Från mig med!KajsaIE skrev:Ååh Kalaskakan: Tack för dagens gråt!!!
SM för lillasyster
-
TorsMamma
- Forumets ordförande
- Inlägg: 11193
- Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
- Ort: Stockholms Skärgård
Tack älskade Nancy och Kalasis, ni bidrar med så mycket så mycket. Kanske skall vi få in denna som alla andra under Nancys favoriter? Är det ok med er? Kanske ha en rubrik om någon om "anknytning" eller?
Tor 2006
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. Här är en till som gråter nu...
Å hjälp vad jag hade behövt läsa det här när Stora S var ett litet nyfött skräp... Om jag hade fattat, då, att jag inte var ensam om att inte känna, inte orka, ja, inte ens vilja, trots den långa långa väntan som föregick detta att äntligen bli mamma...
Men man tar igen det!
Kärlek till er!
Å hjälp vad jag hade behövt läsa det här när Stora S var ett litet nyfött skräp...
Om jag hade fattat, då, att jag inte var ensam om att inte känna, inte orka, ja, inte ens vilja, trots den långa långa väntan som föregick detta att äntligen bli mamma... Men man tar igen det!
Kärlek till er! Lilla s och Stora S -
Nancy
Ibland är Gud god och Internet en vacker plats. En vilsen fyrbarnsmamma med sår i själen som berättar om sin trassliga start med yngsta dottern och till svar får hon stöd, uppmuntran, mod och fantastiska inlägg från inkännande cybervänner. Jag önskar verkligen att denna tråd får lysa lika klart som Kalaskakans ord för kanske får nån mer liten vilsen mamma då uppleva den tröst jag själv känt de senaste nätterna. Kalaskakans rader har ringt i öronen och då jag mött Leos blick har det för en stund inte funnits varken skuld eller oro utan bara en trygg förvissning om att vi kommer att hitta hem.Kalaskakan skrev: Men om natten, då kommer den.
Kärleken.
Den jag varje dag längtar efter att få känna.
Om natten.
Då kommer den.
Kärleken.
Min Luna.
Tack
Nancy
Nancy min tappra cyberbästis!
Jag är ledsen för att jag varit så inläggs-frånvarande i ditt nya fyrbarnsliv.
Mern jag ser att du har många runtomkring dig i cyberspace som stöttar och peppar.
Jag tycker att du är BÄST och du fixar det här också, det är ett alldeles särskilt virke i dig din "spröda" yta till trots.
Jag säger som jag gjort förr, jag tror det finns en särskild orsak till alla dina erfarenheter. Jag vet att du kommer att använda dem på bästa sätt när de är färdigbearbetade för dig och jag tror du kommer att hjälpa många andra människor med dem. Det gör du förresten redan.
Kärlek Jannika
Jag är ledsen för att jag varit så inläggs-frånvarande i ditt nya fyrbarnsliv.
Mern jag ser att du har många runtomkring dig i cyberspace som stöttar och peppar. Jag tycker att du är BÄST och du fixar det här också, det är ett alldeles särskilt virke i dig din "spröda" yta till trots.
Jag säger som jag gjort förr, jag tror det finns en särskild orsak till alla dina erfarenheter. Jag vet att du kommer att använda dem på bästa sätt när de är färdigbearbetade för dig och jag tror du kommer att hjälpa många andra människor med dem. Det gör du förresten redan.
Kärlek
Jannika-
Nancy
Tack Jannika för ditt varma och uppmuntrande inlägg. Du är en fin vän
Grattis Leonor på tvåmånadersdagen
Lille-Leo är fortfarande förkyld. Hon har ont av sin näsa nattetid och sover oroligare än hon hade behövt. Lite svårt att komma till ro på kvällen, inte som trassel men väl en smula "kvällsbus". Vi satsar på dagarna för att få bättre kvällar och nätter. Det märks ganska tydligt att hon är född tre veckor tidigt och hon gör inga större åthävor att förlänga nätterna ännu. Det kommer nog. Hon är en tapper liten dam som sällan beklagar sig trots sin snuva och trots envisa föräldrar som försöker hindra henne från att hamna i ett veritabelt snutt- och dutträsk.
