Jag tror nästan mer på att arbeta på hennes självkänsla än att bemöta rent konkret. Ni MÅSTE (ja, jag menar måste) få till den sociala delaktigheten för henne! Den kommer lösa mycket! Schema på kylskåpet, pronto!
När det gäller självkänslan som Mamma S (som redan har svarat fint och bra) var inne på:
Jag sitter inte inne med någon absolut sanning, men här är vad jag tror:
Man måste behövas.
Jag (som jag lärt av Anna, såklart) anser att genom att vara behövd av någon, att någon klarar sig sämre utan mig, så blir jag också trygg.
Alla människor har ett behov av det här. Att vara arbetslös får folk att bli deprimerade och barn som enbart flyter omkring utan syfte blir ofta frustrerade och känner sig osäkra. Om vi börjar behöva barnen, rent konkret, i allt vi gör i våra liv, så kommer de må mycket bättre.
De utvecklar en trygghet och därigenom en god självkänsla. De får också kunskap av oss, de kan saker. Jag tror inte på att tävla i prestation, men att kunskap ger trygghet.
Jag tror på att veta att man fyller en plats. Att dessutom känna den sammanhållningen med sin familj, som man får av att arbeta och behöva varandra, ger glädje och trygghet.
Att vara behövd är också att inte känna sig utanför.
Vi går i pakt med dem, vi förstår deras känslor.
Vi ska inte säga "Vad tråkigt, men det går över vet du" (och klappa dem på huvudet) utan "Åh, jag vet, när jag var liten så hände...". Efter det försöker vi hitta en
lösning, en väg ut ur det här, tillsammans med dem, eller uppmuntrar dem att själva komma på en lösning. Vi förminskar inte deras känsla av besvikelse ("jamen, det var ju
bara en leksak" t.ex.) utan försöker förstå den, men också hjälpa dem att hitta en väg ut.
Det här innefattar att ta barnets sorg eller ilska över något på samma allvar som en vuxens. Barnets känslor är inte mindre i förhållande till våra, bara för att våra problem ter sig större ur vårt perspektiv.
Att lära barnen problemlösning är att lära dem en väg ut ur frustration och vanmakt. När de lär sig se möjligheter och lösningar själva så slipper de fastna i en känsla.
Vi kan både uppmuntra dem att själva hitta lösningar, dels ge dem konstruktiva förslag. Även där kan vi relatera till oss själva genom att berätta hur vi löst nånting.
Vi vill att de ska gå vidare med känslan av att de kan förändra och påverka sitt liv själva. Det ger trygghet!
Mia Törnblom påpekar en viktig sak i sin bok ”Mera självkänsla”, och det är att vi ofta berömmer barnen prestationsinriktat. "Vad duktig du är på att simma" istället för "Vad roligt att du kan simma nu!" t.ex. Självklart kan man berömma för prestationer, men inte jämt.
Tänk på hur vi gör med oss vuxna. Igår sa två, helt oberoende av varandra, personer samma sak till mig: "Vad roligt/kul att det går så bra med dina föreläsningar".
Så säger vi till vuxna! Varför säger vi inte så till barn?
"Vad roligt att du fick det där jobbet" säger vi till en vuxen. Inte "Vad duktig du var som fick det där jobbet". Det här är verkligen något att tänka på!
Genom att visa på glädjen mer än prestationen för barnen, så slipper de mycket av tävlingstänkandet. De slipper värdera sig själva i prestationer utan kan känna glädje över vad de kan!
Att lära sig cykla är roligt, t.ex. Det är en prestation att lära sig det, men det är just glädjen vi vill att barnet ska känna!
Det ät inte fel att vilja lära sig massor av saker, men man ska göra det för att det är roligt att kunna! För sin egen skull.
Man skulle kunna få för sig att det gynnar Jantelagen att inte berömma barnen för prestationer. Men jag tror helt tvärtom. Genom att man ger barnen god självkänsla och känslan av att vara nöjda och glada över det de kan, så försvinner konkurrens, missunnsamhet och att jämföra sig med andra. Jante bygger ju på att man inte unnar andra, och det i sig bygger på dålig självkänsla.
Om man hela tiden berömmer barnen för deras prestationer och uppskattar dem för det, då kommer motfrågan för dem. Älskar mamma och pappa mig mindre om jag misslyckas?
Det gör vi ju inte, men genom att konstant bekräfta barnet för prestationer, så är det tyvärr det svaret vi ger dem.
Om man börjar lära sig saker för att det är roligt, för sin egen skull, så tror jag också att man blir duktigare på det man gör. Prestation låser ofta folk till att inte våga prova i rädsla för att misslyckas. När man släpper den spärren och låter glädjen ta över, så vågar man mer, och då vinner man som bekant mer också.
Oavsett om man lär sig hela Svenska Akademins ordbok utantill, eller att cykla enhjuling så ska man göra det för glädjen att kunna. Inte för att visa någon annan att man är bra.
”Vad roligt att du kan!” tycker jag är ett bra beröm till ett barn som kämpat för att lära sig något.
Jag har provat på mina barn, medvetet och konsekvent och efter tre veckor så fick jag höra hur de (speciellt Mira) peppade sina kompisar att våga prova. Jag hör sällan att de antingen bryter ihop över något "jag kaaaan intee.." eller att de skyller ifrån sig "Det är fel på..". och det är verkligen något som har förändras sen vi tog bort duktig ur vokabulären!
Jag försöker också prata om att det är hennes BETEENDE som är dumt, och inte hon själv, men det verkar inte gå hem alls, för hon blir då bara arg och skriker "Jo, du tycker VISST att jag är dum".
Är du helt säker på att hon inte kan uppleva ditt beteende som att du faktiskt tycker att det
hon som varit dum? Självklart tycker du inte det, men är du säker på att ditt bemötande av, vad det nu är, du anser som ett dumt beteende, verkligen visar henne det? Jag säger inte att det är så, men det är viktigt att verkligen reflektera över sitt beteende.
Ge gärna ett exempel på en situation och hur du bemötte henne. Om du vill naturligtvis!
Kram Blomman
! 
. Men nu ikväll insåg jag att detta måste TAS TAG i snarast möjligt, för ikväll hade hon flera utbrott när saker och ting gick henne emot, och där hon svarade med att ILLVRÅLANDES rusa upp på sitt rum, skrikandes alla möjliga saker, bl.a. att hon skulle rymma och aldrig komma hem igen, att hon skulle DÖ imorgon för att hon inte vill leva 
.
enligt henne. Man har liksom ingen chans att förutse hennes utbrott många gånger. Och absolut INGENTING kan rättas till från min sida (exvis att jag i lakan-episoden lägger tillbaka lakanet som det låg, dvs skrynkligt). Hon bara illvrålar ännu mer - skriker att jag ska GÅ, GÅ, GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!!!!!! 
Jag måste fråga er experter om hur ni rent konkret GÖR med era schemalagda uppgifter??? 
sà det inte blir stress. Flickorna är 3 och 5 àr och har som uppgift att ta hand om sin lillebror, diska plastsaker, städa skorna och sopa hallen, detta gör de ensam en dag var. Resten av veckan har de uppgifter tillsammans, de städar rummet, välja och laga middag, skura nàgot valfritt och skura duschen och handfatet.