Vilken väg väljer du?

[annawahlgren]

Uppfylld av föreläsningsresa i Österrike vill jag berätta om scenariot jag målade upp, per "teater", när det var dags för frågestund efteråt:

O:) Ettåring närmar sig det låga soffbordet, där jag slarvigt lagt ifrån mig mina märkvärdiga, dyra glasögon. Jag ser att lilla ungen som just lärt sig gå är på målmedveten väg mot dem. Då har jag tre vägar att gå:

1. Jag utgår genast från att ungen kommer att grabba tag i mina glasögon och förstöra dem. Tretusen spänn (minst) fladdrar iväg för min inre syn. Dessutom känner jag, hjärntvättad som jag ju är av maktkampsevangeliet för dagen, ett uppfordrande behov av att UPPFOSTRA barnet. Så jag SÄGER IFRÅN, à la se men inte röra (helst inte se heller ). Strängt spänner jag ögonen i barnet och gapar: "FY! INTE RÖRA! AJA BAJA! NEJ! FY! INTE RÖRA MAMMAS GLASÖGON!" Och så en liten dask på klåfingrarna, för säkerhets skull. Nu ska väl ungen FATTA att när mamma säger NEJ, menar mamma NEJ

2. Jag inser att jag tabbat mig som lagt ifrån mig glasögonen inom räckhåll för barnet och smugglar blixtsnabbt undan dem. Raskt avleder jag barnets uppmärksamhet genom att servera en Skojig Sak att leka med i stället.

3. Jag spelar stor, hjälplös teater. Med yviga gester och övertydliga miner förklarar jag för världen (utan att titta på barnet) högt och ljudligt ett antal gånger att jag inte kan hitta mina glasögon, medan jag famlar och "letar". "Men VAR är mina glasögon Jag kan inte HITTA mina GLASÖGON " och visar med fingarna runt ögonen var de borde sitta, runt runt och bakom öronen, och tjatar på, alldeles kolossalt förvirrat och förfärat: "Men VAR är mina glasögon... Jag kan inte HITTA mina glasögon..." Tills lilla ettåringen, som ju vet det mesta här i världen, börjar lägga ihop två och två och undrar om det möjligen kan vara den där... de där... sakerna, glasögonen som ligger på bordet, som jag yrar om Och tar dem så fint och ger mig dem, prövande. Varpå jag utbrister i världens mest totala förtjusning och tacksamhet: "Ooooh, du har HITTAT mina GLASÖGON!" och sätter dem överlyckligt på näsan. "TACK, tack ÄLSKLING, tänk att du kunde HITTA mina GLASÖGON, TACK, tack TACK "

8-[ O:)

(PS Sista teatermodellen - ett exempel på social delaktighet - tar flera minuter. Men ger husfrid för hela den dagen )

[Stilla]

Det där ska jag skriva ut och sätta upp på lite lämpliga anslagstavlor! Tack!

[inger]

Alternativ två och tre är båda bra. Är man stressad gör man väl alternativ 2 tänker jag.
Just nu har jag umgåtts med en massa lärare och är präglad av det.
Så jag vill säga att alternativ tre förutom social delaktighet också tränar både språk och begreppsbildning.

Alternativ ett önskar man väl bara åt skogen.

[elsaviola]

alternativ 3 är bäst, men 2 funkar till nöds 8)

[annawahlgren]

:thumbsup:

[Jannah]

automatiskt skulle jag välja 2:an... men när jag läser 3an så inser jag att jag inte kan komma på ett bättre sätt att vara med barn på, va berikande det måste vara för barnet att ha en sådan förälder!! (Skall verkligen försöka )

Är inne endel på ett annat forum o där skulle en annan situation för vissa människor vara att knäppa barnet på handen

[Jannah]

automatiskt skulle jag välja 2:an... men när jag läser 3an så inser jag att jag inte kan komma på ett bättre sätt att vara med barn på, va berikande det måste vara för barnet att ha en sådan förälder!! (Skall verkligen försöka )

Är inne endel på ett annat forum o där skulle en annan situation för vissa människor vara att knäppa barnet på handen

haha oops jag läste inte ens färdigt ettan kanske för att jag sett för mycket utav sådant beteende... hemskt...