Jag har skrivit ned berättelsen om Leonors födelse och efterföljande BB-vistelse. Kanske skulle det höra bättre hemma på "Barnaväntan" men eftersom denna tråd kommit att handla en del om anknytning så tycker jag ändå att det känns rätt här. Tyvärr hamnar lilla Leo lite i skymundan i berättelsen. Det var inte så jag hade önskat.
Leonor
Det började med ett gapskratt. Det var visserligen uppblandat med både rädsla och ångest men dock ett skratt.
Där kom vi med våra fullpackade väskor och försökte klura ut vilken dörr vi skulle ringa på för att släppas in på förlossningen. Det kändes som igår och var det nästan också. Eller drygt ett år sedan då tredje dottern Lani föddes på samma avdelning. Fyra år innan hade det varit Leia.
Då Lani precis fötts efter att bedövningen ej tagit ordentligt utbrast en sköterska: ”Om jag ska vara ärlig verkar detta med förlossningar inte vara din grej”.
Leia: föddes i v.31+6 efter tidig vattenavgång en vecka innan. Jag var tvungen att vara sövd under akutsnittet eftersom jag fått blodförtunnande medel under veckan jag varit inlagd.
Lucine: låg envist i säte och föddes med lugnt och fint planerat snitt på Mölndals sjukhus. Omständigheterna var dock en smula besvärliga: jag satt i rullstol eftersom jag bröt foten i v.35 och snart efter snittet fick jag livmoderinflammation och mådde väldigt dåligt. I samma veva konstaterades min man ha körtelfeber och blev portad från BB.
Lani: jag fick graviditetsdiabetes och på slutet av graviditeten svullnade benen upp till oigenkännlighet av 7 kg vätska. Snittet var tänkt att bli lika lugnt och bra som året innan men bedövningen tog inte och jag akutsövdes. Var dock vaken när jag syddes och det var ingen trevlig upplevelse. Kunde röra benen innan jag ens lämnat operationssalen. Visserligen slapp jag inflammation i livmodern tack vare förebyggande antibiotika s.k. ”profylaxdropp” men jag hade rejält ont och mitt minne av BB-dagarna var mest nedräkningen till nästa morfinspruta.
Mitt självförtroende som barnaföderska var kört i botten. Nu skulle jag få min efterlängtade revansch. Allt var förberett, alla åtgärder vidtagits. Jag hade pratat och upplyst på inskrivningssamtalen och trodde verkligen att jag skulle bli tagen på allvar denna gång. Jag skulle få profylaxdropp och slippa livmoderinflammation, jag skulle få bli sövd, jag skulle slippa tjata om smärtstillande och jag skulle bli mött med respekt för min erfarenhet som mamma.
Under en hel graviditet hade jag trott att jag skulle få vara sövd. Jag hade rest till BB den dagen i den tron. Tanken på att INTE var sövd hade orsakat många sömnlösa nätter. Skräck och total fasa.
Så kommer en kirurg och berättar att det i och med fjärde snittet fanns risk för att operationen skulle dra ut på tiden pg ärrvävnader och bebisen få i sig för mycket narkosmedel.
Chock. Panik. Jag bad doktorn gå ut en stund för jag ville gråta ifred.
Narkosläkaren från inskrivningsmötet kom efter en stund i sällskap av en lite mer erfaren kollega. Dessa två gjorde det omöjliga – fick mig att våga tro att det skulle gå bra. De lovade mig lugnande medel i små doser som inte skulle skada bebisen.
Ändå trodde jag inte mina öron då jag hörde mig själv säga att jag gick med på att vara vaken.
Förlossningen gick fantastiskt bra och de som var på plats gjorde en fenomenal insats. De mötte mig i min rädsla och ingav hopp.
Bedövningen kändes knappt och jag skulle nästan tro att den sköterska vars hand jag höll fick ondare än vad jag fick. Det var en stor seger att efter ett tag få säga: ”nu klarar jag mig utan mer lugnande”.
Operationen gick tydligen väldigt smidigt och farhågorna om ärrvävnader kom på skam.
Det var en liten flicka som föddes, en lillasyster, men det visste jag ju redan. Jag njöt i fulla drag av åsynen av Leonor i sin pappas famn och var trygg i förvissningen om att min tid skulle komma. Nu skulle jag bara bli sydd och sen skulle jag få vila ut på BB med min lilla dotter i famnen.
