Snart 6-åring som talar illa om sig själv

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
Leja1974
Inlägg: 45
Blev medlem: lör 29 sep 2007, 21:48

Snart 6-åring som talar illa om sig själv

Inlägg av Leja1974 »

Hej alla kloka!

Jag har en klok och rar liten tjej på snart 6 år som ofta när hon blir arg och ledsen talar nedlåtande om sig själv. "Jag är så ful", "Jag är så dum", "Jag är inte snäll", "Jag vill dö", och liknande hemskheter.

Jag har sett det som "frågor", d.v.s. om det hon säger om sig själv också är något som VI tycker. Och därför har jag bekräftat motsatsen, d.v.s. "Nej, du är absolut inte ful/dum" och "Så får man INTE prata om min flicka, för det stämmer inte" o.s.v.
Men det är som att inget av det jag säger GÅR FRAM till henne, utan hon bara fortsätter att gråta/skrika "Jo, jag är VISST ful/dum" o.s.v.

Detta prat uppstår oftast vid läggdags, då hon säkerligen är trött efter dagen, och därmed känner sig lite "låg". Men även dagtid då vi t.ex. blivit osams av någon anledning.
Jag försöker också prata om att det är hennes BETEENDE som är dumt, och inte hon själv, men det verkar inte gå hem alls, för hon blir då bara arg och skriker "Jo, du tycker VISST att jag är dum".

Jag antar att hon säkert behöver känna mer än någonsin att hon BEHÖVS i familjen (liten tonåring som hon nu börjar bli), och vi kan säkert bli bättre på den sociala delaktigheten. Men hur bemöter man rent konkret de påståenden som hon slänger ur sig om sig själv
:?: :?:
**********************************
Mor till tösabit - 03
Mor till lilleman - 05
Mor till lillskrutta -08
**********************************
Mamma S
Inlägg: 673
Blev medlem: tor 11 aug 2005, 10:34

Inlägg av Mamma S »

vet inte alls om det kommer att hjälpa dig men såg att du inte fått ngt svar än så jag ville komma med mina funderingar...

Det låter om om det är hennes självkänsla är på glid. Kanske kan man stärka den på olika vis. Det står fint om det i barnaboken. Även Jesper Juul beskriver fint hur man kan stärka den. Sätta ord på hennes känslor som ett exempel - det där ser roligt ut - Du ser ut att njuta av det där ... etc

Ta tag i sådant som hon är bra på och uppmuntra det för att hennes själförtroende/känsla ska stärkas gillar hon att måla så gör det ofta. Är hon bra på att läsa, låt henne läsa högt för dig, är hon bra på att cykla, cykla i kapp och låt henne vinna.

Se till att ingen annan i familjen slänger ur sig nedvärderande kommentarer om sig själv. (det är så lätt hänt -åh vad tjock jag har blivit! - Nej gud, det här gjorde jag inte bra - Maten blev inte så bra idag....)

Gör sådant som du vet får henne att må bra och vara lycklig. följa med mamma till jobbet och hjälpa till?

Min erfarenhet av dålig självkänlsa/förtroende är att handling talar högre än ord. man tror sällan på när folk säger att man är söt och fin och bra, men om man får känna sig så ofta så vänder det så småningom...

Hoppas att något av detta funkar?
3 fina...2005, 2007, 2010
blomman
Inlägg: 1775
Blev medlem: fre 28 apr 2006, 17:01

Inlägg av blomman »

Jag tror nästan mer på att arbeta på hennes självkänsla än att bemöta rent konkret. Ni MÅSTE (ja, jag menar måste) få till den sociala delaktigheten för henne! Den kommer lösa mycket! Schema på kylskåpet, pronto! :lol:

När det gäller självkänslan som Mamma S (som redan har svarat fint och bra) var inne på:
Jag sitter inte inne med någon absolut sanning, men här är vad jag tror:

Man måste behövas.
Jag (som jag lärt av Anna, såklart) anser att genom att vara behövd av någon, att någon klarar sig sämre utan mig, så blir jag också trygg.
Alla människor har ett behov av det här. Att vara arbetslös får folk att bli deprimerade och barn som enbart flyter omkring utan syfte blir ofta frustrerade och känner sig osäkra. Om vi börjar behöva barnen, rent konkret, i allt vi gör i våra liv, så kommer de må mycket bättre.
De utvecklar en trygghet och därigenom en god självkänsla. De får också kunskap av oss, de kan saker. Jag tror inte på att tävla i prestation, men att kunskap ger trygghet.
Jag tror på att veta att man fyller en plats. Att dessutom känna den sammanhållningen med sin familj, som man får av att arbeta och behöva varandra, ger glädje och trygghet.
Att vara behövd är också att inte känna sig utanför.

