Allvarlig talat...

[cissii]

Nu när vi inte har någon Klagomur att gnälla på, så undrar jag:
Är trotsåldern den värsta perioden i ett barnaliv eller är jag bara gnällig?
Kommer det lilla fina barnet säga JA igen? Någonsin?
Någon som kommit igenom en trotsålder med sinnet i behåll som kan liva upp mig lite?

[Jannika]

Haha! Jag har en på väg in big time. Väntar med spänning.

[chokladkaninen]

Nu kanske inte Storasyster här har kommit lika långt i sin trotsålder som Celeste, men hon har riktigt ljuvligt ljusa stunder mellan varven. Med BB i bakhuvudet tycker jag nästan att man kan se hur glad hon blir att då och då kunna få ro från sitt inre krav på förändring och få vara två år igen, en liten stund.

Kattklo skrev till mig att trotsen är som ett stormande hav med små fyrar där de själva liksom tittar ned på hela oredan uppifrån, det tycker jag var fantastiskt fint formulerat. Och visst är det ganska jobbigt när hon är i full gång nere i havet, men vid fyrarna lär hon sig ofta nåt nytt, och det känns sjukt coolt!

Håll humöret uppe! :thumbsup: Ni är snart igenom, i alla fall första halvlek.

[kattklo]

Nämen nämen... 8)
Och så kommer det flera ljuvliga saker ur det... humor till exempel. Och förmåga att anpassa sig till andra och ta förändringar.
I går stod jag i källaren och höll på att göra upp eld i pannan, Karla var parkerad framför SVT play. Plötsligt hör jag henne ropa
- Paaaaaaapper!!
Hon har alltså kissat på pottan i köket men finner inget att torka med.
Jag har ingen lust att springa upp för trapporna och ner igen så jag ropar
- Ta en gammal strumpa!
Varpå Karla asgarvar och letar upp en gammal strumpa och löser det hela själv.

Före trotsen skulle hon varken fattat att det gick att göra så, eller det roliga i det!

[Kalaskakan]

Menar ni att det kan komma att bli värre

Mon Dieu...
Klimp har ju entrat och bäst funkar det när PappaKlimp inte är hemma. När han är hemma är det Världarnas Krig, där hela havet bokstavligen stormar. Puh, så det kan bli värre säger ni?

Springer och letar upp fyrar, eller sätter upp ett par egna rent utav

-Cissii, jag har inge' klokt att säga mer än att vi tydligen går i era fotspår.
!

[blomman]

Nu var det ju ett par år sen, men jag tycket "trotsen" var kul eller åtminstone spännande och intressant.
Sen ser jag inte den som TROTS, för vad betyder det? Att barnet trotsar vår vilja? Egentligen är det ju bara utveckling det handlar om och vi vuxna är kassa på att hänga med i den..
Vi är så himla tröga som inte fattar att barnet är på väg nån annanstans. Och att det är lite stormigt ibland. För barnet då..

Jag tyckte mycket löste sig med mer ansvar. Barnet är ingen bebis längre, och precis som en tonåring kan man bli sur över att bli behandlad som mindre än vad man själv tycker átt man är..

Sluta lägga upp mat, sluta lyfta i och ur bilbarnstolen, sluta spänna fast i bilbarnstolen, sluta klä på, sluta lyfta upp i matstolen, sluta köra runt i vagn, sluta hänga som en hök över dem i tron att de snart tappar nåt/ramlar/inte klarar sig själva..
Låt dem göra själva!

Nu sabbade jag gnäll/klagoinlägget här.. får sluta se det postitiva

Jag ser fram emot att snart ha en tonåring i huset. Då blir det nog spännande igen! Nu är allting så väldigt harmoniskt..

Håller med Kattklo, det är nu humorn börjar!

[inger]

Kan liva upp lite med en historia om mig själv under dotterns trots.
En dag då jag uppförde mig mindre lämpligt eller alldeles kolossalt olämpligt om man så vill.
Barnen var kring tre och ett år. Dottern var alltså mitt i sitt trots.
Vi hade precis kommit ut och det skulle krånglas kring något kring klädsel.
Jag börjar själv gallskrika för att överösta dottern. Sonen i vagnen tittar med stora ögopn(men han var ju kolugn för det gällde inte honom)
Liten söt tant med vitt hår rusar ut från sitt hus och tittar med milda koögon på oss alla tre.
- Kära nån vad står på, undrar tanten bekymrat.
Jag fick ju muttra fram ursäkter om mitt olämpliga beteende förstås.
Varpå tanten skakar överseende på huvudet och utbrister.
- Jag trodde att både du och barnen fått kolik.