Trodde jag. Jag visste inte att i stort sett allt jag verkat för att slipa skulle inträffa. Det hade redan börjat men det var jag just då fortfarande lyckligt oviss om. Det ordinerade profylaxdroppet glömdes nämligen bort.
Redan första dagen på BB fick jag veta att jag gjorde fel. Jag gav Leonor för mycket att äta. Nästan snudd på barnmisshandel. Det där att lyssna på sitt barn och gå på sin instinkt gällde tydligen inte om man matade med flaska.
”Ni är ju inga experter men å andra sidan är väl inte vi det heller, vi sköter ju bara om tusentals barn här varje år”. Sa den barnmorska som upptäckte matsynden.
Ok, inga experter kanske men väl föräldrar för fjärde gången på kort tid. Räknas inte det alls? Man kan också undra hur många av dessa tusentals som matar med flaska och enbart med flaska redan på BB…?
I rättvisans namn skall jag berätta att jag egentligen gillade just denna sköterska så kommentaren sved säkert extra mycket just därför.
Man skulle öka varje dag med si och så många millilitrar. Ett förfarande som dömdes ut totalt av en av barnläkarna på samma sjukhus då Lani var alldeles nyfödd. Den läkaren sa att matscheman med millilitrar var förlegat och att man skulle gå efter barnets behov.
Lilla Leonor låg de sista kvällarna och vred sig i plågor, tuggade på sina små händer och skrek förtvivlat. Hon hade ont i magen fick jag veta. Eller starkt sugbehov. Ingen kom på tanken att hon var hungrig.
När vi kom hem fick Leonor äta så mycket hon ville. Hon har inte skrikit sedan dess.
På BB sov Leonor fridfullt i sin plastbalja men det var fel. Hon skulle ligga hos sin mamma för annars skulle anknytningen gå åt skogen. Hela första året faktiskt var det enbart mamma som gällde, pappa var inte alls viktig fick jag veta. För övrigt samma barnsköterska som året innan då Lani föddes talade om för mig att jag höll flaskan fel då jag matade.
Smärtorna kom. Först långsamt och sen allt mer intensivt. Att dagen efter operationen ställa sig upp var långt mer plågsamt än de andra gångerna. Jag hyste dock hopp för ingen gång var lika hemsk som första gången på benen efter operation. Jag hade fel. Det blev bara värre och värre och det skar som knivar i magen. Jag kastades in i mardrömmen igen. Tiggde om smärtlindring och tappade fokus på mitt barn. Ingen lyssnade, ingen ville tillkalla doktor. Crp ("Sänka") var inte aktuellt sades det för det kunde vara "missvisande".
Först två dygn efter operation lyckades jag tillkalla doktor. Sade ifrån av hela min kraft och struntade i om någon blev sur. Crp togs och det var på 340. Rullstol till gyn-undersökning och antibiotika i dropp. Jag var så djupt inne i smärtdimman så jag förstod inte just då att det utlovade profylaxdroppet missats helt och hållet.
Det gör så ont att skriva dessa rader. Jag upplever allt igen. Smärtan, förvirringen, besvikelsen, utsattheten.
I skrivande stund vet jag fortfarande inte huruvida dörren är stängd eller ej för fler barn. Läkarna på Östra ville dra igen den lite men en annan läkare (mödrahälsovårdöverläkare) ville stänga den helt. Hon ansåg att det i och med den kraftiga infektionen nu senast skulle innebära för stora risker.
Jag är arg och så besviken på att man missade antibiotikadroppet. Läkaren som skrev in mig har skrivit tydligt och klart i journalen att det skall ges.
Jag är sårad av att jag togs ifrån min värdighet som mamma när jag kritiserades för matning och hur bebisen sov.
Jag är in i märgen förbannad på att ingen tog mig på allvar förrän efter ett dygn då jag ville bli undersökt för smärtorna.
Jag är rasande på att det närmsta ursäkt jag kom på BB var kommentaren: ”vi trodde allesammans att du överdrev för du såg så fräsch ut”.
