Kära nyblivna mamma/pappa. Där sitter du med ditt lilla knyte i famnen och undrar hur sjutton du skall få till det här nu då. ”Snart ger jag upp ”. ”Jag får inte SM att funka”. Jodå, det gör du visst det. Men vi tar det back to basics.
Skala bort allt som oroar dig. Tänk inte ens påfyllning, bröst ett och två, umgänge på nåt särskilt vis eller när det nu var påfyllningsslurken skulle sättas in. Först är man vaken och då äter man och sen sover man. Buslätt. Håll bebisen vaken 1,5-2 tim och sen lovar jag på heder och samvete att hon/han behöver sova. Under vakentiden matar du så mycket det bara går. Umgås lite och byt någon blöja men bry dig inte om i vilken ordning. Bebisen skall inte småslumra när den äter, då bryter du med ett ”tjoho”, slänger över axeln för en rap och ägnar er åt lite bus för att få fart på tillvaron igen. 
Mår du bättre av en lite stramare hållning och kanske begåvats med en liten tröttis: bestäm att då och då (ungefär) skall ungen ha mat nästa gång och däremellan skall den hinna äta, vara vaken och sen sova. Den här varianten kanske passar extra bra om man har äldre syskon hemma och känner stress inför att få ihop allas tillvaro. Man jämkar ihop bebisens preferenser med övriga familjens. :thumbsup: Standardmodellen är så genialiskt enkel. Och kan ändå kännas långt ifrån självklar för den nyblivna föräldern. För barnet ”vill” ju en massa och man är så rädd att göra fel. Men barnet vill faktiskt bara äta, få torr blöja, bli gosad med och ganska snart är det sova som gäller. Efter några dagar kan du gärna läsa på igen om SM i Barnaboken eller här på forumet men allra först kanske du behöver ta dig upp ur det där missmodiga.
Njuter du då? Jaså inte. Kanske du till och med har dåligt samvete för att du inte njuter tillräckligt? Då är det dags att lägga in din egen definition av vad njutning innebär för det kan se mycket olika ut. Just nu i din förtvivlan kanske det innebär en dag då du inte känner det fullt lika hopplöst. En annan dag tacksamhet över att du inte är helt under isen utan bara halvt. En tredje dag känner du dig faktiskt ganska stolt över att du tog dig igenom dagen, en fjärde längtar du nästan tills barnet vaknar. På femte dagen börjar du ana att de där rediga mammorna på forumet som berättar om hur deras avkomma sovit över nattmål alldeles av sig själv kanske inte ljuger fullt lika mycket som du misstänkt innan... 
Min definition av njutning har varit: ”tillvaron är ok, jag har koll på läget”. Skulle jag ex. ha lagt in krav på mig själv att dessutom vara rosenskimrande, stormande förälskad i mitt lilla nyfödda barn hade jag förlorat stort. För jag funkar inte så. Min kärlek är inledningsvis ganska pliktskyldig men jag har försonats med detta. Det tog nog 1,5 år med äldsta dottern, 1 år med mellanflickan och nu 9 månader med lillaste gullan innan den där villkorslösa, genomträngande, andlösa kärleken infunnit sig. Vem vet, nästa gång kanske det bara tar ett halvår…
Nancy
Här vagnas och buffas det friskt över alla skarvar, och många gånger frågar man sig, HUR backar man 
Men att som du kunna vänta och lära sig höra vad som betyder vad, det önskar man ju att man kunde. Just för att klara själva kärnan, inget snutt och dutt. 