker. Det vet du också, om du lägger handen på hjärtat och tänker efter.
Hon kan inte hävda någonting som hon inte vet vad det är. Det är en trend för dagen att små, riktigt små barn ska "agera utåt", "ta för sig", "slåss för sin rätt" och blablabla, som om de vore gerillakrigare i en ond värld. Visserligen är världen både hård och på många sätt ond, men det ska sannerligen inte en liten tvååring behöva veta om ens (det är bl a därför jag avråder från dagisplacering före genomgången trotsålder - djungelns lag, som obönhörligen råder där, är för hård för ettåringar och tvååringar och ofta nog även treåringar).
Pappsen Alexander skrev:"JA MEN TA HUR JÄVLA MYCKET GODIS DU VILL DÅ BARA DU HÅLLER TYST!!!"
Innerst inne vet du så väl att hon inte skulle bli ett dugg tyst även om hon fick äta upp allt godis som fanns i affären. Hon skulle fortsätta försöka ställa dig mot väggen. Hon skulle med alla knep och metoder försöka få dig att bekänna färg, den färg du ju faktiskt har: Är du hennes bästa vän i världen

Kan du verkligen hjälpa henne, när allt och ingenting - inte minst den evinnerliga stress hon utsätts för - blir för mycket för henne

Kan du vara hennes stöd och klippa, hennes lugnande, pålitliga kompanjon och kärleksfulla vägvisare när hon bara inte orkar mer därför att hon INTE ORKAR MER

Världen måste få vara liten innan den kan bli stor.
Och ska man absolut ut i den, vilket man ju ska om så bara till affären, ska man begå expeditionen som det den bör vara: ett beskyddat äventyr, där man - bokstavligen och bildligen - får hålla sin bästa vän i handen från början till slut.
Pappsen Alexander skrev:Hon måste få slåss och vi måste vara starka och ge henne gränser. Jag vet. Vi måste vara starka. Det stormar omkring henne och vi måste vara stabila.
Den enkla - och/eller bittra - sanningen är att med så små barn kan man inte bedriva maktkamp med någon lyckosam utgång. Det går inte. Det är omöjligt. Det är dömt att misslyckas, och de små barnen gör fullkomligt rätt i att vägra acceptera ett sådant förhållningssätt.
De små barnen är våra bästa pedagoger.
Pappsen Alexander skrev:Vi får inte tappa fattningen och verka lika vilsna som hon.
Tyvärr är ni redan där

Vilsna, förvirrade, fel ute

och mycket, mycket nära att tappa behärskningen, vilket om inte annat är rena motsatsen till att njuta. Av barnet

Av tillvaron

Av livet
Det är aldrig för sent att gå tillbaka och börja om - RÄTT, från där det blev fel.
Jag är visserligen part i målet i högsta grad, men jag vill rekommendera dig sträckläsning av Barnaboken. Från och med andra delens inledningskapitel - "Vad rätt var tänkt, det blev så fel" - och sedan, med ett hopp över nyföddhetskapitlen, hela vägen till bokens slut. Jag vågar lova att det går upp ett gäng talgdankar som på ingen tid kan ge husfrid åt er alla