Vi går i pakt med dem, vi förstår deras känslor.
Vi ska inte säga "Vad tråkigt, men det går över vet du" (och klappa dem på huvudet) utan "Åh, jag vet, när jag var liten så hände...". Efter det försöker vi hitta en
lösning, en väg ut ur det här, tillsammans med dem, eller uppmuntrar dem att själva komma på en lösning. Vi förminskar inte deras känsla av besvikelse ("jamen, det var ju
bara en leksak" t.ex.) utan försöker förstå den, men också hjälpa dem att hitta en väg ut.
Det här innefattar att ta barnets sorg eller ilska över något på samma allvar som en vuxens. Barnets känslor är inte mindre i förhållande till våra, bara för att våra problem ter sig större ur vårt perspektiv.
Att lära barnen problemlösning är att lära dem en väg ut ur frustration och vanmakt. När de lär sig se möjligheter och lösningar själva så slipper de fastna i en känsla.
Vi kan både uppmuntra dem att själva hitta lösningar, dels ge dem konstruktiva förslag. Även där kan vi relatera till oss själva genom att berätta hur vi löst nånting.
Vi vill att de ska gå vidare med känslan av att de kan förändra och påverka sitt liv själva. Det ger trygghet!

Mia Törnblom påpekar en viktig sak i sin bok ”Mera självkänsla”, och det är att vi ofta berömmer barnen prestationsinriktat. "Vad duktig du är på att simma" istället för "Vad roligt att du kan simma nu!" t.ex. Självklart kan man berömma för prestationer, men inte jämt.
Tänk på hur vi gör med oss vuxna. Igår sa två, helt oberoende av varandra, personer samma sak till mig: "Vad roligt/kul att det går så bra med dina föreläsningar".
Så säger vi till vuxna! Varför säger vi inte så till barn?
"Vad roligt att du fick det där jobbet" säger vi till en vuxen. Inte "Vad duktig du var som fick det där jobbet". Det här är verkligen något att tänka på!

Genom att visa på glädjen mer än prestationen för barnen, så slipper de mycket av tävlingstänkandet. De slipper värdera sig själva i prestationer utan kan känna glädje över vad de kan!
Att lära sig cykla är roligt, t.ex. Det är en prestation att lära sig det, men det är just glädjen vi vill att barnet ska känna!
Det ät inte fel att vilja lära sig massor av saker, men man ska göra det för att det är roligt att kunna! För sin egen skull.

Man skulle kunna få för sig att det gynnar Jantelagen att inte berömma barnen för prestationer. Men jag tror helt tvärtom. Genom att man ger barnen god självkänsla och känslan av att vara nöjda och glada över det de kan, så försvinner konkurrens, missunnsamhet och att jämföra sig med andra. Jante bygger ju på att man inte unnar andra, och det i sig bygger på dålig självkänsla.

Om man hela tiden berömmer barnen för deras prestationer och uppskattar dem för det, då kommer motfrågan för dem. Älskar mamma och pappa mig mindre om jag misslyckas?
Det gör vi ju inte, men genom att konstant bekräfta barnet för prestationer, så är det tyvärr det svaret vi ger dem.

Om man börjar lära sig saker för att det är roligt, för sin egen skull, så tror jag också att man blir duktigare på det man gör. Prestation låser ofta folk till att inte våga prova i rädsla för att misslyckas. När man släpper den spärren och låter glädjen ta över, så vågar man mer, och då vinner man som bekant mer också.

Oavsett om man lär sig hela Svenska Akademins ordbok utantill, eller att cykla enhjuling så ska man göra det för glädjen att kunna. Inte för att visa någon annan att man är bra.

”Vad roligt att du kan!” tycker jag är ett bra beröm till ett barn som kämpat för att lära sig något.
Jag har provat på mina barn, medvetet och konsekvent och efter tre veckor så fick jag höra hur de (speciellt Mira) peppade sina kompisar att våga prova. Jag hör sällan att de antingen bryter ihop över något "jag kaaaan intee.." eller att de skyller ifrån sig "Det är fel på..". och det är verkligen något som har förändras sen vi tog bort duktig ur vokabulären!
Jag försöker också prata om att det är hennes BETEENDE som är dumt, och inte hon själv, men det verkar inte gå hem alls, för hon blir då bara arg och skriker "Jo, du tycker VISST att jag är dum".
Är du helt säker på att hon inte kan uppleva ditt beteende som att du faktiskt tycker att det hon som varit dum? Självklart tycker du inte det, men är du säker på att ditt bemötande av, vad det nu är, du anser som ett dumt beteende, verkligen visar henne det? Jag säger inte att det är så, men det är viktigt att verkligen reflektera över sitt beteende.
Ge gärna ett exempel på en situation och hur du bemötte henne. Om du vill naturligtvis!

