Är trotsåldern den värsta perioden i ett barnaliv eller är jag bara gnällig?
Kommer det lilla fina barnet säga JA igen? Någonsin?
Någon som kommit igenom en trotsålder med sinnet i behåll som kan liva upp mig lite?
Fast jag gillar just trots, som ord. Det är ju inte vilja det alltid trotsas mot. Jag tycker att Edvard trotsar mest mot ordningen och reglerna i livet allmänhet. Hela han är ett enda stort VARFÖR? och VAD HÄNDER OM JAG INTE... Det är ju också trots. (Jag är definitivt trotsig på samma sätt, men det kallas oftare bitchig nu för tiden...blomman skrev: Sen ser jag inte den som TROTS, för vad betyder det? Att barnet trotsar vår vilja?
Ooops! Jag hade inte uppdaterat tråden på några timmar. Det är Kalaskakan och tidigare talare jag håller med.AlbertsMor skrev:Jag har inget att tillägga mer än totalt medhåll.
Vi är nog bara i uppvärmningen men jag bävar inför fortsättningen...
Det tror jag inte alls att du görblomman skrev:Jag ser fram emot att snart ha en tonåring i huset. Då blir det nog spännande igen!
cissii skrev:
Dagens historia härifrån kan ju vara denna:
Jag sitter på golvet och vägrar bära Celeste, hon vrålskriker. Katten kommer fram med rynkade ögonbryn (imaginära ivf) tittar Celeste stint i ögonen, väser till, följt av ett bryskt mjau. Celeste tystnar och katten vänder och går och lägger sig på soffan igen.![]()
Kanske är det bättre katten tar över fostran här.