[TorpSara]

Sen ser jag inte den som TROTS, för vad betyder det? Att barnet trotsar vår vilja?

Fast jag gillar just trots, som ord. Det är ju inte vilja det alltid trotsas mot. Jag tycker att Edvard trotsar mest mot ordningen och reglerna i livet allmänhet. Hela han är ett enda stort VARFÖR? och VAD HÄNDER OM JAG INTE... Det är ju också trots. (Jag är definitivt trotsig på samma sätt, men det kallas oftare bitchig nu för tiden... )
I övrigt håller jag helt med dig Blomman. Vi har mycket "jag kan inte/du får hjälpa" och det är ju verkligt stora frågor, eftersom han ju precis insett det... Och då är det ju ökat förtroende som är den stora nyckeln, och tid och tålamod... O:)

[AlbertsMor]

Jag har inget att tillägga mer än totalt medhåll.

Vi är nog bara i uppvärmningen men jag bävar inför fortsättningen...

[AlbertsMor]

Jag har inget att tillägga mer än totalt medhåll.

Vi är nog bara i uppvärmningen men jag bävar inför fortsättningen...

Ooops! Jag hade inte uppdaterat tråden på några timmar. Det är Kalaskakan och tidigare talare jag håller med.

Inte så att jag är emot er övriga, men för stunden var det en smått chockad klagosång som jag ville sjunga...

[cissii]

Tack alla kära!

Ibland måste man få gnälla lite, fast egentligen gnäller jag ju nu inte på Celeste. Hon skulle säkert kunnat skriva exakt samma sak, om hon kunde skriva. Inte kan det vara kul att vara så frustrerad.
Jag ser det nog ändå som trots, som just inte är ren vilja. För det är ju just det att hon vill allt och ingenting på samma gång. Hon vill ju nog inte så himla mycket, utan det pressar på inifrån och bara det kan ju göra vem som helst på dåligt humör. Hon är ju fantastisk i vanlig ordning, och vi fnissar och skrattar många gånger per dag. Men ALLT protesterar hon emot. Då menar jag allt. Varje dag. Därav min lilla trötthet som smyger på här.

Dagens historia härifrån kan ju vara denna:
Jag sitter på golvet och vägrar bära Celeste, hon vrålskriker. Katten kommer fram med rynkade ögonbryn (imaginära ivf) tittar Celeste stint i ögonen, väser till, följt av ett bryskt mjau. Celeste tystnar och katten vänder och går och lägger sig på soffan igen.
Kanske är det bättre katten tar över fostran här.

[Sussi]

Jag ser fram emot att snart ha en tonåring i huset. Då blir det nog spännande igen!

Det tror jag inte alls att du gör

Skoja lite Men jag har en hormonstinn snart-13-åring, och det är... spännande... ja det ska jag börja säga istället! Då kanske det inte känns lika tungt när han ryter åt oss andra, eller när han tjurar och slänger igen en dörr, eller när han "glömmer" än det ena än det andra. Jag ska banne mig börja kalla det spännande, och inte jobbigt! Tack blomman

[Sussi]

Dagens historia härifrån kan ju vara denna:
Jag sitter på golvet och vägrar bära Celeste, hon vrålskriker. Katten kommer fram med rynkade ögonbryn (imaginära ivf) tittar Celeste stint i ögonen, väser till, följt av ett bryskt mjau. Celeste tystnar och katten vänder och går och lägger sig på soffan igen.
Kanske är det bättre katten tar över fostran här.

[*frieda*]

Eftersom jag är lat och lättstött till naturen måste jag tillstå att jag oavkortat ogillar trotsåldern

Jag gör det man "ska" göra (är glad att BB finns),tiger och lider :-#

När de är fyra är de som små änglar O:) Det ser jag fram mot :thumbsup:

[AMAMA]

Skönt - at det er flere som "lider".

Jeg skal stå støtt i stormen når spyttklysene hagler... Men håper det går over snaaart. Godt man får seg en ettermiddag fri til å nyte av og til. Det behøvs for alle parter!