Kram Blomman
Leja1974
Inlägg: 45
Blev medlem: lör 29 sep 2007, 21:48

Inlägg av Leja1974 »

Hej och TACK för era reflektioner :heart: !
Nu har det gått en tid sedan sist, och jag funderade MYCKET kring era tips kring att stärka hennes självkänsla just DÅ när jag fick era svar...men sen så följde en lugn period hos våran tös, med färre sådana här tillfällen, och så blev det inte AV att införa t.ex. schema :oops: . Men nu ikväll insåg jag att detta måste TAS TAG i snarast möjligt, för ikväll hade hon flera utbrott när saker och ting gick henne emot, och där hon svarade med att ILLVRÅLANDES rusa upp på sitt rum, skrikandes alla möjliga saker, bl.a. att hon skulle rymma och aldrig komma hem igen, att hon skulle DÖ imorgon för att hon inte vill leva :cry: :shock: .
Jag blir liksom helt chockad över KRAFTEN i hennes ilska nu för tiden :shock: ! Hon kan explodera på en halv sekund gällande en "skitsak" egentligen, typ att jag råkar släta till hennes lakan innan jag ska sätta mig på sängkanten, vilket tydligen var HELT FEL :roll: enligt henne. Man har liksom ingen chans att förutse hennes utbrott många gånger. Och absolut INGENTING kan rättas till från min sida (exvis att jag i lakan-episoden lägger tillbaka lakanet som det låg, dvs skrynkligt). Hon bara illvrålar ännu mer - skriker att jag ska GÅ, GÅ, GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!!!!!!

Många gånger kan jag uppleva det som att hon liksom LÄRT sig att detta med att "Hon vill dö" får en EFFEKT hos oss. Att hon säger det för att PROVOCERA oss, och inte för att det ligger någon EGENTLIG önskan om att faktiskt dö (hon vet ju knappt vad det är misstänker jag). Men samtidigt tycker jag det är så obehagligt att hon pratar så här.

Vi jobbar faktiskt både jag och pappan på att undvika prestationsbaserat beröm. Försöker ta bort ordet "duktig", och mer säga saker som t.ex. "Vad roligt för DIG att du kan XX". Här har vi verkligen förändrat oss, både pappan och jag. Och vi har även pratat med henne om det finns speciella saker som hon vill lära sig, och då tränat på just de sakerna och sedan jublat tillsammans med henne då hon fixat det \:D/ . Försöker tänka på att "Kunskap är trygghet", och att man blir stärkt i att känna att man klarar AV saker som man tidigare inte klarade.

MEN detta med SCHEMA är alltså något som jag får erkänna att jag DRAGIT mig för :oops: , och jag ska förklara varför (även om det förstås är en bortförklaring :roll, det vet jag mycket väl :oops:).
Jag inser ju att om jag inför schema för stora tösen, då måste jag ju även involvera lillebror i detta, annars blir ju hela konceptet ihåligt. Varför behövs storasyster och inte lillebror? Men lillebror är SÅÅÅÅÅÅÅ svår att få med på uppgifter här hemma. Han vill bara LEKA, LEKA och LEKA, och har femtioelva saker "på G" hela tiden, sitter typ ALDRIG still och är SÅÅÅÅ intensiv. Han är FENOMENAL på att jobba när det gäller t.ex. att bära ved när vi fått vedleverans eller att samla kottar inför gräsklippningen, men då det gäller att t.ex. plocka ur diskmaskinen eller duka bordet så "OOOOOOORKAR han inte nååååååånting", lägger sig på golvet och ålar sig o.s.v. Och dessa uppgifter måste av någon anledning alltid utföras när han är upptagen med någon extremt viktig lek (vilket han egentligen ALLTID är).

:arrow: Jag måste fråga er experter om hur ni rent konkret GÖR med era schemalagda uppgifter???
:arrow: Hur kan ett schema se ut :?: Hur uppstyrt med tider är det egentligen? Utför ni era uppgifter på bestämda tider varje dag?
:arrow: Går ni igenom schemat inför varje dag, så att alla är medvetna redan från morgonen?