[noanamn]

Jag har förmånen att då och då få stötta en fin, ung mamma, som inte vill skriva så mycket på själva forumet.
Vi mailpratade lite kring en sak som kom upp och så visade jag henne den här tråden. Hennes reaktion: "Men så jättebra det låter! Det är så jag skulle vilja vara med x. FÅR man verkligen göra så?"
Versalerna i får är mina - för det ordet gjorde mig så, jag vet inte... ledsen kanske. Frågan gällde nämligen alternativ tre.
En sådan osäkerhet det finns. En varm och reflekterande ganska nybliven mamma, som inte riktigt vågar vara så kärleksfull och accepterande mot barnet som hon skulle vilja.
Jag får mer och mer en känsla av att många av oss föräldrar känner att barnen inte är våra egna barn - och så är det väl i lite mer andlig gibranbemärkelse
Men det här handlar om något annat. Som att vi tar hand om bebisarna åt någon annan (dagis?) ett tag och vill göra rätt, vill bli godkänd av de, vilka de nu är, som vet bättre. Antagligen överdriver jag nu, jag hoppas det.
Och jag hoppas också att den här mamman har riktigt roligt tillsammans med sitt barn i detta nu
(hoppas det klart och tydligt framgår att det jag inte ifrågasätter den här fina tjejen - utan något helt helt annat! - och hon vet och vill att jag skickar inlägget.)

kram
malva

[miar70]

Vi mailpratade lite kring en sak som kom upp och så visade jag henne den här tråden. Hennes reaktion: "Men så jättebra det låter! Det är så jag skulle vilja vara med x. FÅR man verkligen göra så?"
Versalerna i får är mina - för det ordet gjorde mig så, jag vet inte... ledsen kanske. Frågan gällde nämligen alternativ tre.

Sorgligt är det... men glädjande också - tänk att du hjälper mamman att hitta glädjen i att vara med sitt barn! Det är stort

Jag har sett Anna när hon demonstrerat just exempel tre på en föreläsning, och jag LOVAR: inte ett öga var torrt! Även fast barnet inte fanns där på riktigt så var scenen så verklig och vi kände alla barnets glädje över att kunna hjälpa till!

Kanske vi alla kan spela upp den här lilla teatern för några, eller visa tråden som du har gjort malvamed3, och på så sätt visa att det faktiskt finns andra sätt än neja, fya och slå på fingarna . Det blir vågor på vattnet...

[Nelly]

Underbart, jag behövde en REJÄL påminnelse om trean!!!!!

[annawahlgren]

:-({|=

[noanamn]

Tack Miar! Jag behövde en liten knuff ut mot solsidan
Såklart finns det massor som vi både kan göra och förändra.

[annawahlgren]

Jag får mer och mer en känsla av att många av oss föräldrar känner att barnen inte är våra egna barn --- Som att vi tar hand om bebisarna åt någon annan (dagis?) ett tag och vill göra rätt, vill bli godkänd av de, vilka de nu är, som vet bättre.

Det är förfärligt det du berättar om den kärleksfulla mamman som inte riktigt vågar tro att man får vara just kärleksfull

Men jag tror din känsla är alldeles riktig, tyvärr Kvinnan har blivit avelsko åt staten. Åt herr P, om man så vill (patriarkatet) - inte åt familjen som självförsörjande samarbetsenhet. Samma maskinella - hittar inget bättre ord och tror att det är jut det rätta - fenomen ser vi i hela den industriella världen.

Starka krafter har ju länge och på skilda sätt försökt upplösa familjen - Israels kibbutzer på sin tid var kanske det tydligaste exemplet, i västvärlden i alla fall. Barnen i dessa miniatyrramhällen togs om hand kollektivt natt och dag och föräldrarna fick bara komma på besök, inte ta hem dem - till hem de för övrigt inte skulle ha tillsammans. Men den livsformen visade sig inte framgångsrik i längden. Föräldrarna började bilda hem parvis i alla fall och krävde att barnen åtminstone skulle få sova hemma. Själva motståndare till kärnfamiljen insåg fler och fler att de både ville och måste få leva med sina barn. Få lov att älska och njuta dem i en gemensam familjetillhörighet

