jag har letat runt efter liknande trådar men hittar inget.
Vi har en underbar lite 2 åring (2 år 3 mån) som absolut inte vill prata, verbalt alltså. Jag har mest tyckt att det är charmigt och han kommunicerar på alla andra möjliga sätt. Men jag börjar ändå bli lite fundersam och undrar om någon annan har haft samma erfarenhet?
Vi har en äldre dotter (nyss fyllda 6 år) hon började prata när hon var 1 år och har pratat på sen dess
men det är ju så olika. Lillkillen säger "mamma", "pappa", "den", "där", "kiss", "bajs", ja det är nog det hela. Nu har han istället börjat kasta grejer när vi inte förstår honom. Han "bad" med kroppsspråk om mjölk (förstod jag sen...) igår och när varken jag eller storasyster förstod honom tog han tillslut upp glaset och kastade i riktning, kylskåpet. Det har börjat hända allt oftare. Jag vill inte stressa honom, vill låta honom utvecklas i sin egen takt men det känns som han själv börjar bli lite frustrerad. En lite sorglig effekt är också att stora syster blir så ledsen när han inte vill säga hennes namn. Hennes namn är inte speciellt krångligt och små barn brukar lära sig det ganska snabbt. Men han kniper ihop munnen med ett lite leende när vi på olika sätt försöker locka ur honom namnet. Nu låter det som vi är väldigt fokuserade på det här, men jag tycker nog att vi hållit oss ganska coola hittills. Det har också varit så att lillkillen och jag har stått varandra väldigt nära hela tiden och jag förstår nästan allt han vill förmedla, men det gör ju inte andra. I sällskap med andra håller ha sig oftast på sin egen kant och verkar vara väldigt nöjd med det. Storasyster leker ju med honom och berättar för honom hur han skall stå, sitta, hålla, gå osv så han är ju med ändå. Han är på det hela taget en väldigt glad och nöjd kille som sover, arbetar och leker nöjt.
Är detta med sen språkutveckling något man skall lägga nått fokus på tycker ni eller skall man helt låta det vara? När är det "sent att börja prata" anser ni?
Varma hälsningar Mo
Nu är han 4 år, och har det senaste halvåret pratat klockrent! 
. Han säger alltså inget obegripligt eller går runt och små mumlar eller så heller. På morgonen om han ligger vaken så säger han heller inget, men ibland när jag iakttar honom i smyg ser jag att han nickar och säger "jaa" och "nää" till sig själv. (Storasyster babblar oavbrutet tills hon somnar och när hon vaknar... 8) )
Vad säger att det handlar om vilja. Han samlar på sig tyst kunskap och ett ordförråd som kommer att slå dig med häpnad den dagen han börjar snacka. Och är han minsta lilla lik min minsta, som inte började prata förrän hon var 2,5, så kommer han inte vara tyst många sekunder därefter 
Av mina sex barn har jag haft ett som pratat extremt tidigt, en som varit rätt så sen och resten i mitten nånstans. Hon som var senast av dem sa nästan inte ett enda ord, förutom mamma och titta, innan hon fyllde tre. Men sen... 
sen avslutade han med att vända sig till tanten och säga "asss" (tack, gissar jag). Hon var som tur är en som uppskattade en två årings hjälp och sa "tack" hon med.... 
Vi (inte många andra) har förstått "nästan" allt något halvår och hon pratar långa långa meningar men väldigt otydligt. Men nu sen nån vecka tillbaka är det stört omöjligt att förstå vad hon säger, förutom att hon börjar meningarna med -Men duuu, mamma 
ALDRIG jämföra två syskon med varandra (se "Livet ett kretslopp. Något om utvecklingen" i Barnaboken)