De första veckorna hemma kunde jag knappt titta på Leonor. Inte för att jag för ett ögonblick klandrade min lilla dotter utan för att det väckte så mycket sorg inom mig. Det skulle ju bli min stund, min och hennes stund. Varför tog de detta ifrån mig? Jag berättade ju, jag förklarade och förtydligade om och om igen.
Jag har varit på Östra, träffat vårdenhetschef och chefsöverläkare. Har fått ursäkter och försäkran om att rutiner skall ses över.
Men jag gråter fortfarande ibland. Min dotter mår bra och har börjat le. Jag är så tacksam över henne och just därför skäms jag för att jag fortfarande gråter ibland. I svarta stunder hör jag en elak röst som berättar att jag är lite sämre än andra, lite mindre värd. Fan vad jag hatar den rösten.
Jag trevar mig fram i min relation till Leo. Det är inte hennes fel. Aldrig någonsin hennes fel. Viskar ett tyst ”förlåt” och lovar henne att allt kommer att bli bra.
Nancy
Grattis Leonor på tvåmånadersdagen Lille-Leo är fortfarande förkyld. Hon har ont av sin näsa nattetid och sover oroligare än hon hade behövt. Lite svårt att komma till ro på kvällen, inte som trassel men väl en smula "kvällsbus". Vi satsar på dagarna för att få bättre kvällar och nätter. Det märks ganska tydligt att hon är född tre veckor tidigt och hon gör inga större åthävor att förlänga nätterna ännu. Det kommer nog. Hon är en tapper liten dam som sällan beklagar sig trots sin snuva och trots envisa föräldrar som försöker hindra henne från att hamna i ett veritabelt snutt- och dutträsk.
Jag har skrivit ned berättelsen om Leonors födelse och efterföljande BB-vistelse. Kanske skulle det höra bättre hemma på "Barnaväntan" men eftersom denna tråd kommit att handla en del om anknytning så tycker jag ändå att det känns rätt här. Tyvärr hamnar lilla Leo lite i skymundan i berättelsen. Det var inte så jag hade önskat.
Leonor
Det började med ett gapskratt. Det var visserligen uppblandat med både rädsla och ångest men dock ett skratt.
Där kom vi med våra fullpackade väskor och försökte klura ut vilken dörr vi skulle ringa på för att släppas in på förlossningen. Det kändes som igår och var det nästan också. Eller drygt ett år sedan då tredje dottern Lani föddes på samma avdelning. Fyra år innan hade det varit Leia.
Då Lani precis fötts efter att bedövningen ej tagit ordentligt utbrast en sköterska: ”Om jag ska vara ärlig verkar detta med förlossningar inte vara din grej”.
Leia: föddes i v.31+6 efter tidig vattenavgång en vecka innan. Jag var tvungen att vara sövd under akutsnittet eftersom jag fått blodförtunnande medel under veckan jag varit inlagd.
Lucine: låg envist i säte och föddes med lugnt och fint planerat snitt på Mölndals sjukhus. Omständigheterna var dock en smula besvärliga: jag satt i rullstol eftersom jag bröt foten i v.35 och snart efter snittet fick jag livmoderinflammation och mådde väldigt dåligt. I samma veva konstaterades min man ha körtelfeber och blev portad från BB.
Lani: jag fick graviditetsdiabetes och på slutet av graviditeten svullnade benen upp till oigenkännlighet av 7 kg vätska. Snittet var tänkt att bli lika lugnt och bra som året innan men bedövningen tog inte och jag akutsövdes. Var dock vaken när jag syddes och det var ingen trevlig upplevelse. Kunde röra benen innan jag ens lämnat operationssalen. Visserligen slapp jag inflammation i livmodern tack vare förebyggande antibiotika s.k. ”profylaxdropp” men jag hade rejält ont och mitt minne av BB-dagarna var mest nedräkningen till nästa morfinspruta.
Mitt självförtroende som barnaföderska var kört i botten. Nu skulle jag få min efterlängtade revansch. Allt var förberett, alla åtgärder vidtagits. Jag hade pratat och upplyst på inskrivningssamtalen och trodde verkligen att jag skulle bli tagen på allvar denna gång. Jag skulle få profylaxdropp och slippa livmoderinflammation, jag skulle få bli sövd, jag skulle slippa tjata om smärtstillande och jag skulle bli mött med respekt för min erfarenhet som mamma.