I Tyskland nu - västvärldens starkaste ekonomi - propagerar familjeministern för "den svenska modellen", dvs alla ettåringar ska beredas dagisplats (med start för 700.000 nu först). Tyskland har tidigare inte haft dagis för barn under tre år. Det intressanta här är att man inte ens låtsas att det skulle handla om barnen och något som vore bra för dem - utan denna statens "hjälpsamhet" skulle möjliggöra för kvinnorna att föda fler barn (som i Sverige), samtidigt som de yrkesarbetar (på pariarkatets villkor, varav ett förhärskande är undanröjande av barnen som hinder). Man hymlar inte heller med att man inför den såkallade reformen för att mn vill ha fler barn AV RÄTT SORT, dvs barn till välutbildade, friska, produktiva, köpstarka föräldrar.

Annars kunde man ju tycka att alla de barnrika invandrarfamiljer som det kryllar av både i Tyskland och i Sverige kunde bli föremål för statens "hjälpsamhet" i form av stöd till och intresse för alla de barn som redan finns. Men, som sagt, det ska vara barn av rätt sort. Det hörde vi senast talas om för inte så länge sedan, när blonda, blåögda arier premierades öppet.

Det är inte åt staten vi föder barn Det är åt livet, världen och framtiden - en framtid av KÄRLEK

[noanamn]

Jag säger: amen. I sann sektanda... liksom

Men jag säger också (fast till vem vet jag inte riktigt): Upp till kamp, för f-n! För i längden handlar det ju också om att verkligen VILJA leva med sina barn, att nöta vardag tillsammans och komma så nära som faktiskt är nödvändigt, om människor ska bli varandras männsikor.
Det är ändå inte så att staten snattar ungarna ur armarna på förtvivlade föräldrar. Vi bygger ju glatt själva våra avstånd och verkar kunna försvara dem utifrån hur många offerpositioner och nödvändighetsdeklarationer som helst.

Så arg jag låter. Det är jag inte -
men.

[annawahlgren]

Upp till kamp, för f-n! För i längden handlar det ju också om att verkligen VILJA leva med sina barn, att nöta vardag tillsammans och komma så nära som faktiskt är nödvändigt, om människor ska bli varandras människor.

JA. Det här var något av det vackraste, bästa och riktigaste jag läst. TACK.

Upp till kamp =D>

Det är ändå inte så att staten snattar ungarna ur armarna på förtvivlade föräldrar. Vi bygger ju glatt själva våra avstånd och verkar kunna försvara dem utifrån hur många offerpositioner och nödvändighetsdeklarationer som helst.

Ja, men var kommer det ifrån Inte från moderligheten, som den stora Sekten vid namn Industrialism inte skytt, eller skyr, några medel för att utrota (för alla andra, utom för herr P personligen peståss ) Samhällspolitisk propaganda är lika effektiv som dyra PR-kampanjer av öppet kommersiellt slag - kan också kallas hjärntvätt. Att någon kan tro, i sitt hjärta, att Sverige är något annat än klart barnfientligt, är mig en gåta.

Jag har utsikt från mitt köksfönster som dagligen förser mig med exempel på de avstånd du talar om som folk gladeligen bygger upp själva. Här skriks vareviga dag, morgon och kväll, på väg till och från det ena och det andra (jag bor nära ett köpcentrum). I dag gick en liten pojke, lös med sin mamma som inte höll honom i handen, och skrek längs hela gatan: "STOPP, MAMMA!" Han sprang före henne, försökte hejda henne bokstavligen, flyttade sig för att hon inte skulle kliva rakt på honom, sprang före igen och skrek igen, "MAMMAAA! STOPP!!!" Fyra år, kanske, högst. Och mamma gick på. Sa ingenting, stannade inte, tittade inte på barnet, befattade sig inte. Jag riktigt hörde inom mig hur hon malde i skallen de s k experternas barnfientliga patentråd: IGNORERA

I veckans Svensk Damtidning deklarerar en folkkär matlagningskändis, som enligt uppgift inte läser några fackböcker i barnuppfostran utan säger sig gå på vanligt sunt förnuft: "Just nu är x i trotsåldern och xx bebis så det blir en hel del skrik. Men vill de skrika så får de skrika, värre än så är det inte."

För mig får inga små barn skrika alls.

8-[ 8-[