
Uppfylld av föreläsningsresa i Österrike vill jag berätta om scenariot jag målade upp, per "teater", när det var dags för frågestund efteråt:
O:) Ettåring närmar sig det låga soffbordet, där jag slarvigt lagt ifrån mig mina märkvärdiga, dyra glasögon. Jag ser att lilla ungen som just lärt sig gå är på målmedveten väg mot dem. Då har jag tre vägar att gå:

1. Jag utgår genast från att ungen kommer att grabba tag i mina glasögon och förstöra dem. Tretusen spänn (minst) fladdrar iväg för min inre syn. Dessutom känner jag, hjärntvättad som jag ju är av maktkampsevangeliet för dagen, ett uppfordrande behov av att UPPFOSTRA barnet. Så jag SÄGER IFRÅN, à la se men inte röra (helst inte se heller

). Strängt spänner jag ögonen i barnet och gapar: "FY! INTE RÖRA! AJA BAJA! NEJ! FY! INTE RÖRA MAMMAS GLASÖGON!" Och så en liten dask på klåfingrarna, för säkerhets skull. Nu ska väl ungen FATTA att när mamma säger NEJ, menar mamma NEJ

2. Jag inser att jag tabbat mig som lagt ifrån mig glasögonen inom räckhåll för barnet och smugglar blixtsnabbt undan dem. Raskt avleder jag barnets uppmärksamhet genom att servera en Skojig Sak att leka med i stället.

3. Jag spelar stor, hjälplös teater. Med yviga gester och övertydliga miner förklarar jag för världen (utan att titta på barnet) högt och ljudligt ett antal gånger att jag inte kan hitta mina glasögon, medan jag famlar och "letar". "Men VAR är mina glasögon

Jag kan inte HITTA mina GLASÖGON

" och visar med fingarna runt ögonen var de borde sitta, runt runt och bakom öronen, och tjatar på, alldeles kolossalt förvirrat och förfärat: "Men VAR är mina glasögon... Jag kan inte HITTA mina glasögon..." Tills lilla ettåringen, som ju vet det mesta här i världen, börjar lägga ihop två och två och undrar om det möjligen kan vara den där... de där... sakerna, glasögonen som ligger på bordet, som jag yrar om

Och tar dem så fint och ger mig dem, prövande. Varpå jag utbrister i världens mest totala förtjusning och tacksamhet: "Ooooh, du har HITTAT mina GLASÖGON!" och sätter dem överlyckligt på näsan. "TACK, tack ÄLSKLING, tänk att du kunde HITTA mina GLASÖGON, TACK, tack TACK

"
8-[

O:)
(PS Sista teatermodellen - ett exempel på social delaktighet - tar flera minuter. Men ger husfrid för hela den dagen

)