Jag bävar ju för att jag heeeeeela tiden får lov att tjata på varenda uppgift som ska utföras, för att lillebror just aldrig anser sig ha tid. För att han egentligen ska FÖRSTÅ att han behövs när det t.ex. gäller matlagningen, så borde ju konsekvensen av att han inte hjälper till bli att maten helt enkelt inte blir lagad, för stackars mamma HINNER ju helt enkelt inte allt själv. Men med en lillasyster på 1 år, så funkar ju detta helt enkelt inte...hon bara MÅSTE ju ha mat liksom, och ätbara "mutor" för att hon ska klara sig kan ju sabba aptiten rätt så bra, när middagen väl blir lagad (vilket den förhoppningsvis blir till slut).

Storasyster (som denna tråd egentligen handlar om :roll: ), är i regel väldigt pigg på att jobba, även om hon ofta blir avundsjuk på lillebrors uppgifter inför t.ex. middagen.
Hon är egentligen till vardags en rättså tuff tjej, som är handlingskraftig och bra på problemlösning. Har rätt ofta ett kanonsjälvförtroende när det gäller saker som hon ska genomföra, vet att hon KAN saker och är envis om det går henne emot.
Men som tråden handlar om, så har hon oxå lätt för att trilla ner i djupa hål av självömkan, där hon är helt omöjlig att nå.

Hoppas någon orkar fortsätta bolla idéer kring detta med vårt schema, och hur jag ska göra för att få igång detta.
Jag förstår ju poängen med schema, att man faktiskt både SER och KÄNNER att man behövs, vilket ger en trygghet här i världen när saker och ting svajar lite. Säkert OERHÖRT viktigt inför kommande ÄNNU svajigare perioder (tonåren), då man ännu mer behöver en fast bas (familjen) att luta sig mot, som inte sviker, men som heller inte backar på "kraven" eftersom grundsynen i familjen är att man fortfarande behövs, oavsett hur man känner sig inombords. Tänker jag fel här, tror ni?

Många kramar
**********************************
Mor till tösabit - 03
Mor till lilleman - 05
Mor till lillskrutta -08
**********************************
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Inlägg av miniz »

Hej!

Hinner bara svara lite kort, men jag kom till att tänka pà en sak med lillebror (för det om det är storasyster tràden handlar om). Du skriver att han är bra pà att jobba med ved och kottar och sànt. Sà ta honom i bruk för det! Nu pà sommaren finns det säkert massa att göra ute. Plocka kvistar, vattna blommor, klippa gräskanten med sax, städa all grus bort fràn gräset, skura balkongen osv.

Sedan ang schemat sà har vi gjort ett veckoschema och klippt ut bilder pà olika aktiviteter de ska göra varje dag. I tillägg ska de duka av och pà varje dag, och laga mat med mig, när det làter sig göra (tidsmässigt).

De fàr göra dagens uppgift innan maten. De fàr själva välja när, men jag pàminner dem i passande tid om det inte blivit gjort :wink: sà det inte blir stress. Flickorna är 3 och 5 àr och har som uppgift att ta hand om sin lillebror, diska plastsaker, städa skorna och sopa hallen, detta gör de ensam en dag var. Resten av veckan har de uppgifter tillsammans, de städar rummet, välja och laga middag, skura nàgot valfritt och skura duschen och handfatet.

Har du lást 6 àrs kapitlet i Barnaboken :heart: ? Du kan sà klart läsa i femtedelen om fostran ocksà, det skadar aldrig.

Här är ocksà en fin tràd om 6 àringar.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13646

Kram
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Hej :D

Miniz svarar ju så bra redan. Vill bara tillägga att det ju inte finns någon lag på just någonting. Man gör vad man själv tycker funkar bäst för att inte bli slav under något. Schema kan ju just låta förfärligt bindande och styltigt. Men man utformar det ju själv, så som man vill ha det. Och kan döpa det till just vad man själv får lust till också. Fördelen är, precis som du själv skriver, att alla kan få en överblick över vad som behöver göras och att alla känner sig delaktiga, utan att det är någonting som bara finns i föräldrarnas huvud och kommer som uppmaningar med jämna, eller ojämna, mellanrum.

Inte behöver barnen alltid vara med på alla uppgifter. Det går ju alldeles utmärkt ha varsina egna. Tror dock att man vinner mycket i långa loppet på att också låta barnen samarbeta kring somligt. Men det behöver förstås inte vara schemalagt. Vi gör inte våra sysslor på särskilda tider varje dag, men för det mesta plockar vi disken efter frukosten, för att ge plats åt ny smutsdisk. På samma sätt städar vi oftast på torsdageftermiddagen, eftersom vi vill ge oss ut på förmiddagen. Men inget är skrivet i sten, flexibilitet för annat som dyker upp, för fint strandväder som inte vill missas, för regn och rusk en dag, som gör att baket passar bättre just då... schemat ska ju vara till för att underlätta och förbättra vardagen. Inte tvärtom 8)
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"