Under en hel graviditet hade jag trott att jag skulle få vara sövd. Jag hade rest till BB den dagen i den tron. Tanken på att INTE var sövd hade orsakat många sömnlösa nätter. Skräck och total fasa.
Så kommer en kirurg och berättar att det i och med fjärde snittet fanns risk för att operationen skulle dra ut på tiden pg ärrvävnader och bebisen få i sig för mycket narkosmedel.
Chock. Panik. Jag bad doktorn gå ut en stund för jag ville gråta ifred.
Narkosläkaren från inskrivningsmötet kom efter en stund i sällskap av en lite mer erfaren kollega. Dessa två gjorde det omöjliga – fick mig att våga tro att det skulle gå bra. De lovade mig lugnande medel i små doser som inte skulle skada bebisen.
Ändå trodde jag inte mina öron då jag hörde mig själv säga att jag gick med på att vara vaken.
Förlossningen gick fantastiskt bra och de som var på plats gjorde en fenomenal insats. De mötte mig i min rädsla och ingav hopp.
Bedövningen kändes knappt och jag skulle nästan tro att den sköterska vars hand jag höll fick ondare än vad jag fick. Det var en stor seger att efter ett tag få säga: ”nu klarar jag mig utan mer lugnande”.
Operationen gick tydligen väldigt smidigt och farhågorna om ärrvävnader kom på skam.
Det var en liten flicka som föddes, en lillasyster, men det visste jag ju redan. Jag njöt i fulla drag av åsynen av Leonor i sin pappas famn och var trygg i förvissningen om att min tid skulle komma. Nu skulle jag bara bli sydd och sen skulle jag få vila ut på BB med min lilla dotter i famnen.
Trodde jag. Jag visste inte att i stort sett allt jag verkat för att slipa skulle inträffa. Det hade redan börjat men det var jag just då fortfarande lyckligt oviss om. Det ordinerade profylaxdroppet glömdes nämligen bort.
Redan första dagen på BB fick jag veta att jag gjorde fel. Jag gav Leonor för mycket att äta. Nästan snudd på barnmisshandel. Det där att lyssna på sitt barn och gå på sin instinkt gällde tydligen inte om man matade med flaska.
”Ni är ju inga experter men å andra sidan är väl inte vi det heller, vi sköter ju bara om tusentals barn här varje år”. Sa den barnmorska som upptäckte matsynden.
Ok, inga experter kanske men väl föräldrar för fjärde gången på kort tid. Räknas inte det alls? Man kan också undra hur många av dessa tusentals som matar med flaska och enbart med flaska redan på BB…?
I rättvisans namn skall jag berätta att jag egentligen gillade just denna sköterska så kommentaren sved säkert extra mycket just därför.
Man skulle öka varje dag med si och så många millilitrar. Ett förfarande som dömdes ut totalt av en av barnläkarna på samma sjukhus då Lani var alldeles nyfödd. Den läkaren sa att matscheman med millilitrar var förlegat och att man skulle gå efter barnets behov.
Lilla Leonor låg de sista kvällarna och vred sig i plågor, tuggade på sina små händer och skrek förtvivlat. Hon hade ont i magen fick jag veta. Eller starkt sugbehov. Ingen kom på tanken att hon var hungrig.
När vi kom hem fick Leonor äta så mycket hon ville. Hon har inte skrikit sedan dess.
På BB sov Leonor fridfullt i sin plastbalja men det var fel. Hon skulle ligga hos sin mamma för annars skulle anknytningen gå åt skogen. Hela första året faktiskt var det enbart mamma som gällde, pappa var inte alls viktig fick jag veta. För övrigt samma barnsköterska som året innan då Lani föddes talade om för mig att jag höll flaskan fel då jag matade.
Smärtorna kom. Först långsamt och sen allt mer intensivt. Att dagen efter operationen ställa sig upp var långt mer plågsamt än de andra gångerna. Jag hyste dock hopp för ingen gång var lika hemsk som första gången på benen efter operation. Jag hade fel. Det blev bara värre och värre och det skar som knivar i magen. Jag kastades in i mardrömmen igen. Tiggde om smärtlindring och tappade fokus på mitt barn. Ingen lyssnade, ingen ville tillkalla doktor. Crp ("Sänka") var inte aktuellt sades det för det kunde vara "missvisande".
Först två dygn efter operation lyckades jag tillkalla doktor. Sade ifrån av hela min kraft och struntade i om någon blev sur. Crp togs och det var på 340. Rullstol till gyn-undersökning och antibiotika i dropp. Jag var så djupt inne i smärtdimman så jag förstod inte just då att det utlovade profylaxdroppet missats helt och hållet.
Det gör så ont att skriva dessa rader. Jag upplever allt igen. Smärtan, förvirringen, besvikelsen, utsattheten.
I skrivande stund vet jag fortfarande inte huruvida dörren är stängd eller ej för fler barn. Läkarna på Östra ville dra igen den lite men en annan läkare (mödrahälsovårdöverläkare) ville stänga den helt. Hon ansåg att det i och med den kraftiga infektionen nu senast skulle innebära för stora risker.
Jag är arg och så besviken på att man missade antibiotikadroppet. Läkaren som skrev in mig har skrivit tydligt och klart i journalen att det skall ges.
Jag är sårad av att jag togs ifrån min värdighet som mamma när jag kritiserades för matning och hur bebisen sov.
Jag är in i märgen förbannad på att ingen tog mig på allvar förrän efter ett dygn då jag ville bli undersökt för smärtorna.
Jag är rasande på att det närmsta ursäkt jag kom på BB var kommentaren: ”vi trodde allesammans att du överdrev för du såg så fräsch ut”.
De första veckorna hemma kunde jag knappt titta på Leonor. Inte för att jag för ett ögonblick klandrade min lilla dotter utan för att det väckte så mycket sorg inom mig. Det skulle ju bli min stund, min och hennes stund. Varför tog de detta ifrån mig? Jag berättade ju, jag förklarade och förtydligade om och om igen.
Jag har varit på Östra, träffat vårdenhetschef och chefsöverläkare. Har fått ursäkter och försäkran om att rutiner skall ses över.
Men jag gråter fortfarande ibland. Min dotter mår bra och har börjat le. Jag är så tacksam över henne och just därför skäms jag för att jag fortfarande gråter ibland. I svarta stunder hör jag en elak röst som berättar att jag är lite sämre än andra, lite mindre värd. Fan vad jag hatar den rösten.
Jag trevar mig fram i min relation till Leo. Det är inte hennes fel. Aldrig någonsin hennes fel. Viskar ett tyst ”förlåt” och lovar henne att allt kommer att bli bra.
Nancy
Senast redigerad av Nancy den mån 13 sep 2010, 11:56, redigerad totalt 1 gånger.
-
TorsMamma
- Forumets ordförande
- Inlägg: 11193
- Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
- Ort: Stockholms Skärgård
Åhhh... Nancy jag kan inte göra annat än att gråta en skvätt för er skull vilken hemsk resa, som skulle varit precis så fin som den borde.
En jättevarm och stor kram får du och en stor förhoppning om att du kan släppa även denna förlossning bakom dig och kunna gå vidare med den fantastiska familj som du nu har runt dig. Leo kommer inte låta dig göra annat än att älska henne, hemningslöst, det bara tar lite tid. Ge dig den tiden, den är såå värdefull för er.
KRAM!!
En jättevarm och stor kram får du och en stor förhoppning om att du kan släppa även denna förlossning bakom dig och kunna gå vidare med den fantastiska familj som du nu har runt dig. Leo kommer inte låta dig göra annat än att älska henne, hemningslöst, det bara tar lite tid. Ge dig den tiden, den är såå värdefull för er.
KRAM!! Tor 2006
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. Jag känner precis som TorsMamma, så ledsen jag blir för din skull... kunde väl aldrig tro att nåt så hemskt kunde få händaTorsMamma skrev:Åhhh... Nancy jag kan inte göra annat än att gråta en skvätt för er skull vilken hemsk resa, som skulle varit precis så fin som den borde.
Och arg blir jag också, så fullständigt onödigt 
och vilket jä-a bemötande - man tror inte det är sant! Ska det finnas nåt positivt i det här sorgliga måste det ändå vara att du kommer att kunna vända det till något positivt, du som har pennan som vapen och en briljant hjärna, det är jag säker på!
Du skriver dig rätt in i hjärtat, den förmågan är inte tillskriven alla
Varm kram, du är helt fantastisk!
Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
Piggelin
Åhhh, hur kan sådant hända? Hur är det möjligt? Världen är full av för många små människor, utan öron och inte helt sällan utan förnuft också. Någon borde ha lyssnat, någon borde ha läst, någon borde ha känt till det, någon borde ha reagerat. Många är dom som har gjort dej illa.
Du, maken och alla töserna är värda så mycket bättre. Starka, vackra människa. Större kärleksförklaring till sina barn har jag aldrig läst.
Stor, stor kram,
Piggelin
Du, maken och alla töserna är värda så mycket bättre. Starka, vackra människa. Större kärleksförklaring till sina barn har jag aldrig läst.
Stor, stor kram,
Piggelin
-
Kalaskakan
Kära du..
Du måste skilja på potatis och rädisor nu Nancy.
Upplevelsen, den hemska och att den spelas upp igen när du tittar på Leo är en sak.
Leo är en annan.
Varken du eller Leo bär skuld över det som hände. Skulden är inte er. Skulden är sjukhusets. Dra inte på dig mer skuld, dra inte på dig en skuld som inte är din, er.
Din sorg över det som inte blev är en sak.
Att kärleken, anknytningen till Leo, låter vänta på sig är en annan. De facto, och det här VET du, så kunde den kärleken rent hypotetiskt låta vänta på sig i allafall. Det kan vi bara spekulera i men jag tycker att du skall spekulera ändå. Förväntningarna gick åt helvete och ja, upplevelsen med men spekulera ändå.
Sörj. Sörj du vackra människa. Gråt ut all sorg för där längst in, längst bak väntar kärleken. Sorgen måste få ta plats, gråten måste ut. Sopa rent.
Resten kommer att komma! Jag VET det.
Pratade med maken igår om när min propp släppte för Klimp och Smulan.
Han berättade att hans kärlek för Klimp kom den stunden han klädde på Klimp medan jag syddes ihop på op-bordet.
Behöver jag säga att avunden brann i mig? Han har alltså fått äran att älska Klimp i si så där 7 månader längre än jag. Hans kärlek kom så där plötsligt på en gång rent instinktivt - det var ju MIN som borde ha gjort det. Inte hans.
Smärtan efter ett snitt tar udden av en, man är så inne i den att tja.. världen hade fått rasa bara ge hit mitt morfin. Så i det avseende kära du tror jag inte ens att ett barnafödsel tar ens fokus från smärtan.
Jag beklagar SÅ att din fina upplevelse uteblev. Det gör ont i mig.
Men vet du? Du är världens bästa mamma ändå. Det ena tar inte udden av det andra.
Smärtan, sorgen, upplevelsen kommer aldrig att göra dig till en sämre mamma även om det känns så nu.
Jag gör som så att jag ställer dig den frågan om 7 månader. Jag är säker på att du då kommer att veta och känna vilken fantastisk människa och mamma du är.
Kärlek, omtanke i massor, från mig till dig.
Du måste skilja på potatis och rädisor nu Nancy.
Upplevelsen, den hemska och att den spelas upp igen när du tittar på Leo är en sak.
Leo är en annan.
Varken du eller Leo bär skuld över det som hände. Skulden är inte er. Skulden är sjukhusets. Dra inte på dig mer skuld, dra inte på dig en skuld som inte är din, er.
Din sorg över det som inte blev är en sak.
Att kärleken, anknytningen till Leo, låter vänta på sig är en annan. De facto, och det här VET du, så kunde den kärleken rent hypotetiskt låta vänta på sig i allafall. Det kan vi bara spekulera i men jag tycker att du skall spekulera ändå. Förväntningarna gick åt helvete och ja, upplevelsen med men spekulera ändå.
Sörj. Sörj du vackra människa. Gråt ut all sorg för där längst in, längst bak väntar kärleken. Sorgen måste få ta plats, gråten måste ut. Sopa rent.
Resten kommer att komma! Jag VET det.
Pratade med maken igår om när min propp släppte för Klimp och Smulan.
Han berättade att hans kärlek för Klimp kom den stunden han klädde på Klimp medan jag syddes ihop på op-bordet.
Behöver jag säga att avunden brann i mig? Han har alltså fått äran att älska Klimp i si så där 7 månader längre än jag. Hans kärlek kom så där plötsligt på en gång rent instinktivt - det var ju MIN som borde ha gjort det. Inte hans.
Smärtan efter ett snitt tar udden av en, man är så inne i den att tja.. världen hade fått rasa bara ge hit mitt morfin. Så i det avseende kära du tror jag inte ens att ett barnafödsel tar ens fokus från smärtan.
Jag beklagar SÅ att din fina upplevelse uteblev. Det gör ont i mig.
Men vet du? Du är världens bästa mamma ändå. Det ena tar inte udden av det andra.
Smärtan, sorgen, upplevelsen kommer aldrig att göra dig till en sämre mamma även om det känns så nu.
Jag gör som så att jag ställer dig den frågan om 7 månader. Jag är säker på att du då kommer att veta och känna vilken fantastisk människa och mamma du är.
Kärlek, omtanke i massor, från mig till dig.
-
ElinN
Käraste Nancy,
blir så innerligt upprörd och ledsen för din skull.
Livmoderinflammation och den smärtan vet jag allt om, likaså att inte bli tagen på allvar av sjukvården samt att bli motarbetad totalt vad det gäller matning av bebis, men resten kan jag bara föreställa mig...
Så tråkigt, så mkt slarv, så orättvist.
Stor KRAM. Kärleken kommer att strila som ett ljummet sommaregn och omsluta er när den dagen kommer. För det gör den ju och det vet du.
blir så innerligt upprörd och ledsen för din skull.
Livmoderinflammation och den smärtan vet jag allt om, likaså att inte bli tagen på allvar av sjukvården samt att bli motarbetad totalt vad det gäller matning av bebis, men resten kan jag bara föreställa mig...
Så tråkigt, så mkt slarv, så orättvist.
Stor KRAM.
Kärleken kommer att strila som ett ljummet sommaregn och omsluta er när den dagen kommer. För det gör den ju och det vet du. -
Anna-Helene
- Inlägg: 125
- Blev medlem: mån 20 jul 2009, 15:49
Åh Nancy, tårarna sprutade när jag läste din berättelse! Jag är så ledsen att ni/du har tvingats gå igenom detta. Men jag beundrar dig för din styrka att skriva om det.
Du har fått så många fina svar, så jag har inte så mycket 'nytt' att tillföra. Men jag tänker på dig. Jag fortsätter att tänka på dig, så som jag gjort en tid nu. Du ska veta att du har många som känner med dig och stöttar dig här!
Jag blir bara så fruktansvärt upprörd för din skull, så det kokar. Att detta kan ske i Sverige 2009 är ju skrämmande. Och att säga så som de sa till en nybliven mamma... Det är en stor skam!
Så du har all 'rätt' att vara upprörd, ledsen och sorgsen över detta! Du ska inte skämmas! Och lilla Leo har all anledning att le. Hon har fötts in i en familj och en mamma med så mycket kärlek. Och inte minst
; En familj där hon får mat, så mycket hon vill ( att inte det ska vara självklart 
) !
Stora kramar till er nu!
Jag är så ledsen att ni/du har tvingats gå igenom detta. Men jag beundrar dig för din styrka att skriva om det. Du har fått så många fina svar, så jag har inte så mycket 'nytt' att tillföra. Men jag tänker på dig. Jag fortsätter att tänka på dig, så som jag gjort en tid nu. Du ska veta att du har många som känner med dig och stöttar dig här!
Jag blir bara så fruktansvärt upprörd för din skull, så det kokar. Att detta kan ske i Sverige 2009 är ju skrämmande. Och att säga så som de sa till en nybliven mamma... Det är en stor skam!
Så du har all 'rätt' att vara upprörd, ledsen och sorgsen över detta! Du ska inte skämmas! Och lilla Leo har all anledning att le. Hon har fötts in i en familj och en mamma med så mycket kärlek. Och inte minst
; En familj där hon får mat, så mycket hon vill ( att inte det ska vara självklart ) ! Stora kramar till er nu!
Storebror född i februari 2007 Lillebror född 22 maj 2009